Människor – Fanny Åström

Fragment.

och jag läste och du vart överallt i mina trumhinnor mina hornhinnor mitt hjärtas heta längtan min lugnor mina ben och mellan dem och jag drömde om dina fingrar på mig i mig så klart så klart som vore de där och jag ville viska ditt namn i ditt öra och pränta in det i min själva hud åh älskling kom in i mig i natt ta mig inatt jag begär inget mer

Och du hade varit
I alla de rum
Där jag gick omkring
Utan att lämna ett spår
Utom den vibrerande luften
I som skälvde mitt lår

och du gjorde mig svag
och du gjorde mig vag
i varje kontur
i varje struktur
i mitt kött och mitt blod
i mitt hopp och mitt mod
var du överallt omkring
din ande fanns i varje ting

du var mitt himlavalv
du delade mig i halv
för att fylla ut
och jag blev du till slut
och allt som var mitt
det tog du till ditt
och allting vi delat det
försvann i ett enda stort helt

att sjunka ner i köttets mjuka skal att glida in i könets våta stora hela att inte längre vara tu och delad att inget längre kräva att bli helad att älska bli ett enda helt att vara ett med dig och veta att när vi en dag delas åter så är jag den som förlåter

Jag bor i skuggans djupa dal
Där dagg lägger sig om natten
Hälsar dagen ny
Och förångas

Och när jag rakade mitt kön tänkte jag på dig. Mina läppars blyg och mina ljumskar, så tänkte jag på dig. Du var i mig, du var min hand som växte ihop med rakhyveln. Jag lät dina vassa blad glida lätt över min hud sjuk av kärlek och undertryckt begär och tänkte på hur du skulle ta på mig med dina gäbder. Strå efter strå rycktes från sin historia likt jag hade gjort när du tog mig hårt mot väggen byrån sängen bordet stolen toaletten och blev ett med mängden av avrakade hårstrån som fallit från kvinnors huvude kön blygd mage ögonbryn bröstkorg svank. Jag skar mig först oavsiktligt och sedan upptäckte jag att det var skönt när små små pärlorna av blod letade sig fram genom det fina snittet som inte gått helt igenom huden och sen skar jag mig igen med mening och blodet färgade vattnet rött och jag låg där och jag tänkte att nu dör jag nu är jag död jag känner livet sippra ut men tyvärr reste jag mig upp igen och tog mig an denna menlösa existens igen.

En inslagen nit i din hud

kan det ens kallas existens detta immanenta liv

jag vill vara din hud jag vill vara din skrud jag vill vara dina ljud jag vill vara ditt skelett jag vill vara allt som du sett jag vill vara din slätt som du tror dig springa på fritt jag vill vara allt som är ditt jag vill vara sina armar ben lår ditt ögas krökta lins din blick som bränner i mitt kött och kön jag vill ha den i mig

du brinner i min hud du är där inne och jag kan inte värja mig aldrig värja mig jag vill bara ge dig världens alla rosor jag vill ge dig mig och låta dig konsumera exploatera kassera det lilla av detta kvinnokött som lämnas kvar lämna mig tillbaks till den mörka kalla jorden som jag en gång växte ur låta den lilla näring som du inte sugit ur bli ett med maskarna jorden blommorna gräset som rasslar så vackert i vinden med starka rötter och jag vill bara att du ska tränga in mig så jag inte kan försvinna från dig tills du är klar och jag ligger där likt en skalbagge med tömt exoskelett

Kvinnan är värlens semikolon; efter detta följer en uppradning av ovesäntligheter. Kvinna är världen paranter (i denna ryms en rymd av oviktig kunskap). Kvinnan är världen bisatser, där det som kom sist, var oviktigast, fick plats.

Två blir tre
Och ett nytt liv
Att stänga in
Ser dagens ljus
Ansiktet mot solen och
Kasta bort detta enda kära
I immanensens djup

Jag vill bara glömma
Fördömma
Gömma
Din dumma kropp
Som bränner inför mitt ögas lins
Som syns var jag än finns

Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.

Under de senaste året har mycket hänt, och jag har fått väldigt mycket insikt på området min psykiska hälsa. Jag har börjat förstå vari mina begränsningar ligger. Kort kan sägas att jag har en stress/ångestproblematik som leder till att jag inte kan slappna av ordentligt, fokusera på saker som är relevanta. Jag oroar mig väldigt mycket över saker som jag inte kan påverka, går väldigt lätt upp i mina tankespiraler och så vidare. Jag har också vissa självdestruktiva tendenser, beteendena växlar dock.

Hur som helst; dessa problem har funnits med mig under större delen av mitt liv.

I högstadiet började jag skolka mer och mer på grund av psykisk ohälsa. Jag minns att jag var hemma helt enkelt för att jag hade ångest. Jag använde inte de termerna då, men nu kan jag med klarhet se att det var just ångest det handlade om. Då däremot hade jag absolut inga verktyg för att förstå min situation.

Det finns en idé om att tonåringar har ”tonårsångest”. Detta ord ”tonårsångest” brukar användas lite slappt och nedvärderande. Tonårsångest är liksom inte lika mycket på allvar som ”riktig” vuxenångest. Tonårsångest har en för att en är ung och typ ”grubblar på livet”, inte för att en faktiskt har ångestproblematik eller har något reellt att ha ångest över.

Jag minns en gång när jag frågade en vuxen om en kunde ringa Bris när en mådde dåligt och den sa att ”det är för de med riktiga problem”. Vad menas ens med ”riktiga problem”? Jag blev redan här lärd att det jag kände inte var värt att ta på allvar, att det inte var ”på riktigt”. Istället för att fråga mig om vad jag kände och varför jag ville ringa så utgick den här vuxna personen direkt från att det inte var ”på riktigt”.

Hela den här grejen gjorde att jag under många många år har skjutit psykiska problem framför mig, inte tagit tag i dem ordentligt eftersom jag avfärdat det som ”tonårsångest”, ”inte på riktigt” eller helt enkelt bara ett rent disciplinproblem. Det var tvunget att gå riktigt illa för att jag skulle börja orkar ta min psykiska hälsa på allvar och fundera över hur jag måste organisera mitt liv för att må bra och söka hjälp. Jag tänker att om jag hade gjort detta tidigare så hade jag sluppit väldigt mycket lidande, men eftersom jag fått lära mig att min psykiska hälsa inte är en viktig grej så har det inte varit så.

Samma sak med hur en ser på ungdomars självdestruktiva beteende. Det anses, i högre grad än när det gäller vuxna, vara en fråga om att ”söka uppmärksamhet”. Jag tycker att termen ”ett rop på hjälp” är extra fascinerande, eftersom den används för att avfärda människor istället för att faktiskt ta ”ropet” på allvar och hjälpa dem. Den här retoriken finns kring psykisk ohälsa i största allmänhet men speciellt när det kommer till barn och unga.

Det finns också en fin tradition av att inte lyssna på barn och ungdomars egen beskrivning av sin livssituation. Om en ungdom är arg på sina föräldrar heter det att den ”tonårsrevolterar”, alternativet att föräldrarna faktiskt behandlar barnet illa finns liksom inte. Ungdomens känslor tolkas sällan som en legitim reaktion på omgivningen. Ofta när en diskuterar familjesituationer så beskrivs barn och ungdomar som problem, typ att de ”provocerar”, ”revolterar” och är ”ouppfostrade”. Föräldrarna beskrivs sällan som problem, förutom möjligtvis att de är för dåliga på att ”sätta gränser” (det vill säga bestämma över) sitt barn. Samma sak gäller för skolsituationer. Till exempel så kan barnet vara ”skoltrött”, men att det skulle kunna finnas problem på skolan som framkallar denna trötthet är liksom inte i fokus.

Sedan kan det såklart också vara så att det faktiskt ”bara” är tonårsångest, det vill säga att det är något en växer ifrån eller som är bundet till en specifik situation en befinner sig i som tonåring (t.ex. bo tillsammans med sin familj eller gå i skolan) och som en sedan tar sig ifrån. Även i dessa fall är det såklart relevant att ta på allvar. Det är ju inte som att vuxnas ångest nedvärderas på det sättet, även om den är uppenbart relaterad till något specifikt som har hänt, till exempel en skilsmässa. Då finns det ändå i regel en syn på att vuxna har rätt till och bör ta hand om sin psykiska hälsa och få hjälp att ta sig ur sin situation.

Hur tänker en sig att den här synen på barn och ungas psykiska hälsa ska ge dem verktyg att ta hand om sig själva senare i livet? För mig har det varit en lång och fortfarande pågående kamp att börja ta mig själv och mitt mående på allvar och inte bara vifta bort det, som jag ju fått lära mig att göra innan. Om jag hade blivit tagen mer på allvar när jag uttryckte dessa känslor som yngre så hade jag troligen inte behövt göra allt det här arbetet själv, men nu har jag behövt kämpa emot den bild av mig själv som jag har internaliserat.

Jag är fortfarande såpass ung att mina känslor då och då viftas bort som ”en fas” (som om inte allt i livet var en fas), men det börjar ändå bli bättre ju äldre jag blir. Idag kan jag på ett helt annat sätt hävda min egen tolkning av min psykiska hälsa och kräva att bli tagen på allvar. Det är i hög grad en träningsfråga och faller säkert ut väldigt olika för olika människor, men det första steget var att inse att det där som jag innan trodde var tonårsproblem inte var det, utan har följt med mig i många många år. Att få denna insikt var både jobbigt, men också jävligt befriande eftersom jag då fick större möjligheter att ta mig själv och mina känslor på allvar.

Vad innebär det att ”må bra”?

En annan grej jag tänker på apropå det jag skrev om att känna sig som en fuskare är vad det innebär att må bra. Under mitt liv har jag mått mer eller mindre dåligt i långa perioder. Jag har haft mycket ångest, stress, självskadebeteende och så vidare. Trots detta har jag inte gått omkring och varit ledsen hela tiden, utan jag har gjort saker som jag tycker om också. Jag har umgåtts med vänner, skrattat och så vidare. Många människor tror att bara för att en gör detta så mår en bra, mig själv inräknad. Jag har tänkt väldigt mycket så att om jag har haft en bra dag så mår jag bra generellt, om jag har haft en dålig dag så mår jag dåligt generellt.

Ibland kan det kännas som om en måste bevisa för sig själv och sin omgivning att en mår dåligt. Om en ska göra anspråk på att vara deprimerad då ska en fan inte njuta av någonting i livet. Men egentligen handlar det ju om en generellt nedsatt sinnesstämning, inte om att en är jätteledsen precis hela tiden. Under mina depressiva perioder har jag ofta upplevt att omgivningen bemöter de stunder jag är glad som om jag vore ”frisk” i just den stunden. Det har varit jobbigt, för då har jag känt mig tvungen att påminna dem om att jag faktiskt är sjuk. ”Du har ju varit glad flera gånger på sista tiden”, kanske någon säger. Ja, jag har skrattat, men jag har gjort det mer sällan.

Under de perioder jag mått som sämst har jag också haft mina absolut roligaste upplevelser, mina bästa dagar. Detta eftersom jag haft en slags maniska tillstånd. Jag har kastats mellan extrem svartsynthet och extrem optimism, för jag har inte haft någon reell kontakt med mina känslor. Under de perioder jag var som mest ätstörd så kunde jag till exempel älska min kropp, mig själv, mitt liv vissa dagar men det försvann snabbt igen. Jag förväxlade ofta detta med att jag ”mådde bra”, fast det var ju egentligen tillfälliga kickar. Jag hade ingen känslomässig närvaro eller kontroll, jag styrdes helt av tillfälliga infall.

Under vissa perioder då jag varit deprimerad har jag också ägnat mig mer åt olika slags ”nöjen” än jag gjort när jag varit frisk. Detta handlar om att det vid en depression är svårare att koncentrera sig på mer givande aktiviteter. När jag upplevt detta har jag flytt in i olika sätt att underhålla mig själv, för att hålla ångesten borta. När jag mår bättre ägnar jag mig mindre åt att ”ha kul” och mer åt saker jag uppfattar som givande, till exempel att skriva. Ett sant friskhetstecken för mig är att jag orkar skriva och uppfattar det som givande, även om det inte är kul. Sedan har jag också haft perioder där jag inte orkat med något av det också. Min poäng är att en depression kan ta sig väldigt olika uttryck, och att det på intet sätt innebär att någon är frisk bara för att hen orkar ta sig utanför dörren, för att hen skrattar eller liknande.

Detta kommer också med en generellt syn på att den som mår dåligt ska ”botas” och bli ”frisk”. Visst är det bra om en kan bli frisk, men jag tror att det är problematiskt att se på tillståndet så binärt. Antingen är en sjuk och livet är total misär, eller så är en frisk och allting är som det ska vara. Jag ser mig som ”frisk” från min depression nu, men jag har fortfarande kvar grundläggande problem med bland annat stresshantering som jag måste ta tag i för att undvika framtida depressioner. Jag har fortfarande kvar vissa problem som fört mig in i depressioner, men just tillståndet som sådant är inte aktuellt just nu.

Jag vill inte må skitbra hela tiden. Jag försöker eftersträva någon slags balans och känslomässig kontakt. Att kunna må dåligt och ha dåliga dagar utan att känna att det är döden, eller att kunna ha bra dagar utan att tänka att en klarar allt. Livet blir enklare då, för en slipper kastas runt av sina egna känslotillstånd utan kan se mer klart på sin tillvaro oavsett om en har bra eller dåliga dagar. Att må bra för mig handlar inte om att gå omkring och ha kul hela tiden, det handlar om att ha känslomässiga resurser att kunna leva sitt liv, ta tag i det som är jobbigt, fokusera på givande aktiviteter och så vidare.

Jag är glad att jag tillät mig själv att må dåligt, för det har hjälpt mig att nu kunna må bra.

Tänkte tillbaka på för några månader sedan när jag köpte Hunger games på bokrean för att ha något att fördriva tiden med. Mycket av mitt liv gick de månaderna ut på att just fördriva tiden. Jag mådde så jävla dåligt och hade så mycket ångest att det enda målet för dagen var att fly undan den. Jag låg vaken till fyra, ibland fem, bara för att jag var så rädd för tankarna som brukade komma när jag försökte sova utan att vara tillräckligt trött.

Nu mår jag bättre och jag fattar inte riktigt hur det gick till eller för den delen hur jag kunde må så dåligt från första början. Allt det jag grämde mig över då känns som ickeproblem nu, men jag vet ju samtidigt att det verkligen inte var några ickeproblem då utan saker och ting som slukade hela min tillvaro.

Fick detta svar från Angelica när jag skrev om detta på twitter ”det är i det här stadiet som liberaler tror att de ”bestämde sig för att sluta må dåligt” och säger till andra att göra detsamma” och tänkte att det var en bra formulering av något jag gått omkring och stört mig så oerhört mycket på när det gäller detta, nämligen människor som blandar ihop det faktum att de till slut lyckas ta sig ur sin depression med att de ”bestämt sig”. Det var ju inte som att jag ville må dåligt när jag mådde dåligt, om jag hade kunnat bestämma mig för att sluta må dåligt då så hade jag garanterat gjort det. Men jag hade inte verktygen då, det var helt enkelt inte möjligt.

Visst kan en göra saker för att förbättra sitt mående. Jag valde till exempel att flytta tillbaks till Stockholm för att ha ett större socialt sammanhang, för att få stöd från gamla barndomsvänner och familj. Jag valde också att gå i terapi. Det betydde nog mycket för att jag skulle kunna bryta vissa cirklar. Men det var ju inte som att det var det faktum att jag ”bestämde mig” som var avgörande, utan det var situationen jag befann mig i. Hade jag inte haft möjligheten att fatta detta beslut hade jag kunnat vara hur bestämd som helst, det hade inte spelat någon jävla roll.

Att börja må bättre är en process, en process som måste få ta tid. Det gå inte att bestämma sig från en dag till en annan. När människor pratar om att ”bestämma sig” så framställer de det som att den som mår dåligt väljer att må dåligt, eftersom hen inte bestämt sig för att må bra.

Det kan vara lätt att få för sig att en vet hur saker och ting fungerar bara för att en själv har mått skit en gång i tiden, men det är ofta svårt att ha förståelse för sitt forna jag. Jag kan inte alls leva mig in i hur jag kände och tänkte då, jag kan inte begripa det, men vad jag kan förstå är just det faktum att jag inte kan förstå. Jag kan förstå att på samma sätt som det då tedde sig som ett mysterium att jag någonsin hade varit lycklig så ter det sig nu som ett mysterium att jag någonsin mått så dåligt, men detta innebär inte att någon av dessa tillstånd är illegitima. Bara för att det är känslotillstånd betyder inte det att en bara kan ”bestämma sig” för att känna annorlunda.

Jag inbillar mig inte att jag förstår mig själv eller att mitt nutida jag hade kunnat hjälpa det där ångestknippet att må bättre genom att ”peppa” eller liknande. Jag inser att de där känslorna var något jag var tvungen att gå igenom för att komma dit jag är idag. Jag är glad att jag tillät mig själv att må dåligt, för det har hjälpt mig att nu kunna må bra.

Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

En gång sa en man till mig att det som fick honom att falla för mig var att jag var så ”full av liv”. Sen exploaterade han mig på denna livsglädje, denna kärlekskraft, och lämnade mig när jag var utpumpad på den. Det fanns ingenting kvar för honom att ”älska”, för det han älskade med mig hade han tagit ifrån mig.

Jag var ingenting annat än hans pixie dreamgirl. Kvinnan som kom in i hans liv med ”livsglädje” som han kunde rycka åt sig av. Kvinnan som kunde sätta lite färg på hans tillvaro.

Är detta kärlek? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är objektifiering. Det är att använda en annan människa. Det är att upphöja en annan människa på grund av en av dennes egenskaper, istället för att betrakta hen som en hel människa.

Jag kunde inte göra honom hel, för det kan ingen människa göra. Och när detta framgick för mig och för honom så blåstes grunderna för relationen bort. Jag var inte någon person fylld av liv, jag var också trasig.

Att sitta på den piedestal som jag satt på i den relationen kan vara underbart. Att bli dyrkad av en annan människa, att få veta att jag är den individ som kan fylla den människans liv med färg och mening. Det är klart en känner sig värdefull. Men när det inte längre är möjligt så degraderas en plötsligt till att inte betyda någonting.

Detta är inte kärlek, det är förtryck. Förtryck eftersom en tvingas in i en roll, en roll som ett övernaturligt väsen och inte som en människa. En roll som Kvinna. Det handlar om att reduceras till det som kvinnor antas vara för män, som kvinnor antas kunna ge män. Men eftersom den rollen är omöjlig att leva upp till så blir också relationen omöjlig.

Jag tänker att jag måste lära mig att tacka nej. Jag måste lära mig att jag aldrig kommer kunna vara den där varelsen, fylld av liv, för någon annan. Jag måste lära mig att jag inte kommer kunna rädda någon från livets meningslöshet och tristess. Hur lockande det än är att träda in i den där rollen, så kommer det alltid att vara en lögn, och jag vill inte leva i en lögn.

Jag vill vara en hel människa i alla relationer. Jag vill inte sitta på någons piedestal, inte vara någons pixie dreamgirl. För jag vet att fallet därifrån är så svårt, gör så ont, och jag vill aldrig falla så igen. Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

”Vad bra att du aktiverar dig”.

Tänker lite på en gång när jag gick på ett politiskt möte när jag var sjukskriven för utbrändhet förra terminen. En person sa när hen fick reda på att jag var utbränd att det var ”bra att jag aktiverar mig i alla fall”. Detta är en respons som jag har fått intrycket av att många personer som är sjukskrivna av olika skäl får.

Jag upplever att detta baserar sig på bilden att en psykiskt sjuk person ligger och är helt passiv, något som inte alls behöver stämma. Många sjuka personer aktiverar sig hela tiden, men har svårt att göra det på det sätt som krävs i arbetslivet.

Detta är också en syn på saken som ofta används emot de som är psykiskt sjuka. Det antas att om en kan aktivera sig ideellt så kan en också göra det inom arbetslivet. Detta stämmer sällan. Att aktivera sig på sina egna villkor i saker en känner stort engagemang för är väldigt annorlunda mot påtvingad aktivitet som ofta är mer kravfylld och känns mindre meningsfull.

Jag tycker att det känns omyndigförklarande att berömma mig för att jag ”aktiverar” mig. Att jag är psykiskt sjuk innebär inte att jag är inkapabel att göra något, det innebär inte heller att jag saknar förmåga att avgöra vad som är bra för mig. När jag blev sjukskriven gjorde jag till en början ingenting, det var såklart inte särskilt kul men det var vad jag behövde då. om jag hade tvingat mig själv at ”aktivera” mig i det läget hade tillfrisknandet nog gått betydligt långsammare.

Många verkar sätta ett egenvärde i att psykiskt sjuka personer ska just aktivera sig, och detta har jag svårt för. Det är klart att det är bra att göra saker, men inte hur som helst. Många aktiviteter får mig att må bättre, men det finns de som får mig att må mycket sämre också. Precis som med ”positivt tänkande” så misstänker jag att det handlar mer om omgivningens idé om vad en psykiskt frisk person ska kunna göra än att må bättre i sig. Om en människa beter sig som om hen vore psykiskt frisk, det vill säga är aktiv och säger rätt saker, så kan omgivningen andas ut, trots att det kanske inte alls är vad som är lämpligt för denna människa.

För vems skull ska jag tänka positivt?

Läste lite i veckorevyn om att var ”negativ” och att det tydligen kan leda till att en blir deprimerad! I egenskap av både negativ och deprimerad så tänker jag att detta kanske är en lätt förenklad bild av verkligheten. Även positiva människor kan vara deprimerade, och en kan vara negativ utan att vara deprimerad.

Min depression handlar inte om att jag är ”negativ” utan om att min hjärna är jävligt utmattad på grund av att jag har haft mycket stress i mitt liv. Det är svårt för mig att känna glädje på grund av detta. Visst kan det i sig leda till svartsynthet som kan förvärra det hela, men det är inte den som från början satt mig här.

Jag tänker att den här uppfattningen att ”negativa tankar” är det grundläggande problemet har mer att göra med vad omgivningen uppfattar som problematiskt att göra än den deprimerade själv. Då jag är en person som ger uttryck för mitt världshat och min pessimism så märker folk helt enkelt av att jag inte mår särskilt bra när depressionen får mig att bli extra svartsynt. Om jag hade varit en person som satte värde i att vara ”positiv” så hade det troligen inte blivit lika uppenbart för min omgivning, men det hade ju fortfarande varit en depression. Det finns en skillnad i hur folk uttrycker sitt känslotillstånd, och det är ofta det som omgivningen reagerar på.

Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska sunt att inte tvinga sig själv att vara ”positiv” när en mår skit. Det betyder inte att en ska grotta ner sig i världshat och pessimism, men jag tror inte att jag skulle må särskilt bra av att ”tänka positivt” i ett läge där jag mår skit, eller för den delen någon annan gång. Det känns som något en gör för omgivningen mer än sig själv, för att slippa ”plåga” folk med sina tankar.

Egoism och godhet.

Det finns en idé om att människor i grunden är egoistiska och när en gör bra saker gör en det egentligen av egoistiska skäl. Det hela brukar härledas rent logiskt, eftersom alla människor antas göra saker för att det fyller dem med någon typ av tillfredsställelse så är de egoister. Även att tänka på andra människor och göra uppoffringar för andra är enligt det här viset att se på saker egoism.

Exakt vad ”egoism” skulle innebära är oklart, det finns sällan någon tydlig idé om detta. Egoism för mig är att en gör saker och ting medveten om eller likgiltig inför att andra kan fara illa av det bara för sin egen vinnings skull. Typ att manipulera andra, att skada andra och så vidare bara för att en själv kan vinna något på det är vad jag brukar förknippa med egoism. Däremot brukar jag inte tänka att egoism är att göra något som en genuint tror är bra för andra, och att det också skänker en ett visst mått av tillfredsställelse att en gör detta.

Det är klart att jag finner det tillfredsställande att engagera mig politiskt, jag känner att jag ”gör mitt”, alltså att jag bidrar till ett samhälle jag anser önskvärt. Däremot har jag svårt att se egoismen som någon stark drivkraft i det jag gör. Mitt politiska engagemang ger också en stor mängd nackdelar, det tar tid, det gör ofta att jag mår dåligt eftersom jag gång på gång måste konfronteras med vidrigheter och så vidare. Hade jag velat leva ett soft liv hade jag spenderat min tid på helt andra saker. Däremot är det såklart så att det inte bara är lidande, engagemanget ger också mycket tillbaka, det behövs för att en ska orka med att engagera sig. Men att det skulle vara någon jävla egotripp har jag mycket svårt att känna igen mig i.

När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god. Idén om att det skulle spela så stor roll varför en gör saker, vad det fyller en med för känslor, är väldigt idealistisk och individualistisk. Vad bryr de som jag pratar med på tjejjouren om vad det får mig att känna? Jag tror verkligen att det är högst sekundärt.

Jag blir trött på detta fokus på ens känslor och bevekelsegrunder när en engagerar sig politiskt. Oavsett så är det såklart bättre att engagera sig än att inte göra det, egoistargumentet känns mest som en ursäkt för folk att vara passiva, eftersom det ändå inte finns något sätt för dem att göra en rakt igenom god handling. Jag förstår inte det här behovet av perfektion, av att en ska blir något jävla helgon för att en engagerar sig. För mig är det inte särskilt viktigt att mina handlingar är rakt igenom oegoistiska, jag tänker mig att ett sådant fokus i sig skulle vara ganska egoistiskt.

Myten om idealmänniskan.

Hittade denna bild för ett tag sedan, och den pekar ganska bra på vad jag har för problem med snacket om ”personlighetstyper”.

Såhär: vi lever i ett hänsynslöst, kapitalistiskt samhälle där människor inte är mer än varor. Att ”passa in” i ett sådant samhälle är en utopi. Ingen passar in helt och fullt, ingen får lov att vara hela sig själv, utan vi måste alltid göras till varor, anpassas och så vidare. Vissa har lättar för detta, andra svårare, men det är garanterat inte någon smärtfri process för någon. Privilegierade människor kan ofta slippa undan stora delar av denna anpassning.

Det finns ingen människa som är så produktiv, frisk, oberoende och rationell som idealmänniskan är. Det är en myt rakt av, och jag tycker att vi ska akta oss för att gå på den när vi beskriver det utanförskap som vissa människor drabbas av hårdare än andra.

Därför har jag sjukt svårt för när det målas upp någon slags klyfta mellan dessa människor som samhället sägs vara anpassade för och till exempel ”antisociala”. Det är klart att en kan ha mer eller mindre svårt för vissa grejer, men idén om att vissa skulle klara sig galant i detta samhälle är helt enkelt inte sann.

Bilden ovan är i mina ögon snarare elitistisk. Den målar ut ett de, de ”vanliga” människorna som sysslar med en massa dumheter, och ställer dem mot de ”antisociala” som typ vet att prioritera rätt. Det tycker jag är tråkigt, och har svårt att se det som en väg framåt för att skapa ett bättre samhälle. Jag skulle hellre se en diskussion där vi diskuterade det allmänna föraktet för att folk är mänskliga, alltså svaga, beroende av andra och så vidare.

Terapi är en strategi för överlevnad, lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

Tydligen har Wallin svarat på mitt inlägg om personligheter (eller snarare Bloggkommentatorernas inlägg om mitt inlägg). Wallin tycker att vi måste ägna oss är mer självrannsakan:

Men felet ligger väl i att såpass många inte lärt sig rannsaka alls? På ett ordentligt intervention med sig själv-sätt någon gång då och då? Istället går många runt och självömkar och kräver total acceptans för även sina rövhattiga sidor om vartannat.

Mitt problem med interventionstänket är att det är så oerhört självcentrerat, och jag har svårt att tänka mig att det kommer något bra ur det i den grad som vi ägnar oss åt det. De flesta så kallade ”rövhattiga” sidor människor har har ganska lite att göra med deras personligheter utan istället med samhällsstrukturer. Typ män tenderar att utöva maskulinitet och makt, vita rasism och makt och så vidare. Det handlar inte så mycket om personligheter som om positioner i ett system som tillåter visst beteende. Jag tror inte att det går att förändra detta genom att alla kollar på sig själv, jag tror det handlar om att se sig själv i den kontext som är samhället.

Det här självömkandet är något jag uppfattar kommer i högre grad från människor som just löser de flesta problem i sina liv med att vända blicken inåt. Det blir ett ändlöst framlyftande av sig själv, sin egen position som så oerhört unik och jobbig. Utan insikt i att de flesta människor mår dåligt så tar dessa människor orimligt mycket plats i sitt tjatande om sig själva. När jag till exempel betraktar män som försöker lösa problem på det här sättet så ser jag jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar för sin överordning. Det är kanske mysigt för dem och sådär, frågan är hur effektivt det är för att lösa problem på en samhällsnivå.

Motsatsen kan också hända: att människor tror att de själva är roten till allt ont i deras liv, när det kanske snarare handlar om vilka situationer de befinner sig i. Folk får höra att deras arbetslöshet handlar om att de har en vissa personlighetstyp eller liknande. Detta tror jag är oerhört problematiskt av uppenbara skäl. Det gör politiska frågor till frågor om ”personlighet”, alltså ett väldigt tydligt individualiserande av det hela.

Kravet på självrannsakan drabbar inte människor jämlikt. Människor i utsatta positioner tvingas självrannsaka i en betydligt högre grad än privilegierade. Kvinnor mer än män, arbetslösa mer än de som har en trygg position i livet och så vidare. Ofta är det inte de som faktiskt skulle behöva bli bättre människor som avkrävs detta, utan de klarar sig genom livet ändå. Andra, mindre privilegierade, blir däremot utsatta och ”frivilligt” utsätta sig själva för en massa ”självrannsakan” eftersom deras personligheter alltid ifrågasätts, antas vara grunden till ”misslyckanden” som för det mesta snarare handlar om samhället.

Självrannsakan, terapi och så vidare är ett arbete en utför för att upprätthålla ett samhällssystem. Detta arbete utförs för det mesta av personer i utsatta positioner, inte de som lever gott genom att sko sig på andra. Det är de utsatta som ständigt tvingas till anpassning, en process som privilegierade personer i detta samhälle såklart vinner en jävla massa på.

Jag tror inte att det är en bra väg till förändring att glo sig blind på sig själv, jag tror snarare det leder till skuld och skam eller självömkan. Jag tror inte att evig ”självrannsakan” leder till något gott, jag tror att vi måste rikta blicken utåt. Lycka är ingenting som kommer inifrån en själv, det är något som en uppnår tillsammans med andra, ett kollektivt projekt.

Sedan är det också många av de problem vi har som helt enkelt inte kan lösas genom terapi, eftersom det handlar om vilken typ av samhälle vi lever i. Terapin gör då snarare att skiten kan fortgå. Den ger människor metoder att stå ut i keffa livssituationer och individualiserar problem. Det kan vara en slags konstgjord andning för våra psyken, något som sätts in när vi saknar förutsättningar för att leva ett bra liv.

Och ja, människor kan absolut behöva få hjälp att hantera saker, speciellt i det samhälle vi lever i nu. Problemet är när terapi, introspektion och så vidare läggs fram som någon slags universell och heltäckande lösning på en massa olika problem. Jag söker själv hjälp av vården för problem som uppstår hos mig på grund av samhället, men jag är medveten om att det inte utgör någon fullständig lösning på mina problem utan snarare handlar om att kunna hantera en massa grejer som jag tvingas genomgå. Lösningen är i mina ögon inte att jag eller andra ska gå i en massa terapi, utan att vi ska skapa ett samhälle där en inte ständigt tvingas in i en massa situationer som leder till stress, ångest, självhat och så vidare. Terapi är för mig en strategi för kortsiktig överlevnad, men lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.