Angående det här med SCUM-manifestet så måste jag ändå säga att det känns jävligt skönt att feminismen vann den här ronden. Föroavsett vad alla antifeminister skriver på sina bloggar så kommer den där pjäsen att spelas, skolklasser kommer att se den och den kommer att diskuteras. Säkert så kommer fler personer även att ge sig i kast med att läsa själva boken också. Så tji fick ni, alla antifeminister!
Kategori: Kultur
SCUM.
Detta att SCUM-manifetstet satts upp som teater (i kärrtorp dessutom, dvs mitt hem) upprör tydligen människor. Vissa har till och med gått så långt som att uppmana till mord på feministerna som ligger bakom översättningen och regin.
Men vem som helst som har minsta lilla vett i kroppen förstår att syftet med pjäsen inte är att på allvar skapa ett kvinnovälde utan att skapa debatt. Jag har aldrig träffat en feminist som håller med Valiere Solonas om SCUM-manifestet. Aldrig!
Däremot är det en viktig bit av feministisk idéhistoria, på samma sätt som Evert Taubes eller Cornelis Vresswijks sånger om hur de misshandlar transvestiter och köper sex av prostituerade är en del av vår historia. Skillnaden är att dessa verk inte ifrågasätts och sätts i kontext.
Tror någon seriöst att skoklasserna som går på den här pjäsen får gå därifrån utan att diskutera, ifrågasätta och analysera innehållet. Tror någon seriöst att lärarna i klasserna säger: ”ja, det är ju så det är. Världen hade varit en bättre plats utan män”. För den som tror det är ju helt enkelt bara redigt dum i huvudet.
Däremot all misogyn kultur som ständigt praktiseras i skolor, den ifrågasätta och analyseras inte. Den bara tillåts fortsätta existera oemotsagd. Det kommer inte SCUM-manifestet att göra. Pjäsen kommer att analyseras, att vridas och vändas på. Inte en enda lärare kommer att säga att budskapet stämmer.
Och med detta som bakgrund, då undrar jag hur fan man tänker när man anser att uppsättningen av SCUM-manifestet skulle bidra till något slags manshat. Snarare en välbehövlig debatt om kön och feminism.
Era rubriker: mina favoritböcker.
Jag vill börja med att säga att jag läser väldigt lite. Jag är helt enkelt för rastlös för att koncentrera mig på samma text under en längre tid, vilket jag tycker är tråkigt. När jag väl läser brukar jag dock finna det väldigt tillfredsställande. När jag väl läser så läser jag böcker som jag kollat upp väl innan eller som jag fått rekommenderade från personer vars smak för litteratur jag verkligen litar på, så det händer sällan att jag läser något som jag tycker är dåligt. Min uppfattning om vilka böcker jag läst som är ”bäst” ändras hela tiden, men just nu så är nog dessa mina favoriter:
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Detta är en bok som verkligen har förtjänat sin klassikerstatus. Otroligt vackert och målande språk och fängslande handling. Jag uppskattar att boken vågar vara så otroligt tydligt moralisk, den har verkligen ett budskap om hur man bör leva sitt liv. Inte i form av direkta påbud som att man ”inte ska dricka/röka/ha lössläppt sex/vara elak” utan snarare att man ska lyssna på sitt samvete.
Slottet och Processen av Franz Kafka. Dessa böcker läste jag för väldigt länge sedan när jag tyckte det var viktigt att ha läst prettolitteratur. När jag läste dem så kan jag inte säga att jag njöt av själva läsupplevelsen, däremot har de verkligen lämnat spår i mig. Kafka målar verkligen upp bilden av total alienation och maktlöshet på ett otroligt övertygande sätt. Även om handlingen ofta är surrealistisk så kan man känna igen sig i mycket av de känslor han beskriver.
Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman. Att jag tycker om Kajsa Ekis Ekman kan ju ingen som läst denna blogg ha missat. Varat och Varan är en debattbok om prostitution och surrogatmödraskap. Jag håller inte med Ekis i alla hon skriver, men hon skriver det med ett engagemang, en ilska och en kompromisslöshet som jag finner otroligt imponerande. Hon har stora poänger i sakfrågan, som hon undersökt grundligt. Den stora behållningen i boken ligger dock på ett högre plan, i tankarna kring det där med att vi i vårat moderna samhälle har utvecklat ett förakt för mänsklighet och svaghet. Väldigt tänkvärda resonemang som fick mig att se världen med helt nya ögon.
Klisterlapp.
Dagens feministrant.
Fan vad trött jag blir på actionfilmer där det finns en tjej med som dessutom är helt jävla hysterisk. Hysteriska människor överlag är ju fruktansvärt jobbiga och det är så jävla typiskt att den enda kvinnan i en film också ska vara den jobbigaste karaktären.
Detta är ju såklart ingen nyhet för er, begåvade blawglovers, men ibland måste man få konstatera det uppenbara.
Diskutera gärna, men förbjud den för guds skull inte.
Vissa personer verkar vilja att Tintin i Kongo ska förbjudas eftersom den är glorifierande rörande kolonialiseringen och rasistisk. Med det argumentet hävdar jag att man även bör förbjuda bibeln eftersom den förespråkar extremt brutal behandling mot till exempel homosexuella.
Det är tråkigt att Hergé tecknade en serie som är så rasistisk. Man kan tycka att det är oansvarigt av förlaget att ge ut den. Men för guds skull, förbjud den inte. För det är så jävla stor skillnad på att säga sin åsikt och sätta press på företag, som i fallet med kinapuffarna, och på att faktiskt förbjuda böcker, förpackningar eller tavlor för att den är rasistisk. Jag tycker att det ska gå väldigt långt för att man ska kunna hindra saker som dessa på laga väg, och jag tycker inte att Tintin i kongo passerar den gränsen.
Sen tycker jag att böcker som är rasistiska, kvinnofientliga eller liknande ska få vara kvar på grund av historiska skäl. Även om det inte är något vi ser som acceptabelt idag kan man inte bara radera ut det ur historien som man inte tycker om. På samma sätt som jag läser nazistisk propaganda för att förstår historien kan jag läsa Tintin. Jag tycker att Bonnier har löst det på ett bra sätt genom att publicera ett förord som förklarar den historiska kontexten. Jag har förvisso inte läst förordet, men om det är bra skrivet så tycker jag att det är den bästa lösningen.
Sen tycker jag att det är helt rätt att ta upp frågan till debatt, att sätta press på Bonnier genom brev, debattartiklar och liknande. Om argumenten är bra nog och tillräckligt många håller med så kommer ju deras vilja att hörsammas. Men jag tycker inte att boken ska förbjudas, lika lite som jag tycker att kinapuffsgubben ska förbjudas. För det handlar inte bara om vilka böcker och förpackningar som försvinner, utan varför och hur de gör det.
En störig karaktär.
En filmkaraktär som stör mig sjukt mycket är den inkvoterade smarta sexiga bruden. Som Megan Fox i transformers som är smart och ”kan bilar” men fortfarande behöver beskydd. Och sen så slänger de in en ”trasslig uppväxt” hos henne så att man verkligen ska förstå hur jobbigt hon har det hur mycket hon behöver kärlek och hur mycket hon söker efter den i alla män hon ligger med, för hon är givetvis lite promiskuös. Och så blir snubben helt paff när hon har något i huvudet och inte bara en sexig kropp. Orkar ej.
Pallar inte att det ses som en ”bonus” att ha lite hjärna när det kommer till brudar.
Man måste kunna göra saker för sin egen skull även om man har barn.
Hanne Kjöller har skrivit himla bra om det här med skilsmässotrenden appropå Maria Svelands och Katarina Wennestams bok på ämnet. Det är någon slags antologi, som jag förstår det, där många kvinnor har fått uttrycka sig om sin skilsmässa.
Tydligen så är ett genomgående tema att man skiljer sig för barnens skull. På samma sätt som många vuxna säger sig fortsätta vara tillsammans för barnens skull, så säger sig många också skilja sig av samma anledning. För ingen vill ha föräldrar som bråkar.
Men det som Kjöller skriver, och som hon har så jävla rätt i, är att om det är bråkandet som är problemet så skulle ju föräldrarna kunna skräpa till sig och bete sig ansvarsfullt. Visst finns det relationer som är så infekterade att det inte går, men i de flesta fall kan man nog hålla spydigheter och fula ord utom hörhåll för barnen.
Nej, att motivera en skilsmässa med att man gör det för barnens skull luktar illa. Nästan alla barn vill att ens föräldrar ska vara tillsammans och en skilsmässa är jobbig för ungar i regel. En lågstadieunge kan inte ta in att en föräldrar inte var lyckliga med varandra på det sättet, om det inte har pågått extremt fysiskt eller psykiskt våld.
Däremot kan man genomgå skilsmässa för sin egen skull. Av högst egoistiska skäl. Och det är okej, för bara för att man är förälder slutar man inte vara människa. Man måste kunna erkänna att detta gör jag för min egen skull och så får vi fixa till det så att barnen står ut. För att säga att man gör det för barnen är dels att förminska sitt eget känsloliv, dels att hyckla och skjuta över skulden.
Prins Charles känsla.
Jag har ju skrivit en hel del om monogami och tvåsamhetsnormen här på sista tiden, och skulle vilja tipsa om en formidabel bok i ämnet; Liv Strömquists nya seriealbum Prins Charles känsla.
Det är ett himla bra seriealbum som handlar om kärlek, kort och gott. Det handlar om kvinnor som blir misshandlade i relationer, det handlar om tvåsamhetnormen och monogami och personlighetsstörningar som uppstår hos barn som lever i väldigt heteronormativa familjer.
Liv Strömquist redogör för olika studier och rapporter som skrivits på ämnet på ett bra och lättfattligt sätt. Den som är intresserad av att utmana sitt perspektiv på kärlek bör läsa denna.
Svenska hollywoodfruar säsong fyra.
Igår kollade jag på första avsnittet av säsong 4 av svenska hollywoodfruar. Jag var tvungen att distraherar mig med twitter och ritande för att ens klara mig igenom det.
Grejen är ju att jag brukar älska svenska hollywoodfruar. Men det bara gick inte nu, det var för mycket. Kände bara ångest inför dessa människor och deras liv. Hur orkar de? Isabel Adrian som anställer en assistent för att slumpa ut en vinnare i hennes bloggtävling och göra kaffe och Gunilla som har en hushållerska för att göra sallad.
Det sjukaste är ju när alla fruarna träffas och äter köttbullar hemma hos Gunilla. Att se dem interagera med varandra är bara för mycket.