Kategori: Kultur

”Det är en hård bransch”.

Läser nyheter24:as intervju med Alice Herbst, vinnaren av Top Model Sverige. Hon har tydligen blivit ålagd med kravet att gå ner i vikt vilket ska ses i ljuset av att hon verkligen är otroligt smal. Hon ser inte svulten ut, men hon är väldigt smal. Detta har provocerat många av fullt begripliga skäl, det är absurt att en person som redan är så smal och som dessutom inte har växt färdigt ska gå ner i vikt ännu mer. Om detta säger hon såhär:

Det är en provocerande bransch, många blir provocerade när jag säger att jag måste gå ner. Men det är något jag får ta, och jag får stå för att jag gör ett val som för många är galet.

Nu vill jag inte skuldbelägga henne för hon har ju fått höra denna svada sedan starten av Top Model, och troligen mycket längre. De flesta konstigheter i modellbranschen, såsom de orimliga viktkraven, motiveras ju med att det är en ”tuff bransch”. I Top Model kan man ju tycka att de borde kunna visa upp något slags föredöme inför hur modellvärlden skulle kunna vara, men icke, istället så beter man sig illa mot deltagarna och motiverar detta med att ”verkligheten” ser ut så för det är en ”hård/provocerande/viktfixerad/hänsynslös bransch”. Detta framställs liksom som en naturlag och inget man kan göra något åt hur mycket man än hade velat.

Jag tänker mig att även agenturer, fotografer, folk som väljer ut modeller och så vidare och så vidare motiverar sitt eget understöd av det supersmala idealet med att branschen är hård, helt utan att erkänna sitt eget ansvar i frågan. Det är himla olyckligt att det får gå för en anledning till att ytterligare understödja hemskheterna istället för att arbeta emot dem.

Måste man brinna upp innifrån av lust också.

I Top Model som läggs det alltid ett enormt fokus på hur mycket ”tjejerna” vill bli modeller. De ”pratar” med Isabella eller Tyra eller vem som nu leder showen och så blir de frågade: ”hur mycket vill du detta”. Den frågan alltså, vad jag är trött på den. Och vidare är jag trött på att se dessa tjejer bryta ihop inför tanken på att kanske just de ska få sin innersta dröm att gå i uppfyllelse, hur det upprepar gång på gång på gång med emfas att de vill detta så otroligt bittert. Och när det sedan kommer till vem av tävlingsdeltagarna de tycker borde uteslutas så är motivationen alltid: det verkar inte som om hon vill detta på riktigt. Det handlar aldrig om att hon tar sämst bilder eller har en dålig catwalkgång, det handlar enbart om att viljan tryter.

Hur mycket man vill spelar väl egentligen inte så stor roll för hur bra man gör jobbet. Givetvis ska man känna en lust inför det man gör men när det kommer till kritan så är saker som skicklighet, utseende och så vidare så otroligt mycket viktigare än vilja. Ingen kommer fråga på plåtningen för Max Factor hur mycket du vill göra den, det som kommer spela roll är din prestation.

Extra tydligt tycker jag att det blev när Jennie blev utesluten ur tävlingen för att hon hade berättat för Nina att hon kanske inte ville jobba som modell i framtiden. Det var såklart fruktansvärt tyckte juryn och de skickade hem henne med nästa plan. För att få vara med i tävlingen krävs nämligen inte bara ett fördelaktigt utseende och en förmåga att posa utan även att man säljer sin själv till modedjävulen. Man måste verkligen intyga att modellandet är ens stora dröm i livet, annars är man inget att ha.

Det äcklar mig hur denna bekännelse att modellandet är ens högsta önskan dras ur deltagarna en efter en och hur deras viljesammanbrott liksom utvärderas och ligger till grund för bedömningen av deras lämplighet. Tyvärr är detta något som man också kan se i resten av samhället, numera är det inte bara kompetensen som räknas när man söker arbete utan hur mycket man brinner för det man gör. Detta gäller även om man bara ska sitta bakom kassan på Ica, eller kanske särskilt då.

Att tvinga fram dessa viljebekännelser ur människor innan man ens ser åt deras håll när det kommer till allt från kassajobb till Top Model-vinnare gör att man redan från början skapar ett enormt känslomässigt överläge (utöver det man redan har som tävlingsjury eller arbetsköpare). Om nu personen ifråga verkligen vill detta så kan väl hen stå ut med lite pissiga villkor, uppmuntran till ätstörningar, spott och spe och gratisjobb?

Jag kommer fan aldrig ange mig enorma vilja som anledning till varför jag borde anställas eller något åt det hållet. Det ska inte spela någon roll och dessutom får man väl förutsätta att den som söker jobb också vill ha det. Jag ställer mig verkligen emot detta att man ska vara så jävla viljestark i allt man tar sig för. Kan det inte räcka med att man går att lita på och att man är duktig, måste man brinna upp inombords av lust också?

Jämlikhetsanden.

Har läst denna eminenta bok, Jämlikhetsanden som handlar om hur och varför jämlika samhällen i regel är bättre samhällen. Blir stolt över att komma från Sverige när jag läser boken.

Det är nog en av de böcker jag läst som motiverat mig mest till samhällsengagemang och förändring. Det föreslås en massa intressanta lösningar som känns realistiska, inte en massa utopiskt babbel. I den nya pocketupplagan finns det dessutom ett gediget kapitel med svar på kritiken de fick efter boken. Om du har svårt att motivera dig själv till läsning av delvis tradig litteratur så hoppa direkt till kapitel tre och te de inledande kapitlen sedan.

Nakenhet.

Åh, kollar på Top Model och bli så sur för de säger att tjejerna ska vara ”spritt språngande nakna” men de har i själva verket trosor på sig? Varför säger man att någon är naken när de har trosor, jag fattar fan inte den saken. Naken är att inte ha några kläder och inte att ha kläder på sig ju!

Blir så trött på hur nakenhet alltid används som dragplåster men aldrig någonsin inträffar på riktigt. Gud, kan folk bara sluta med denna begreppsförvirring?

Det måste finnas en gräns för hur länge det är kul med folk som smetar in sig i bajs.

Detta som Spiderchick skrev om Big Brother tycker jag var bra. Logiken hos de som gör dokusåpor verkar vara att ju extremare desto bättre. Detta stämmer nog till viss grad men även i program som Big Brother kan man gå över gränsen. Big Brother har ju blivit mer och mer extremt, troligen mycket beroende på att människorna som deltar kan tänka sig att gå längre för varje säsong.

Personligen älskar jag dokusåpor, jag älskar intriger och folk som gör bort sig. Men Big Brother… det blir liksom för mycket. För mycket bråk, för mycket tjafs och idioti. Det blir bara en jävla kavalkad i människoförakt och jag pallar liksom inte med det. Jag kan över huvud taget inte relatera till deltagarna som jag kan med de i till exempel Paradise Hotel. De är för överspelade, helt enkelt inte riktigt trovärdiga.

Jag tror att marknaden för intriger, bråk och tjafs kan komma att bli rejält övermättad inom en snar framtid. Det finns liksom en gräns för hur länge det är kul med folk som smetar in sig i bajs och har idiotiska gräl om tamponger, det tror jag verkligen.

Människoförakt.

Igår kollade jag på Big Brother för första gången i mitt liv. Eller, jag har sett litegrann innan men aldrig orkat se ett helt avsnitt, igår såg jag i alla fall en halvtimme. Det slog mig det här med hur otroligt lätt det är att slänga alla sina värderingar åt sidan och bara sitta där och förakta. Att strunta i att upplägget är skapat för att skapa konflikter, att produktionen har valt ut människor med vissa personligheter, att allting vinklas och så vidare. Att bara luta sig tillbaka och förakta människorna för att de är obildade, ouppfostrade och white trash. Och det är så skönt. Det är så otroligt njutbart att bara sitta där och känna sig förmer. Smartare, framförallt. Sitta och moralisera om att de där människorna är så korkade som deltar, att de kommer bli hatade av hela Sverige och att de aldrig kommer kunna få ett jobb sedan.

Föraktet ligger mig nära till hands och jag tror inte att det är något jag är ensam om heller. Människor gillar att känna sig förmer och program som Big Brother tar fram det inom många. Det är en slags avkoppling från ens eget liv och svagheter att kunna sitta och förakta och spekulera. Jag dras till det samtidigt som jag skyr det, för jag skyr den sidan hos mig själv som kommer fram.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt mer än att mitt förhållande till den här typen av tv är komplicerat. Å ena sidan tycker jag att det är underhållande (dock att jag föredrar program som Lyxfällan och Top Model framför Big Brother), å andra sidan kan jag äcklas av mina egna tankar kring människorna i det. Man det är så skönt att ibland bara få vältra sig i lite vanligt hederligt människoförakt, det måste jag faktiskt medge.

Hilda recenserar konst på afrikamuseet

Inledningsvis vill jag kolla närmare på det här fina exemplaret av en uttorkad kameleonttunga. Uppskattningsvis 10 centimeter. Den rör sig egentligen inte inom kategorin konst, men allt som ställd ut på museum är ju ändå typ samma sak så den får vara med i bedömningen. Bilden är inte ultimat, men även om den hade varit det hade man knappt sett vad det föreställde eftersom den var så skruttig. Betyget höjs dock av den imponerade längden.

Betyg: 2/5

Detta är ett mycket imponerande snideri av okänt slag. Hade konstnären varit samtida och säg svensk hade hen med fördel döpt sitt verk till ”fittan sticker fram”. Läpparna och tuttarna sticker visserligen fram dem också, men jag har hört det ryktas att populärkulturella referenser är på modet. Eventuella användningsområden utöver prydnad skulle kunna vara exempelvis dryckesbehållare eller inseminator – detta vackra ord som stryks under i rött.

Betyg: 3/

I kongo iunder kolonialtiden fanns det uppenbarligen inga feminister. Gud så skönt. Där anklagade man minsann inte män för att vara svin, utan de framställdes istället som kuvade, men mycket arga små ful-monster.

Betyg: 4/5 (mest för att det inte fanns några feminister)

Ett magnifikt snideri av högsta kvalitet. Jag älskar alla detaljer och hur noggrann konstnären, låtom oss kalla hen mamiopapi, varit med färgläggningen. Det här är ett av de få verk som aldrig går ur tiden. Perfekt till både vardags och fest.

Betyg: 5/5

Två mycket välbevarade exemplar av arten ruggugglor. Ingenting för den känsliga, riktigt skräckinjagande. Dessvärre hade hängningen kunde varit bättre, och det är inte till den skickliga uppstopparens fördel att de ställts blevit varandra. Mina känslor för det här verket är vadman skulle kunna kalla ”all over the place”.

Betyg: 3,5/5

Era rubriker: Musik som har format mig.

Jag upptäcker sällan ny musik, det ska medges. Jag har lyssnat på samma artister under en väldigt lång tid nu. Ibland hör jag grejer jag tycker är bra, men det är sällan att jag börjar lyssna på det privat. Jag vet inte om jag skulle säga att musiken har format mig, men den är definitivt viktig för mig.

Innan så lyssnade jag mycket på musik, kanske mer för att stänga ute andra ljud än för själva musikens skull. Nu gör jag det inte längre med samma frenesi, det blir mest ljudböcker och dokumentärer eller tystnad, men när jag väl lyssnar så uppskattar jag det mycket.

Det finns artister och album som verkligen har följt med mig under mitt liv, som jag älskar och som jag ständigt återvänder till.

Diamanda Galas (Malediction and prayer)

Diamanda Galas gör fantastisk skrikopera, mycket av hennes helt egna grejer är väldigt svårlyssnade och måste nästan upplevas live (som jag förstått det). Maledicition and prayer är dock en coverskiva vilket gör den betydligt mer lättlyssnad. Väldigt tung och sorgsen musik, hon har en fantastisk röst.

Jag började lyssna på Galas efter att ah läst en intervju med henne där hon sa att många artister sjunger om så värdsliga problem, och att hon vill sjunga om saker som smärtar på riktigt. Som Aids, dödsstraff och självmord. Det brukar jag tänka på när jag lyssnar på henne.

Nine inch nails

Vad jag lyssnade på NiN när jag var 15 och hade sår i själen. Jag lyssnade på mycket dålig musik då, men NiN har verkligen följt med mig sedan dess. Jag älskar NiN för att det är så otroligt pubertalt (i alla fall för mig) men samtidigt så fantastiskt bra. Jag älskar NiN för att det är en artist som följt med mig så länge. Jag älskar NiN för att jag i alla fall hade den goda smaken att lyssna på åtminstone en bra artist när jag var 15.

Hairsoundtracket

Hair är en underbar film om Hippies och krig som jag har sett väldigt många gånger. Den har dessutom ett fantastiskt soundtrack som står väldigt bra för sig själv, fast är ännu bättre i kombination med filmen. Jag älskar det för att det är så oförtäckt känslosamt och idealistiskt. Jag älskar det för att jag nästan alltid börjar gråta när jag lyssnar på det. För att det får mig att tänka på hur världen är och hur den skulle ha kunnat vara istället.

Rubriken kommer från Marielle.