Kategori: Teater

Osäker tillsvidare.

Har ett tips på en så kallad Kulturupplevelse åt er!

För ett tag sedan var jag och såg pjäsen Osäker Tillsvidare som handlar om den osäkra arbetsmarknaden för, framförallt, unga och hur det påverkar våra liv, våra relationer och så vidare. Mycket bra! Det var typ en blandning av korta scener och citat som lästes upp från intervjuer med ungdomar om deras arbetsvillkor.

Tyckte också de lyckades ta fasta på hur ens liv verkligen förstörs av detta. Det handlar om relationer och livsdrömmar. Hur ska en kunna vara med människor en älskar om en måste flytta för att fly undan arbetslösheten, eller för att en inte har råd med ett boende på grund av arbetslöshet? Hur ska en kunna bygga ett eget liv om en måste flytta hem när en är 25? Hur ska en kunna bygga en stabil tillvaro om en måste flytta utomlands för att hitta jobb? Det är liksom att hanka sig fram, att leva på nåder. Tyckte detta skildrades väldigt starkt. Tänker att just den där känslan av att liksom leva på nåder som kommer sig av en sådan situation är något många kan relatera till.

IMG_20140508_205153Nu sätts den i alla fall upp den 16/8 på kulturhuset under namnet Until further notice. Se den om ni har tid och råd! Här är eventet.

Alla beslut är politiska beslut.

Ibland säger folk att de gör saker av ”politiska skäl”. Jag säger också såhär ibland, men egentligen tycker jag det är ett ganska konstigt uttryck. I mina ögon finns det ingen separat politisk sfär, utan hela livet är politik. Allting jag gör gör jag på ett eller annat sätt av politiska skäl, medvetet eller omedvetet.

När jag till exempel valde att sluta raka benen gjorde jag det på ett sätt av politisk övertygelse, eftersom jag genom feminismen kommit till insikt om att det är något som i hög grad tvingats på mig från samhället. Men egentligen var det ju inte mer politiskt än innan när jag följde samhällets ideal. Att följa samhällets normer, att inte göra motstånd, är precis lika mycket politik som att inte göra det. En påverkas ju alltid av politik i alla beslut en fattar i livet. Nu menar jag alltså inte bara vad riksdagen beslutar, utan hela samhället. Patriarkatet är politik, rasismen, kapitalismen är politik. Det handlar om hur vi lever tillsammans, hur samhället är organiserat.

Jag tänker att jag använder feminismen för att nå mig själv och vad jag vill göra i livet. De val jag gjort utifrån feministisk ideologi har i slutänden handlat om att jag personligen känner efter mer, på riktigt frågar mig; vad är det jag vill, vad finns bortom alla de här patriarkala värderingarna jag blivit matad med? På ett sätt handlar det ju om att jag frigjort mig från en politik, nämligen den patriarkala.

SCUM.

Investerade lite i mig själv och köpte den orimligt dyra, men även mycket snygga och otroligt bra, boken SCUM-manifestet på Projektil. Jag var och såg pjäsen i helgen, och måste säga att det var väldigt ögonöppnande. Det var underhållande med otroligt rappa och sanna iakttagelser av manssamhället, samtidigt som det var sorgligt (jag började till och med gråta en gång, men det har nog även en del att göra med min blödiga natur).

Pjäsen sätts upp på Stockholms Stadsteater nu snart, och jag rekommenderar alla som inte redan gjort det och som bor i eller har vägarna förbi Stockholm att gå och se den. Var ute i god tid med att boka biljetter, speciellt kvinnobiljetterna tar sluta snabbt.

Tji fick ni.

Angående det här med SCUM-manifestet så måste jag ändå säga att det känns jävligt skönt att feminismen vann den här ronden. Föroavsett vad alla antifeminister skriver på sina bloggar så kommer den där pjäsen att spelas, skolklasser kommer att se den och den kommer att diskuteras. Säkert så kommer fler personer även att ge sig i kast med att läsa själva boken också. Så tji fick ni, alla antifeminister!

SCUM.

Detta att SCUM-manifetstet satts upp som teater (i kärrtorp dessutom, dvs mitt hem) upprör tydligen människor. Vissa har till och med gått så långt som att uppmana till mord på feministerna som ligger bakom översättningen och regin.

Men vem som helst som har minsta lilla vett i kroppen förstår att syftet med pjäsen inte är att på allvar skapa ett kvinnovälde utan att skapa debatt. Jag har aldrig träffat en feminist som håller med Valiere Solonas om SCUM-manifestet. Aldrig!

Däremot är det en viktig bit av feministisk idéhistoria, på samma sätt som Evert Taubes eller Cornelis Vresswijks sånger om hur de misshandlar transvestiter och köper sex av prostituerade är en del av vår historia. Skillnaden är att dessa verk inte ifrågasätts och sätts i kontext.

Tror någon seriöst att skoklasserna som går på den här pjäsen får gå därifrån utan att diskutera, ifrågasätta och analysera innehållet. Tror någon seriöst att lärarna i klasserna säger: ”ja, det är ju så det är. Världen hade varit en bättre plats utan män”. För den som tror det är ju helt enkelt bara redigt dum i huvudet.

Däremot all misogyn kultur som ständigt praktiseras i skolor, den ifrågasätta och analyseras inte. Den bara tillåts fortsätta existera oemotsagd. Det kommer inte SCUM-manifestet att göra. Pjäsen kommer att analyseras, att vridas och vändas på. Inte en enda lärare kommer att säga att budskapet stämmer.

Och med detta som bakgrund, då undrar jag hur fan man tänker när man anser att uppsättningen av SCUM-manifestet skulle bidra till något slags manshat. Snarare en välbehövlig debatt om kön och feminism.

Likheten mellan Marcus Birro och Andreas Boonstra.

Får någon månad sedan kom det ut en bokrecension av Birros nya Att leva och dö som Joe Strummer. I recensionen konstateras att det inte går att recensera boken utan att recensera Birro.

Jag VILL läsa den utan förutfattade meningar. Det visar sig dock omöjligt eftersom romanens ”jag” inte går att skilja från författaren Marcus Birro.

Ungefär så tänker jag när jag ser Ett drömspel på teater moment i Gubbängen.

Jag minns första gången jag var på moment. Jag såg  Jekyll&Hyde tillsammans med min mamma och två vänner. De tog in oss till en liten liten scen där ungefär 15 personer fick plats och spelade på. Det var fantastiskt. Skitrolig och fruktansvärt bra teater, mycket skoj publikinteraktion och på det stora hela jävligt bra. Sedan dess har jag sett tre uppsättningar av Andreas Boonstra*, och det har i princip gått käpprätt neråt.

Ibland känns det som om de slår knut på sig själva i sina eviga försök att vara innovativa, men det kan man väl stå ut med eftersom de faktiskt också lyckas väldigt ofta. Ibland känns det flamsigt och ogenomarbetat, men det är å andra sidan en del av charmen. Ofta är det lite för långt för sitt innehåll, men det kan man också stå ut med.

Vad som däremot är en jävla plåga är att Andreas Boonstra låter sig själv ta så ofantligt mycket utrymme. Boonstra är vänster. Oj, vad vänster han är. Han tycker kapitalismen är fruktansvärd, han tycker det är tråkigt att folk dör, han hatar klassklyftor och så vidare och så vidare. Visst kan man ha en politisk agenda när man gör teater, inget fel med det, men det blir en aning påfrestande när han i slutet bara måste klämma in en halvtimmes monolog om allt som är fel i världen och vårat individuella ansvar. Alltså verkligen slå oss i huvudet med det och moralisera, upprepa vad han redan sagt och dessutom på ställen där det bara känns så jävla malplacerat. Klart som fan konst ska ha ett budskap, gärna moraliserande, men jag vill liksom inte ägna en halvtimme åt att höra en snubbe snacka om saker jag redan vet, med en ganska ointressant och framförallt jävligt oorginell infallsvinkel.

På detta så har han allt som oftast en ganska kass kvinnosyn. Alla riktiga pajasar i hans pjäser i kvinnor, visst smyger han in nån fjantig snubbe då och då, men alltför pliktskyldigt och kort. Alla killar har åtminstone något att komma med, något att ”lära” tjejerna. Okej om just den här specifika pjäsen innehöll det, men det är liksom ingen engångsgrej, han har fått mycket kritik för sin kvinnosyn innan.

Sedan så har han något perverst jävla behov av att hylla sig själv. Han skapar alltid en massa idiotiska karaktärer för att han ska kunna komma in med sin gitarr och sjunga lite och berätta hur saker och ting ligger till. Aldrig att han klär sig i fjantiga kläder, aldrig att han blir ”ägd” när han spelar rollen av sig själv. Ibland så lägger han in någon liten självdiss, men också det väldigt pliktskyldigt och krystat, mest i syfte att inte bara visa att han har rätt, utan att han minsann är ödmjuk också.

Det här är så himla himla synd, för Boonstra är BRA. Teater moment är bra. Alla deras pjäser är (bitvis) mycket underhållande, nyskapande, tänkvärda, engagerande och jävligt sanna, men tyvärr så lämnar dem alltmer en bitter eftersmak. Jag älskar teater moment, men nu så känns det som att det är lite lite moment och ganska mycket Boonstra. Om han kunde tona ner sig själv en liten aning och slutade använda pjäserna som sitt personliga politiska klotterplank så skulle jag säkert kunna njuta av det igen.

Men trots detta så var Ett drömspel helt klart sevärd. Dock hade jag helst läst eller sett en mer bokstavstrogen version av pjäsen innan jag såg den. När det gäller moderna och ”utflippade” tolkningar av klassiker så tycker jag att det är kul att känna till verket lite mer innan. Så se den, om det intresserar er. Och den som inte känner till Boonstra sedan innan kommer säkert inte tycka det här är lika jobbigt som jag gör.

*Faust, ön (som sattes upp på stadsteatern) och skattkammarön.