Kategori: Kultur

Blue valentine.

Ibland tänker en att de så kallade genusglasögonen (eller könsmaktsglasögonen som jag föredrar att kalla dem) ska förstöra olika kulturupplevelser. Det är klart att en massa kulturupplevelser blir helt outhärdliga, till exempel olika former av ”humor” som bygger på att förnedra kvinnor, men det känner jag ingen större sorg över. Vissa upplevelser blir dock otroligt mycket starkare och djupare. Jag såg till exempel filmen Blue valentine för ett par dagar sedan. Jag har sett den innan, och den var stark redan då, men med feministisk analys av relationer och Det kallas kärlek i baktankarna så fick filmen så mycket djup. Jag reflekterade även över hur jag första gången jag såg den hade lagt merparten av skulden på kvinnan, medan mannens felsteg den andra genomkollningen blev mer tydliga.

Filmen handlar i alla fall om de sista dagarna i ett pars förhållande, med tillbakablickar till hur de träffades och så vidare. Det är otroligt välspelat och smärtsamt och jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skildras. Även om mina relationer har varit långt ifrån så stormiga som den i filmen så är det många tendenser och beteenden som jag känner igen både från den och från relationer jag betraktat. Jag rekommenderar starkt.

Det kallas kärlek.

Håller för närvarande på och ta mig igenom boken Det kallas kärlek av Holmberg som är en studie av hur könsmaktsordningen upprätthålls även inom så kallade jämställda par. Jag har varit sugen på denna bok jättelänge, och jag tror även att många av er har haft kontakt med den via Prins Charles känsla där det hänvisas en hel del till denna.

Som feminist har jag såklart eftersträvat att ordna mina relationer jämställt och har väl till och från också trott att så har varit fallet, om än med vissa imperfektioner. Jag definierade till exempel mitt senaste förhållande som i stora drag jämställt under en stor del av tiden vi var ihop. Ofta så fokuserar en kanske mycket på de typiska jämställdhetsmarkörerna, såsom vem som gör mest av hushållsarbetet.

Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov. I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ”lilla extra” i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln. Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare. Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen. Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.

Termen ”känslomässigt arbete” faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera. Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt). Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ”är sådan” och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det. Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på. Detta är alltså det känslomässiga arbetet  en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.

En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad. Detta gör att hon ”förstår” när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare. Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.

Nå, det var lite om boken och jag tror att många kan känna igenom sig i dessa beskrivningar av fenomen. Det är smärtsamt att läsa den här boken eftersom det ställer så mycket av vad jag tyckt och tänkt kring relationer jag haft och också kring min inställning till sex och kärlek idag ställs över ända. Det är jobbigt att se vad patriarkatet gör med en även i det mest privata, ja kanske till och med främst där. Samtidigt så tänker jag att jag vill hitta nya sätt att skapa relationer på där jag slipper vara i underordning och för det krävs dekonstruktion och arbete.

Boktips.

Jag har börjat läsa igen! Numera läser jag nästan uteslutande politisk litteratur, och jag tänkte att det vore en schysst grej att tipsa er om lite, för den som vill läsa. Så, här kommer två titlar för dem som vill läsa ideologikritik riktad mot den nutida kapitalismen.

Två böcker som påverkat mig djupt och som i någon mening har slutfört min politiska helomvändning är Kapitalistisk realism av Fisher och Först som tragedi sedan som fars av Zizek.

Den som är intresserad av en kritik av den nuvarande kapitalismen och vad den gör med människor bör läsa Fishers bok. Den är gaska enkel att ta sig igenom, dels för att den är kort men också för att den inte är särskilt begreppstung. Jag tycker jättemycket om ett resonemang som Fisher anför om de så kallade lata ungdomarna, och vad det är i vårt samhälle som skapar dessa människor som inte vill anstränga sig för något. Fisher beskriver och kritiserar samhället på ett sätt som jag verkligen förstår och sympatiserar med, det är helt enkelt en verklighetsbeskrivning som jag kan ta till mig. Den som känner någon slags malande oro över samhället vi lever i som sträcker sig utöver vilket politiska parti som råkar sitta vid makten för närvarande kan nog få ut mycket av att läsa boken, den hjälpte i alla fall mig att konkretisera och formulera en del av mina tankar.

Zizek är desto tyngre, jag har behövt köra boken två gånger för att greppa allt, och vissa delar är fortfarande högst oklara, med detta inte sagt att man inte kan få behållning av att läsa boken utan att begripa precis allt. Zizek anför helt underbara resonemang om allt från psykologisk realism till Europas politiska framtid. Boken gav mig ett helt nytt sätt att betrakta kommunismens idé på och fick mig även att förstå skillnaden mellan kommunism och socialism i en grundläggande mening.

Först som tragedi sedan som fars är en såndär bok som jag inte kan släppa ur tankarna. Jag refererar till den i princip hela tiden, den har gett mig så sjukt många nya intressanta tankar och perspektiv. Det som kanske kan upplevas som en nackdel för vissa, nämligen att Zizek hoppar hej vilt mellan olika tankespår, tycker jag gör läsningen så mycket mer intressant, som att vara inne i en annan människas tankevärld snarare än att läsa en argumenterande text med en tydlig tes och linje för att belägga den.

Så. Håll till godo!

Den endimensionella kvinnan.

Som den kulturmarxist jag är så köpte jag böcker från förlaget Tankekraft (ej köpt reklam eller något, tycker bara Tankekraft ger ut så jävla schyssta böcker), bland annat Den endimensionella kvinnan av Nina Power som bjöd på intressant läsning angående modern feminism.

Det finns en tendens bland feminister idag, nämligen en enorm rädsla för att vara tråkig eller opiffig. Det ska intygas in absurdum att man minsann visst kan raka benen, armhålorna, sminka sig, bry sig om kläder och så vidare samtidigt som man är feminist. Inte för att jag tycker att man inte kan det, men jag tänker att det ligger en fara i detta ständiga intygande av att det är så. Det säger väl sig självt att du kan vara för jämlikhet mellan män och kvinnor och samtidigt raka benen, behöver det ens nämnas?

Väldigt mycket feministisk retorik bygger idag på att en ska ”unna sig” diverse grejer, som kan vara allt från en massagestav, ett skönt ligg eller manikyr. Detta är feministiskt eftersom motsatsen vore att förvägra sig detta, och vilken feminist kan vilja att kvinnor ska vägra sig själva något de känner en impuls att göra? Ibland går detta till och med så långt att det rentav uppfattas som feministiskt att raka benen och ofeministiskt att kritisera denna tendens för att en inte ”ska lägga sig i andra människors val” eller liknande.

Denna kortsiktiga njutningslystnad har på sina håll kapat feminismen och gjort om den till något slags argument för konsumism, där precis allt kan vara feminism. Nå, en kan väl tycka att det är feministiskt i någon mening, att kvinnor för en gångs skull får stå i fokus och få sina begär tillfredsställda. Frågan är om det någonsin kan vara en progressiv rörelse som på allvar förbättrar villkoren för kvinnor. Om man dessutom är lagd åt vänsterkanten borde man verkligen se upp med den här typen av feminism.

Nå, mer om detta i denna bok som jag rekommenderar. Den finns att låna på Stockholms bibliotek (och säkert även många andra) och går att läsa ut på kanske tre dagar.

Personlighetens prakt.

Läser för närvarande Slavoj Zizeks  bok Först som tragedi, sedan som fars som har erbjudit mig en massa spännande insikter om politik och vad en modern kommunism kan innebära, men också på en insikt av helt annat slag som jag vill dela med mig av, nämligen om så kallad psykologisk realism.

Psykologisk realism är när man målar upp de olika karaktärernas komplexitet, ofta som ett sätt att försöka nyansera en berättelse. Den som begår onda handlingar är inte enbart ond och så vidare, utan gör det av komplexa psykologiska skäl som beskrivs på ett sätt som gör att betraktaren ska känna att det kanske inte är så lätt att fördöma rakt av ändå. I boken beskrivs det som att verkligheten döljs i personlighetens ”prakt”.

Det är sant att detta är vanligt förekommande inom konsten och till exempel de nya Batmanfilmerna kan ses som ett utmärkt exempel på filmer som hyllats just för att de visar upp någon slags komplexitet hos karaktärerna. Jag tycker själv att de filmerna är jävligt schyssta, så jag ska inte vara sådan, men jag har också noterat hur detta ofta förekommer när man diskuterar politik. Vissa personer har en tendens att vilja analysera personen bakom olika politiska åsikter och liksom hitta någon slags ”kärna” som utgör den ”verkliga” personen, som alltså inte skulle vara dennes handlingar eller åsikter.

Jag tänker att många människor hyser en idé om att människor som gör vidriga saker har ett ”sant” jag innerst inne och att man alltså inte kan se personen helt och hållet som en fiende. Vidare så tror jag att många försvarar sitt eget agerande med att det inte är deras sanna jag, att det är något de gör i sin yrkesroll och så vidare. Hur ofta hör man inte människor säga att det inte är sådana egentligen.

Det är egentligen totalt ointressant vem en person om Jimmie Åkesson, Gudrun Schyman eller Aron Modig är ”bakom” sina åsikter. Dels finns det inget sådant ”bakom” eftersom en person inte har någon ”kärna” utan består av sina handlingar, ställningstaganden och så vidare oavsett som dessa görs privat eller professionellt. Dessutom spelar det ingen roll om personen egentligen är något annat bakom, eftersom det sättet hen verkar på fortfarande är vad det är. Jimmie Åkesson blir inte mindre min ideologiska fiende även om han skulle ha en bakgrund och ett känsloliv jag kan känna sympati för.

Bokefterlysning.

Å en läsares vägnar, och mina egna, så frågar jag om någon slags bok som går igenom den grundläggande feministiska världsbilden, det vill säga patriarkatet, på ett vetenskapligt sätt. Alltså en genomgång av vad patriarkatet är, vilka uttryck det tar sig och hur det verkar där det finns hänvisningar till forskning. Jag skulle själv gärna läsa en sån här bok och tänker mig också att det vore bra att ha något att hänvisa till då och då.

Boktips för självbildning.

Denna sommar hade jag tänkt ägna åt lite självbildning i politisk filosofi och historia. Jag vet att ni tipsar om böcker då och då, och alla låter såklart jätteintressant, men många försvinner bort bland kommentarerna. Därför vill jag be om boktips. Så tja, om du har tipsat mig innan eller bara har en sjukt bra bok på lager så skriv vilken här och introducera gärna innehållet.

Fett vag förfrågan, jag vet. Men typ böcker om feminism, arbete, ekonomi, samhällsplanering och folkrörelser är fint. Böcker att inspireras av och fördjupa sitt politiska perspektiv med, helt enkelt.

Objektivisters grandiosa självbild.

Denna serie av Liv Strömquist är kul, även om jag kan bli lite matt på hur Ayn Rands privatliv alltid tas upp när hon diskuteras. Nu brukar förvisso Strömquist dissekera även den manliga personer hon kritiserats privatliv, men generellt tycker jag mig se att man oftare tar upp privatlivet i fråga om Rand än när man talar om hennes manliga ”kollegor”.

Vad som dock är sanslöst roligt är beskrivningen av plotten i Rands stora epos Och världen skälvde som har fått mången person att bli objektivist. Den lyder nämligen, enligt Strömquist, som följer:

Detta är så fantastiskt roligt av flera olika skäl. Dels så är det ju himla skoj att dessa personer allvarligt tror att det är såhär världen är beskaffad, att den liksom bärs upp av dessa personer. Visst, det skulle vara ett stort problem om alla med högre utbildning försvann men det är inte det boken verkar beskriva, utan det handlar liksom om en väldigt lite grupp personer, eliten. Kanske de 1 % som åsyftas i wallstreetprotesterna? Som om inte världen skulle klara sig utan dem. Herregud.

Men det roligaste med detta är att de personer som blivit objektivister på grund av denna bok alltså, högst troligen, identifierar sig själva med denna ”elit”. Liksom går omkring i en bild av sig själva som övermänniskor som blir neddragna av det stora smutsiga kollektivet. Och det, det är fan humor.

Jaja, man kan väl vara objektivist även om man tror sig ingå en det stora kollektivet som drar ner dessa övermänniskor, men jag tror nog att det är undantag snarare än regel.

Trailern till Rafael Edbloms politiskt inkorrekta ståkissarfilm.

Tänkte göra lite reklam för Rafael Edbloms film nu när han blivit noppas av svenska filminstitutet. Rafael ville berätta en historia. Historian om en galen hantverkare. Det är viktigt att behålla sin egna röst, tycker Rafael. Fint, tycker jag, att Rafael står upp för sin konstnärliga integritet och liksom vågar utmana normer, tänja på gränser, ställa viktiga frågor med sin film. Synd att filminstitutet bara kommer med sina genusfloskler och kör över honom. Säkert för att han står upp och kissar. Säkert.

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Detta, mina vänner, är lyteskomik på hög jävla nivå. Rafeal Edholm beklagar sig över att det är svårt att vara man i filmsverige. Detta baserar han på att han inte fått gehör från filminstitutet när han sökt om bidrag till att göra sin film.

Såhär. Filmbranschen är extremt jävla mansdominerad, så även i Sverige. En majoritet av alla filmer skrivs av, regisseras av och produceras framförallt av män. Men Rafael tror ändå att det är på grund av sitt jävla kön som han får avslag. Är inte detta uppblåsthet i sin fulla blom så säg?

Han fick inget gehör från Svenska filminstitutet över huvud taget när han försökte få filmen finansierad.

– Det här inte en politiskt korrekt film. Jag är för det första man, så jag står upp och kissar. När ens kisserier ska ha med det konstnärliga att göra, det är jävligt tråkigt.

Och inte nog med att han är man, filmen är politiskt inkorrekt också! Och så står han upp när han kissar. Ja, Rafael. Det är säkert så att det är den onda feministpksittkissarmaffian på filminstitutet som bara släpper fram kvinnor och några få väldigt lydiga genusmedvetna män medan riktiga män som du tyvärr blir diskriminerade och det av ren princip. Precis så är det.

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Läs även inlägget om denna historia på Oklarheten.