Kategori: Kultur

Vingklippt ängel.

Jag vet inte om ni gjorde det, men när jag var en sisådär 15 år gammal så läste jag denna bok. Det är en självbiografi skriven av en väldigt svårt psykisk sjuk ung kvinna med svåra självskadebeteenden. Jag minns att många som läste den började skära sig i armarna och att folk gick omkring med den som nån jävla bibel. Även jag blev djupt påverkad av den.

Efter att alla läst den och älskat den blev den först hånad och sedan utskälld. Hånad för att den var fånig, utskälld för att den uppmuntrade till självdestruktivitet och psykisk sjukdom.

Nåja. Nu hittade jag den i alla fall i kyrkan och bestämde mig för att läsa den igen. Och gud vad spännande det var. Alltså, när jag läste den senast så mådde jag själv dåligt, inte i närheten av lika dåligt som författarinnan men fortfarande så att jag identifierade mig med att må dåligt och kunde romantisera det. Nu gör jag inte alls det längre.

Det intressanta med boken är att den verkligen är skriven ur en sjuk människas perspektiv. När jag läser den nu märker jag det på fler sätt än att hon skär sig och hör röster, jag märker det framförallt på hur hon ser på omvärlden. Hennes perspektiv präglas av ett övermänniskoideal som jag innan var benägen att anamma, nu bara tycker är tragiskt.

Det är intressant att läsa om böcker som man innan haft en stark relation till, det lär en mycket om en själv.

Harry Potter.

Läser för närvarande om Harry Potter. Tyvärr har jag bara en bok här, nämligen den sjätte, men det är ändå så himla trevligt. Älskade böckerna så mycket när jag var liten och läste dem för första gången. Sedan dess så har jag mest läst ”nyttiga” böcker, det vill säga böcker som jag visserligen uppskattat med som jag primärt läst för att man ”ska” göra det eller för att det handlar om ett ämne jag finner intressant. Jag läser mest facklitteratur.

Så ja, det är sällan jag läser enbart av ren lust. Tyvärr. Jag tycker inte tillräckligt mycket om att läsa för det, jag är för rastlös. Harry Potter är typ den enda litteratur som är tillräckligt enkel och spännande för att jag ska orka ”sluka” den. Just nu gör jag det i alla fall, och det är väldigt mysigt.

Ingen riktig våldtäkt.

Kollade på denna Svt-dokumentär som heter Ingen riktig våldtäkt och kände verkligen bara att det är synd om människorna. Och så tänker jag på hur otroligt skönt det är att vara förskonad från de där värsta tonårsupplevelserna. Förskonad från att någon ska komma och delge sitt jävla ”perspektiv” på hur man ”ska” vara som kvinna, eller som människa, till exempel.

Att människor har dessa inställningar till våldtäkt lyckas av någon anledning förvåna mig. Jag vet ju rent intellektuellt att det är så, känner till alla dessa klyschor och tankevurpor. Men det förefaller så absurt att en lärare kommer fram till en flicka som figurerat på sexbilder som spridits över hela skolan och ber henne tala tyst om det, för att det annars kan skada skolans rykte. Även inställningarna hos tonåringarna förvånar mig. Kanske har det att göra med att jag omgett mig av vettiga personer, mer mer troligt har det att göra med den brist på social kontakt jag hade överlag som ung.

Som tonåring var jag en asocial jävel som nästan alltid tog avstånd från klasskamrater som sökte kontakt. Jag hängde aldrig i något ”gäng” i någon större omfattning och gick inte på fester, började dricka sen och så vidare. Och på ett sätt är jag glad för det idag, för fy fan vad jobbigt det där verkar. Inte bara för hon som det berättades om i filmen, som blev utsatt för en gruppvåldtäkt, utan liksom hela kulturen kring allt det där, allt som har med sex, kärlek och status att göra i den åldern. All skuld och skam som är förknippat med det.

Jag tänker att det faktisk tär mycket man slipper undan genom att vara asocial och impopulär. Att inte ha någon stor umgängeskrets, att mest ha kompisar utanför skolan och så vidare. Jag var aldrig mobbad, men jag var liksom inte med i ”gänget” heller, inte i något gäng. Jag gick förskonad från våldtäkter, sexuella trakasserier och dåliga förhållanden under hela min uppväxt. Numera så känner jag att även om ett övergrepp vore hemskt så skulle jag nog kunna reagera på det utan att känna skam, eftersom jag dels är så säker i mig själv, dels så medveten om dessa mekanismer. Kanske hade min självkänsla blivit grunden skadad om jag inte fått gå så oskadd som jag gjort, jag vet inte.

De personer som medverkar i filmen tycker jag är värda all beundran. Dels kvinnan som berättar om övergreppet hon blivit utsatt för, dels de ungdomar som låter sig intervjuas som, även om de säger mycket dumt, överlag verkar vara sympatiska människor. Även om filmen inte gav mig mycket nytt i fråga om faktisk kunskap så var det lite av en realitycheck. En insikt om hur okunniga de flesta faktiskt är om sexuellt våld, hur våldtäkter förnekas och skulden läggs på offret, hur många vuxna undviker att tala om det även om de har alla möjligheter att se vad som pågår och så vidare.

Transformers.

Kollade igår på Transformers med barnen och är verkligen helt jävla förbluffad över att folk ser på skiten frivilligt. Det är verkligen en fruktansvärd film ur alla möjliga perspektiv; uselt skådespeleri, tunn handling, ett himla sexualiserande av kvinnor, platta karaktärer och så otroligt jävla ansträngande för både ögon och öron.

Det fascinerar mig faktiskt att människor ser på detta och att det inte bara rör sig om en liten grupp med någon slags fäbless för underhållningsvåld utan om en massa massa personer. Alltså fy.

Jaja, jag antar att folk gillar olika slags kultur och det kan man väl få göra. Men alltså satan vad tråkig viss populärkultur är. Jag har dessutom en ide om att det inte är särskilt bra att bli matad med den typen av kultur sedan barnsben. Inte att det skulle vara direkt farligt eller så, men jag tror inte att psyket utvecklas särskilt mycket av den typen av extremt svart-vita och banal kultur som liksom serveras på silverfat. Det är fördummande, helt enkelt.

Om jag skaffar barn kommer jag hålla dem så långt bort som möjligt från den typen av kultur. Jag vill inte mata mina barn med underhållningsvåld, banala storys och simpla och generaliserade karaktärer. Det blir man ju fan puckad av.

Dexter.

Kollar på Dexter säsong 5 nu och det är så jävla bra för den stora skurken är någon slags livscoach. Ni vet en sån där aggressiv jävel som skriker och gormar om att man kan bestämma över sitt eget liv och komma över sin begränsningar.

Finns nog få människor jag hyser så mycket fördomar mot som livscoacher eller i allmänhet personer som snackar om att man ska pusha sig över sin gränser. Jag får fan rysningar av sånt snack. Så himla fint att deras mentalitet och tugg får sig en känga.

Oavsett så är det en utmärkt serie som jag tycker alla ska kolla på.

Så jobbigt med obehaglig konst.

Efter att ha diskuterat den berömda tårtan med folk så har jag lyckats hitta en ganska lustig ståndpunkt som många innehar, nämligen följande; sådan konst borde inte tillverkas eftersom den är så obehaglig. Folk som liksom tycker att man ska debattera rasism med att det är onödigt att vara så provokativ och göra så obehagliga saker. Gör gärna konst som problematiserar västvärlden syn på Afrika, men snälla gör den lite mindre obehaglig.

Ja. Stackars alla människor som nu måste läsa om det här och se en massa obehagliga bilder på en kaka… Herregud, det måste ju vara den absolut minst relevanta aspekten av det hela?

Det värsta är att få av dessa över huvud taget hade noterat ett konstverk med samma budskap som varit mindre obehagligt. Det hade ju kunnat vara en relevant kritik om det inte var för att provocerande konst likt denna faktiskt är en nödvändighet för att väcka debatt, men nu är det ju tyvärr så att få bryr sig om man inte gör saker som är just obehagliga.

Ingen borde få delta i den här skiten.

Tydligen (enligt DennisM och Kissie då) så har Hanna Widerstedt Aspergers syndrom. Kanske inte de bästa källorna i världen men jag skriver om det ändå, för jag tycker det är intressant detta att båda anser att en person med aspergers inte kan anses förmögen att fatta sina egna beslut eftersom hen lider av en sjukdom.

Är det verkligen OK att ta med en person med en sjukdom för att öka underhållningen och tjäna mer pengar, när personen skämmer ut sig själv inför hela landet..?

Jag håller med om att underhållning som Big Brother är ytterst tveksam ur ett etiskt perspektiv men aspergers är faktiskt inte någon sjukdom utan en funktionsnedsättning. En person med aspergers kan visst ta beslut rörande sitt eget liv.

Egentligen tycker jag inte att program som Big Brother ska göras alls, men om man nu måste så anser jag att man ska göra en helhetsbedömning av varje persons psykiska hälsa och förmåga att fatta välavvägda beslut kring sitt deltagande och som inte skulle passera gränsen för vad en människa kan tänkas vilja göra i rutan. Men det skulle aldrig fungera, för då skulle liksom hela programidén gå åt skogen.

När man castar till ett program som Big Brother så eftersöker man ju aktivt udda typer; gränslösa personer, personer med starka humörskiftningar, personer som kan tänkas komma himla dåligt överens med varandra och så vidare för hela programidén är att skapa drama och underhållning på andra människors bekostnad och sådant skapas när personer går över gränser, bryter ihop och så vidare och så vidare. Det är inte en olycklig bieffekt av programformatet utan dess själva syfte, allt är ju gjort för att maximera dramamängden. I det fallet är det säkert en merit att ha en personlighetsstörning.

Jag vet inte om deltagarna har någon skyldighet att berätta om psykiska hälsa och eventuella diagnoser. Jag kan tänka mig att det är så och att castarna till Big Brother faktiskt gnuggat händerna lite när de fått in en deltagare med aspergers i hopp om att de ska leda till extra drama och anledningar till förakt hos tittarna. Om det är så tycker jag att det är djupt oetiskt. Utöver det så tycker jag att alla ska bedömas på samma villkor, och en rimlig bedömning är i mitt tycke att ingen levande människa mår bra av att delta i ett program vars själva syfte är att skapa drama, så splitt och få människor att passera sina gränser.

Hon hade ett val.

Det har ju varit ett jävla rabalder kring den här tårtan föreställande en svart kvinna som man vis uppskärningen ”könsstympade” samtidigt som kvinnan skrek. Se videon nedan om du inte fattar, men den är ärligt talat ganska obehaglig.

Det som har blivit själva uppståndelsen är alltså att kulturminister Lena Adelshon Liljeroth deltagit i detta, skurit upp tårtan och skrattat samtidigt. Vissa tycker att detta är fruktansvärt osmakligt och att hon borde avgå eftersom det är rasistsikt, andra tycker att ”konsten är fri” och att kulturministern ska stödja det. Men om man ser till Liljeroths historia av att bestämma va som är konst och inte och till exempel förkasta konstfackexamensarbetet som var en film med en person som klottrade ner en tunnelbanevagn med motivationen att ”graffiti inte är konst” så har hon så att säga bränt sina broar som den fria och provocerande konstens försvarare.

Vissa verkar nära någon slags konspirationsteori om att hon har lurats in i en fälla där det blir fel hur hon är gör; om hon vägrat skära upp tårtan skulle hon anklagas för att vara kulturfientlig, nu när hon gjorde det är så är hon rasistisk. Men eftersom hon inte har haft några problem med att framstå som kulturfientlig innan när det rör sig om graffiti så är det ett otroligt tunt argument. Liljeroth hade all möjlighet i världen att tacka nej till att skära upp tårtan och motivera det med att en tårta föreställande en svart könsstympad kvinna inte är konst. Kanske hade hon anklagats för att vara kulturfientlig men lite så är det att vara minister, hur man än gör så tycker någon att det är fel. Faktum är fortfarande att hon hade ett val.

Vidare så behöver det inte innebära att man vill förbjuda eller inskränka utrymmet för en viss typ av konst bara för att man personligen inte uppskattar den. Man behöver inte stå och aktivt delta i ett verk och dessutom skratta bara för att man är kulturminister.