Twitter – Fanny Åström

Twitter 25/9. Kinkshaming är inte en grej: den vita medelklassens perversioner är helt accepterade. Särskilt männens.

Twittrade om kinkshaming:

Kinkshaming är inte en grej: den vita medelklassens perversioner är helt accepterade. Särskilt männens. Däremot finns det människor vars alla begär ifrågasätts. Som lesbisk måste en ha ett normalt sexliv, alla utsvävningar kommer att straffas. Vi är redan perverterade. Tänk er swingersklubbar, bdsm a lá 50shades, en satsig sexleksak i handblåst glas, allt detta är okej. Så länge rätt människa gör det, så länge sexleksaken ligger på rätt hylla. Men jag får aldrig kosta på mig att vara pervers. Det äventyrar min plats i detta samhälle än mer. Eller så görs jag i än högre grad till någon vidrig mans fetisch.

Det är vår position i samhället som i sin tur beror på våra kroppar som avgöra om våra begär anses legitima eller ej. kvinnors begär är alltid mindre legitima än män, och lesbiska kvinnors begär än mindre. Det krävs mycket för att vi ens ska tillåtas ligga med varandra, självklart ska vi göra det på normalast tänkbara sätt. Men om någon heterosexuell person piffar till det lite med sin pojkvän med någon ansiktsmask, sidenscarves och en lyxig dildo så är det bara roliga att de försöker få igång sexlivet igen. Fan, till och med rollspel som anspelar på sexuellt våld, incest och pedofili kan vara helt okej om det är rätt person som utför det.

Tål att tänkas på, tycker jag, när folk pratar om kinkshaming. Det är oftast personer som har just dessa utsatta positioner som gör det. Jag tycker inte det är konstigt alls faktiskt, det handlar bara om att en råkat förbise det faktum att det är ens kropp och existens som ifrågasätts snarare än begären i sig.

Twitter 1/2. Att få män att lyssna på en.

Herregud det är klart män ”respekterar” en och ”lyssnar” om en konsekvent slänger andra feminister framför bussen. Finns väl fan inget män ÄLSKAR så mycket som kvinnor som hugger andra kvinnor i ryggen. Tro för helvete inte du har vunnit något om en man lyssnar på dig när du snackar skit om feminister.

Åh gud så jävla trött på feminister som sätter prestige i att män lyssnar på dem. Det är inte svårt sluta tro det. Det är så jävla enkelt att få män att lyssna på en. Det handlar bara om att säga rätt saker, men vissa av oss har självrespekt. Män lyssnar gärna så länge en får dem att känna sig som Bra Män och de slipper känna att de borde ändra sig.

Blir så förbannad när folk utgår från att det är alla kvinnors högsta dröm att någon jävla man ska lyssna på dem. Liksom nej nej nej jag har försökt med den skiten så jävla många gånger och jag ger inte ett SKIT för män som ”respekterar ens åsikt”. Vad fan spelar det för roll när de fortfarande håller en i konstant jävla förtryck?????????????

Vägrar skämmas över min brist på manstillvändhet.

Ni feminister som är så jävla självgoda över att ni lyckas ha bra relationer eller diskussioner med män kan dra åt helvete ärligt talat. Är ju inte som att patriarkatet inte fått mig att skämmas för min oförmåga så det räcker och blir över. Misslyckat heterosexuell och stolt. Värsta är ju de som har mage att känna sig ”skämmade” när en uttrycker sig om relationer m män. Snälla ni har världen på er sida. Det är patetiskt.

Twitter 8/11. Manstillvänd feminism.

Det deppigaste med manstillvänd feminism är ju att de faktiskt tror att vi behöver män för vår frigörelse. Typ ”men många fler lyssnar ju på män och därför är det viktigt att män är feminister”. Helt gett upp hoppet på att det skulle kunna vara på ett annat vis, att kvinnor skulle kunna ta plats på sina villkor.

Kvinnor utför merparten av jordens arbete, vi håller ihop relationer, föder familjer, vi BÄR mänskligheten. Klart som fan vi klarar oss. Män är så hopplöst beroende av oss och för att dölja detta faktum så har de lurat i oss att motsatsen råder. Ja, många kvinnor är idag utelämnade åt sina män, men det är resultatet av en maktrelation inte för att män faktiskt bidrar med något. Vi måste skilja på vår individuella utsatthet inom ramarna för ett patriarkalt system och vårt egentliga beroende som grupp.

Kvinnor är så inpräntade i idén att deras existens hänger på män att det är svårt att se en feministisk frigörelse utan män. Jag tror att det är grundläggande för all feministisk kamp att bryta denna idé, att se i vilken grad män faktiskt behöver oss, inte tvärtom. Och att sedan skapa en praktik där vi bryter oss loss från det individuella beroendet och lever för och genom varandra istället.

Därför jag är så trött på tjat om mäns plats i feminismen hit och dit. Visst var med om ni vill, men vår frigörelse beror fan inte på er. Jag ser det som oerhört viktigt att aldrig någonsin befästa idén om att feminismen på något vis skulle _behöva_ män. Det finns en stor och viktig skillnad på att aktivt utesluta män och på att inte ha med dem i beräkningen. Jag räknar inte med att män någonsin ska göra något annat än att vara en fet bromskloss, om de nu skulle bevisa motsatsen är det en bonus. De män som deltar i kampen gör det dessutom sällan på eget bevåg, de är aldrig drivande.

Så fort vi accepterar idén om att mäns deltagande är nödvändigt så blir feminismen manstillvänd, den anpassar sig efter patriarkatet. Vi bygger vår kamp på det patriarkala antagandet att kvinnor inte är kapabla att göra något av sin existens, att vi är dömda till beroende. Att den enda kamp vi skulle kunna föra är den för bättre villkor i underkastelsen, aldrig för frigörelse.

Twitter 10/8. Att sluta skämmas.

Denna sommar har jag kunnat bära ärmlösa plagg utan att ständigt skämmas för mina armar. Jag har också burit shorts utan att skämmas för mina ben eller behåring. Har faktiskt kunnat ha precis de kläder jag vill ha utan att känna mig obekväm. För några dagar sedan badade jag och solade i enbart trosor och jag skämdes inte det minsta lilla, dolde inte min kropp. Detta har inte varit någon medveten process, det har liksom bara kommit. Jag har slutat skämmas över min kropp. Men det är liksom inget motstånd längre.

Även de dagar jag känner mig obekväm i kroppen så kan jag gå klädd som jag vill. Det är som om jag har rätt att finnas till. Det är en fantastisk känsla. Så mycket rörelseutrymme jag har erövrat. Jag behöver inte längre tänka på hur jag sitter, går, står, tar plats i det offentliga rummet. Jag behöver inte kolla i spegeln en miljon gånger innan jag går ut behöver inte rätta till eller gömma mig.

Det känns så absurt att tänka att jag en gång i tiden behövde sminka mig vissa dagar för att jag kände mig ful. Jag har rätt att leva i det här samhället. Jag har rätt att synas och att ta plats.

Det finns ingenting som är så fantastiskt som känslan av frigörelse. Att sluta skämmas, att känna stolthet för den en är. Finns så många som har så långt kvar och som kämpar mot så mycket mer. Alla borde få känna den känslan.

Twitter 6/7. Att skriva är att läka och jag kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”.

Tänker på hur ett ex ofta var kall och avvisande och förklarade detta med att han ”inte hade lika stort behov av närhet”. Om jag inte är taggad på närhet just då brukar jag säga det, istället för att agera som om den andra gör något fel. Gäller såklart de en har etablerade intima relationer med, inte typ random person på gatan.

Lustigt nog hade han ej problem med att själv ställa krav på att jag skulle vara mer tillgänglig, fick t.ex. ej hålla på med mobil efter sex. Han hade heller inga problem med att väcka mig på natten genom att kåta upp mig eller göra det när jag skulle sova. Inte heller med att skuldbelägga mig när jag skulle träffa andra. Men jag var tydligen ”krävande” eftersom jag tyckte att han inte skulle behandla mig som en smittohärd när han inte var taggad på närhet.

Och ja jag gråter när jag skriver det här och det är tråkigt men att bära smärtan inom mig är inte bättre. Att skriva om detta är jobbigt och tungt men det får mig att gå vidare. Människan fick mig att känna mig helt jävla värdelös, att skriva om det hjälper mig att återfå min känsla av värde. Hatar honom djupt för det han gjorde mot mig och fick mig att känna. Han bröt ner mig så brutalt. Jag var så jävla trasig. Att pussla ihop mig själv igen tog tid, det är ännu inte klart, men att skriva om det har hjälpt så mycket. Jag måste få ur mig den här skiten för jag kan fan inte bära den själv och vara en hel människa. Jag drivs inte av något hämndbegär. Jag vill bara läka och gå vidare.

Jag önskar jag slapp tänka på honom skriva om honom men det gör jag inte. Att skriva är att läka för mig. Kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”. Har det slagit er att folk kanske inte gör allt för er skull, för att ni ska vara bekväma. Jag är också en människa med behov och ett av dessa är att läka efter mäns förtryck. Vissa är så jävla rädda för andras smärta att de trycker ner den som uttrycker den. Vissa är så rädda för andras smärta att de känner sig tvungna att tillrättavisa den som skriver om sina erfarenheter. Jag är inte rädd för min smärta. Jag vet att den finns där och jag behöver erkänna den och bearbeta den.

Jag behöver prata om det som gör ont för att kunna gå vidare med mitt liv. För att kunna känna glädje och njutning. Men vissa människor vill frånta mig detta för att de själva känner obehag inför min smärta. Vissa människor vill säga åt mig hur jag ska göra för att gå vidare. Att jag ska förneka förtränga och glömma. Men jag kan inte glömma och jag vill inte glömma. Jag vill gräva djupare. Jag vill rycka upp smärtan med roten. Jag vill bli fri. Och jag vet att min frigörelse aldrig kommer att komma ur något ”positivt tänkande” utan genom brutal konfrontation med verkligheten.

Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka.

Hade ett utbyte på twitter:
Detta är en så perfekt jävla illustration över hela den här God Ton/Ta Debatten/Retorik-grejen. Någon kommer och ”läxar upp” en angående någonting, till exempel ”du har missförstått detta med feminism”/”du missar den här aspekten” eller liknande (personen på bilden skrev i en tweet innan att jag hade missuppfattat vad feminism handlar om). Eftersom det är pisstråkigt att diskutera på de premisserna så brukar jag antingen skita i det eller skriva typ ”bla bla” för att markera att jag inte pallar. Inte så jävla trevligt kanske, MEN det är inte heller trevligt att inleda en konversation med någon med att läxa upp denne, ta tolkningsföreträde och antyda att den andra är okunnig på ett område hen uppenbarligen är mycket engagerad i.

Folk kan ibland tycka såhär: men tål du inte att någon har en annan åsikt. Givetvis ”tål” jag det, jag är väl så illa tvungen. Det är en grej att ha ”en annan åsikt” och att aktivt trycka upp denna åsikt i mitt fejs med en tillrättavisande ton. Att göra detta är inte att ”diskutera” utan att agitera, att skriva till någon med syftet att sätta hen på plats. Varför skulle jag ha intresse i ett sådant utbyte?

Sedan kommer den där ”och här är anledningen varför ingen tar dig på allvar”. Det är så roligt när folk säger så, för grejen är att sjukt många människor tar mig på allvar. Jag får dagligen mejl, kommentarer och så vidare från människor som läser min texter, använder dem för att reflektera över sitt liv och så vidare. Sedan finns det såklart också en massa människor som inte tar mig på allvar, men det innebär inte att ingen annan gör det. Jag blir så sjukt irriterad på alla som använder sin egen attityd som utgångspunkt för att bedöma hur effektiva mina metoder är? Jag märker väl själv vad som ger utdelning och inte. Herregud.

När en ber om att slippa diskutera så får en dock alltid höra ”jaha du har inga argument”:

Ungefär som om jag inte skulle kunna ha något annat skäl att vilja strunta i en diskussion än att jag inte har några argument? Till skillnad från vissa andra så sätter jag ingen prestige i att ”vinna” olika diskussioner med människor, utan jag struntar hellre i att lägga min tid på en diskussion som uppenbarligen inte kommer ge mig något i utbyte. Jag tycker det är en ganska rimlig inställning, ty det är att vara varsam med både min egen och andras tid. Men vissa människor kan vara inte begripa att de inte är en så viktig del i min tillvaro att jag vill ha tråkiga diskussioner med dem, vissa kan bara inte förstå att deras åsikter om saker och ting helt enkelt inte är så jävla intressanta.

Jag fattar inte vad folk som inleder interaktion med att läxa upp någon förväntar sig för svar? Ska jag ba ”åh, tack så himla mycket för att du förärar mig din åsikt levererad på ett spydigt sätt”? Ska jag ba ”nejmen gud vad intressant, berätta mer” om åsikter jag hört en miljon gånger förr? Det är liksom inte som att jag bara går på känsla när det kommer till min analys och mitt sätt att uttrycka mig, jag har faktiskt tänkt igenom saker och dessutom skrivit en massa massa om detta som en kan läsa om en vill. Visst kan en tycka annorlunda, men att förvänta sig att jag ska ”ta till mig” av den här typen av översittiga kommentarer är enbart fånigt.

Få människor tycker om att bli behandlade som barn som behöver uppfostras och tillrättavisas. Om du har en annan åsikt, skriv inte ”du har fel, det är såhär”, utan lägg fram din ståndpunkt på ett lite mer ödmjukt sätt. Prata inte med din motpart som om denne var dum i huvudet och aldrig tänkt efter. Detta är grundläggande respekt i en diskussion, det handlar om att respektera den en talar med intellektuellt. Om en inte gör detta så är det inte någon idé att ens diskutera eftersom en ändå inte kommer ta något hen säger på allvar. I så fall kan en ärligt talat bara skita i att en försöka låtsas som om en diskuterar och håller God Ton och gå på hånandet direkt. Att hålla på och hyckla och låtsas att en vill ”diskutera” när en bara vill tillrättavisa och trycka ner är bara falskt och förminskande. Jag kommer fan aldrig fatta varför människor låtsas att de vill diskutera när de inte vill det utan bara vill tillrättavisa en. Jag tycker det är så obegripligt, respektlöst och framförallt falskt.Nå, jag kommer såklart fortsätta att ha ”dålig ton” emot dem som inleder konversationer med att läxa upp mig och förminska mig och inte visar mig intellektuell respekt. Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka, så enkelt är det.

Twitter 15/6. Varför det kan vara svårt att sätta gränser.

En grej som stör mig något ofantligt: när en blir arg på grund av en mans beteende och han ba ”oj jag som trodde du var hårdhudad”. Ungefär som om grejen var att jag blev SÅRAD och inte att han betedde sig illa. Jag blir sällan sårad av mäns gränsöverskridande beteende på grund av förväntar mig inget annat, men blir ju arg av det. Och som den hårdhudade feminist jag är så brukar jag vid dessa tillfällen ha det stora mod som krävs för att säga ifrån. Detta gör mig inte typ ”lättsårad” eller ”lättkränkt”, det gör bara att jag pallar säga ifrån när någon går över gränsen.

De allra flesta säger inte ifrån mot mäns gränsöverskridande beteende för det tenderar att göra saken etter värre. Mannen tror då att personen inte blivit sårad, eftersom hen inte sagt något, och tolkar hen som ”hårdhudad”. Fast det kan ju i själva verket vara så att den som inte säger ifrån mår skitdåligt och lägger skulden på sig själv.

Tips till män: bara för att någon inte säger att hen tagit illa upp så betyder det inte att hen inte tagit illa upp. Ofta är det mycket obehagligt att säga ifrån eftersom mannen då ska ursäkta sig och lägga över skulden i typ en timme. Det kräver enormt mycket styrka att stå emot dem vid dessa tillfällen, och slukar enorma mängder tid. Ofta så väljer en helt enkelt att låta det passera just eftersom män så sällan bara kan ta ett ”nej” utan måste hålla på och pusha.

Om män bara kunde acceptera när andra sätter upp gränser så skulle det bli jävligt mycket enklare att sätta upp dem. Jag har varit med om det flera ggr, när jag tydligt sagt ”jag vill inte ha den här konversationen med dig” och de ändå fortsatt. Jag har varit med om det flera ggr, när jag tydligt sagt ”jag vill inte ha den här konversationen med dig” och de ändå fortsatt. Och så måste en lyssna på skiten och ”förstå” dem och ursäkta dem så de inte behöver känna skuldkänslor. Och detta gäller liksom både vid samtal med män och vid sex, denna jävla cirkus som uppstår när en säger ifrån.

Kanske finns en jävla anledning till att många väljer att ligga fast de inte vill, för att det blir ett sånt jävla liv om en säger nej. Och sen när det går upp för dem att en inte vill så är det såklart ens eget fel för att en inte sa ifrån…

Ask.fm och vänstermän som skämtar på twitter.

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad tycker du om ”vänstermän som skämtar på twitter”?

Finns en kategori skämt som jag brukar kalla ”mansskämt” som är typ ”lustigheter” angående sexism.
Till exempel: en man skriver en sexistisk grej som är så tillspetsad och överdriven att alla fattar att det är skämt, och det är ”roligt” eftersom alla vet att den mannen är medveten och så och aldrig skulle säga så i verkligheten. Mannen skämtar om förtryck jag blir utsatt för och distanserar sig samtidigt från det. Han är en medveten person som aldrig skulle säga så ”på riktigt” och därför har han frikort på att säga så på skämt. Folk tycker att mannen är rolig och medveten.

Det här sättet att skämta kan provocera mig något oerhört. De skämtar om förtryck jag möts av varje dag och jag har ganska svårt att tycka att det är roligt. Jag kan tycka att det är en bra grej att skämta om förtryck, men jag tycker inte att det är en bra grej att skämta om förtryck andra blir utsatta för, speciellt inte genom att skriva förtryckande grejer som ”alla vet” att en inte står för.

I mina ögon blir det ett sätt att distansera sig från förtrycket. Genom att måla upp bilden av en förtryckare och säga ”sådär är inte jag” så placerar en sig själv i en ganska bekväm position. En förflyttar fokus till någonting som ligger utanför en själv, till den Riktiga Förtryckaren som en målar upp.

Detta tolkas ofta som feministisk aktivism från dessa män, och det är det väl i någon mån. Jag önskar dock att fler män skulle se på sina själva och sitt eget utövande av förtryck istället för att skämta om andra, mer öppet sexistiska, mäns utövande av förtryck.

Ibland förekommer detta även när kvinnor delar med sig av sina berättelser. Män som kommer med diverse ”fyndiga” kommentarer om skit jag blivit utsatt för. Ni får gärna delta i diskussionen, men jag behöver inga fyndigheter. Ni behöver inte visa att ni är bättre än männen jag skriver om.

Innan en skämtar på det här viset tycker jag en ska ta sig en funderar på vem skämtet är till för. Kommer det hjälpa kvinnor? Eller handlar det mest om att stärka det egna egot?

Vad manshat tjänar till.

Min favoritperson att gå i polemik mot, Wallin, har twittrat om feminism igen!

Tänkte ge lite tankar kring hur jag som feminist ser på saken: förstår att vissa kvinnor kan känna ett irrationellt hat mot män som grupp. Irrationellt = det är ju aldrig rationellt att dra halva jordens bef över en kam pga enskilda händelser man råkat ut för. Men kan ändå förstå varför man som kvinna tillslut får ett genomgående agg mot män i stort. Pga x antal kräkningar och härskanden av patriarkat. MEN. Jag tror inte på en såpass svartvit och radikal retorik för att krossa just patriarkala strukturer. Även om man irrationellt känner’t.

Först och främst, vad innebär ens ”irrationellt” i sammanhanget? Jag tänker att manshat är rationellt eftersom män som grupp uppvisar en massa beteenden som är jävligt vidriga och skadar många kvinnor. Sedan kanske inte alla män gör detta, men många gör det och då är det rationellt att undvika män som grupp.

Ok, jag tänker väl att folk får välja vilka strategier de nu vill. Däremot tror jag att manshat är en jävligt bra strategi i vissa fall. Manshat har till exempel fått mig och många andra ickemän att inse att skulden inte ligger på en själv, utan att det handlar om att vara förtryckt i patriarkatet. Sedan ställer jag mig också emot kravet på att ”feminismen” ska vara en enhetlig rörelse som liksom tänker strategiskt i varje drag. En massa saker gör vi ju för vår egen skull, för vår egen personliga frigörelse, och det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv. Kanske är det inte ”strategiskt”, jag vet inte, men jag tror inte att vi kan vara ”strategiska” hela tiden.

Ska jag vara helt ärlig (inväntar shitstorm…) så har iaf jag nog känt mig MER förtryckt av andra kvinnor än män, generellt so far. Inte att det är en ehm tävling, men att kritisera andra kvinnor som kvinna kan inte bli fridlyst pga ett rådande patriarkat.

Många kvinnor känner att de blivit mer förtryckta av andra kvinnor, och det är också ett känt fenomen inom feministisk teori att 1. kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer 2. kvinnor bär på internaliserat kvinnohat. Jag har också varit med om att kvinnor mycket aggressivt försvarat patriarkala strukturer (till exempel Wallin). MEN jag drar inte utifrån detta slutsatsen att det är kvinnorna som är problemet i patriarkatet, utan jag tänker att det snarare är fråga om att kvinnor behöver hävda sig inför män för att bli mer populära i patriarkatet. Män sitter ju som känt på den sociala och ekonomiska makten och därför finns det för många kvinnor mycket goda skäl att ta avstånd från feminismen och alliera sig med patriarkatet.

Vad ska jag göra med ett ständigt agg mot män som grupp? Hur ska det få mig att bli stark i min kamp för jämställdhet?

Jag vet inte vad som funkar och inte funkar för Wallin, och grejen är ju att ingen avkräver henne att hon ska hata män som grupp heller. Alla gör väl fan som de själva vill, vissa behöver manshat och andra inte. Wallin behövde uppenbarligen själv manshat under en period. Behovet av manshat växlar även för mig, när jag precis gjort slut med mitt ex så behövde jag mängder av det för att frigöra mig, nu inte så mycket. Detta gör inte att jag tror att manshat är dåligt bara för att jag personligen slutat med det, utan jag ser att det handlar om vilken kontext en befinner sig i. Som feminist borde en visa respekt inför att olika ickemän befinner sig i olika situationer där de behöver olika saker för sin frigörelse.

En lågutbildad vit svensk man som ev står utan jobb i mindre ort har nog svårt att förlika sig med att vara i ”toppen” av hierarkin/förtryck. Vet många män som trots vita och hetero lever med allt annat än status och makt. Tycker inte synd om, bara nyanserar.

Tja, det här är ju ba… ja Wallin, vi lever i ett klassamhälle. Bra observation! De flesta så kallad manshatare är medvetna om detta och skriver ofta om det. Jag kan tycka att det är en aning ironiskt att en av oerhört få gånger Wallin skriver om klass är när hon använder det som slagträ mot feminismen. Jag bara tänker på hur ofta jag själv skriver om klassrelaterade frågor, och då är jag ändå en av dessa manshatare som Wallin vänder sig emot.

Wallin återkommer ofta till frågan ”vad ska manshat tjäna till”. Som ”manshatare” så kan jag berätta lite vad jag upplever att manshat ”tjänar till”:

Jag skriver mycket om hur män beter sig mot kvinnor i relationer. Jag får dagligen kommentarer från personer som säger att jag hjälpt dem att förstå saker och ting, att de i och med mina texter känner sig stärkta och kan släppa skulden. Jag vet att många, både män och kvinnor, använder mina texter som underlag för diskussion kring till exempel hur en ska kunna förtrycka mindre som man eller hur en ska kunna ha en mer jämställd relation. Det är faktiskt många män som hör av sig till mig och tackar för att mina texter får dem att bättre förstå och ta tag i sitt eget förtryck. Helt enkelt; många säger till mig att mina texter, mina arga och manshatiska texter, förbättrar deras liv. För mig är detta något väldigt betydelsefullt.

Jag har också upprepade gånger själv känt denna känsla, när jag till exempel läst böcker som pekat på dessa strukturer. Det är så oerhört skönt och befriande och har varit en oerhört viktig del i min frigörelse. Utan detta hade jag aldrig varit så säker i mig själv och min analys som jag är idag, jag hade aldrig kunnat ge systraskap som jag kan idag, jag hade aldrig kunnat kämpa som jag gör idag. Detta kanske inte funkar för alla, men det funkar för mig och många med mig. Detta tycker jag är jävligt viktigt.

Jag vill också passa på att ställa en motfråga till Wallin: var tänker du dig att det ska leda att gång på gång gå i polemik mot ”manshatare”? Hur för det den feministiska kampen framåt? Vore det inte bättre att fokusera på patriarkatet?

Män som vill att jag ska ändra mitt språk efter deras fördomar.

Twittrade såhär igår:

Asså den här jävla grejen med män som ba ”men när du säger patriarkat så tror jag det betyder x så använd ett annat ord”… Vad sägs om att istället bara fatta att det inte betyder det du fått för dig så vi kan använda korrekt terminologi?? Hur är det rimligt att jag ska anpassa mitt helt korrekta språkbruk efter saker du fått för dig på lösa grunder?
Feminister har liksom spenderat så mycket tid på att förklara vad det ordet betyder så problemet sitter uppenbarligen i ditt tröga huvud. Det är bara en jävla ursäkt för att slippa ta till sig insikter som är besvärliga för en. Ännu värre: ”det har en extremiststämpel”. Ja, för att DU har satt den där. Ursäkta mig för att jag inte gör om hela mitt språkbruk för att DU typ har bestämt att ett visst ord är ”extremistiskt”.
Symptomatiskt för dessa män är att de sällan vet vad definitionen av patriarkat är. Och så förklarar en, och de ba ”men jag tycker inte så”. Det är ingen jävla åsiktsfråga, det är en kunskapsfråga. Alla män som har åsikter om feministers språkbruk kan dra åt helvete.

Detta är ett av de vanligast förekommande exemplen på manlig ignorans inför feminism. Det spelar liksom ingen roll för dem att patriarkat är ett mycket använt, diskuterat och väldefinierat begrepp. Det spelar ingen roll att det använts i tusentals böcker, avhandlingar och så vidare och så vidare. Det som spelar roll är att de ”tycker” att det ”låter” på ett visst sätt. Hur har de mage att sätta sig personliga åsikt eller snarare missuppfattning först, hur kan de tycka att tusentals feminister ska ändra sitt sätt att snacka för att de råkar ha väldigt svårt för att ta till sig ny information?

Jag tvivlar på att detta skulle förekomma i något annat sammanhang. Tänk er typ att mannen har ett samtal om… ja vad som helst egentligen och börjar bråka om att han associerar vissa saker till vissa ord så folk måste sluta använda dem, och liksom vägrar ta till sig att det inte är det orden betyder. Sådana saker händer inte, för det är egentligen inte det minsta svårt att bara ta till sig att ett ord inte betydde det en först trodde. Det handlar om att mannen inte vill ta till sig saker, och då hänger han gärna upp sig på formaliteter.

För den som undrar hur jag använder begreppet så har jag en utmärkt förklaring här. Det förekommer såklart variationer i hur feminister använder det, men generellt kan sägas att det betecknar ett system där män som grupp har makt och/eller fördelar över kvinnor som grupp.