Kategori: Ytlighet

Den effektivaste metoden är självsvält, och alla dieter är bara olika extrema variationer på samma tema.

Triggervarning: självsvält/ätstörningar.

Det har varit en del snack om den så kallade 5:2-dieten på sista tiden, vilket har fått mig att tänka på mina ätstörningar. Ibland odlas en bild av ätstörningar, såsom till exempel anorexi, att det är något som enbart sitter i huvudet. Att det bara handlar om hur en tänker kring mat. För mig är det uppenbart att ätstörningar inte bara sitter i psyket utan som även sitt i kroppen. Sedan jag slutade att medvetet svälta mig själv så märker jag tydligt när mitt ätstörningstänk kommer tillbaka, och det har nästan alltid att göra med att jag ätit dåligt under den dagen. När jag inte äter ordentligt får jag en annan relation till min kropp, den känns annorlunda, jag blir rastlös och extremt självmedveten. Och detta går verkligen skitsnabbt, det krävs typ bara en överhoppas måltid för att jag direkt ska sitta med de där tankarna. Även om jag inte vill gå ner i vikt är det liksom en euforisk känsla av att ”jag kan klara det, jag behöver inte äta så mycket”. Det är därför dieter som 5:2 är så farliga, för det handlar om att sätta kroppen i svält på regelbunden basis, och då är risken helt klart att en faller in i den här typen av tänk, att en blir ätstörd.

Jag tycker förvisso att det är ganska ätstört att från första början överväga att gå på den här typen av diet, men jag är övertygad om att dessa tendenser kommer att förstärkas avsevärt hos många personer i och med denna diet. Många kommer nog att känna att det är häftigt att de klara sig på såpass lite mat och vilja pressa gränserna.

I bantningssammanhang finns en idé om att svält ”inte fungerar” som bantningsmetod. Detta backas upp av utsagor som att kroppen går in i ”svältläge” och att en därmed förbränner färre kalorier. Jag menar att denna idé är viktig för att upprätthålla illusionen av en fundamental skillnad mellan dieter och ätstörningar. Dieter är bra, de fungerar, ätstörningar är dåligt och fungerar inte ens.

Men grejen är, att självsvält fungerar. Det fungerar så. Jävla. Bra. en går ner så jävla mycket i vikt om en slutar äta. Det spelar liksom ingen roll att kroppen går in i ”svältläge” för det är fortfarande så att en går ner i vikt av att inte äta. Att det sedan gör att en mår pissdåligt, förlorar koncentrationsförmågan, inte kan sova ordentligt, sabbar sin mage och så vidare är det få som tycker är relevant.

Sedan är det såklart så att om en slutar svälta sig själv så kommer en att gå tillbaks till en högre vikt, men detsamma gäller såklart för den som går på dieter. Många människor går ständigt på dieter, få kan gå ner i vikt och sedan stanna där utan vidare ansträngning. Om det är så att en överäter och går tillbaks till en mer rimlig kost så kan en såklart hålla vikten med hjälp av den, men det handlar ju fortfarande om att en skapar ett nytt normalläge för både sin kost och sin kroppsform.

Vi måste sluta hävda att självsvält inte fungerar. Det fungerar skitbra om ens syfte är att gå ner i vikt. Det fungerar skitdåligt om en vill leva ett lyckligt liv. Samma sak gäller för dieter, de fyller ett syfte: viktnedgång, och det gör de ofta utmärkt. Men som recept på ett lyckligt liv är de ofta precis lika dåliga som den rena självsvälten. Bara för att du skapar ett ramverk för ditt ätande och har en illusion om att det är ”vetenskapligt” betyder inte det att det är bättre än någon annan metod för viktnedgång. Den effektivaste metoden är, och kommer alltid vara, självsvält, och alla dieter är bara olika extrema variationer på samma tema.

Ätstörningar och fetma.

När folk skriver ”fetman är faktiskt ett mycket större problem” när en skriver om ätstörningar så undrar jag över ett par saker. Dels vad fan de baserar sitt uttalande på. Det känns som en sån grej som sägs gång på gång, helt utan grund, så att människor till slut bara *antar* att det är sanning. Men jag har i alla fall inte sett någon av dessa människor som envist hävdar detta hänvisa till en studie som jämför dessa tu.

Dessutom: hur definierar dessa personer ett ”problem”? Som i att många dör av det, som i att många lider av det? Det känns som att det är en väldigt flytande skala. Sedan undrar jag varför en känner att en måste ta upp människors vikt när en diskuterar ätstörningar. Är detta relevant? När jag talar om ätstörningar pratar jag främst om psykiska aspekter, inte vad som händer med din kropp. När jag led av ätstörningar så gick jag varken upp eller ner särskilt mycket i vikt, men jag led verkligen av det. Led av att ständigt tänka på mat och vikt, led av att stå ovanför toaletten och hulka och så vidare. Inte heller hamnade jag i något tillstånd som blev farligt för min fysiska överlevnad. Det betyder inte att det inte var ett problem.

Oavsett vad folk väger så är ätstörningar ett problem, och det måste faktiskt inte sättas i relation till hur många som är överviktiga för det är liksom inte samma sak, inte samma problem. Skulle du dra in överviktiga om en snackade om människor med depressioner? Troligen inte.

Dessutom så är övervikt ofta ett resultat av just ätstörningar. Ätstörningar är inte bara anorexi vettni. Men jag antar att folk hellre känner sympati med späda smala små människor än tjocka eller ”normal”stora personer. Det är liksom bara de som räknas som ”riktiga” ätstörda. Rimligt att helt borträkna alla människor som har ett bmi över 17 som personer som omöjligt kan vara ätstörda.

Vissa verkar tro att det på något sätt skulle motverka fetma att sprida idéer om att en istället ska vara smal/vältränad/hälsosam. Bara det faktum att den ökade exponeringen inför dessa ideal har kommit parallellt med ökande fetma borde ju tala emot detta påstående. Men egentligen tror jag inte att folk seriöst tror att människor blir smalare av att smalhetsas, jag tror mest bara det är någon skit en häver ur sig.

Om ni nu skiter i ätstörningar, må så vara, jag försöker inte tvinga någon att bry sig. Frågan är varför det är så viktigt att alltid sätta det i kontrast till övervikt. Har ni funderat på att bara skita i att yttra er alls i frågan, och bekämpa fetman på er egen front?

Böcker.

IMG_20130411_142608

Alltså böcker, vilket jävla skräp det kan vara. Fascineras så ofta när jag går in i bokhandlar över hur mycket skit som produceras i bokväg. Typ alla böcker om entreprenörsreligionen The Secret/Attraktionslagen. Tänker mig att folk i regel ser böcker som en ”bra källa”, det är ju det en har lärt sig i skolan och så vidare. Internet är skräp, böcker är bra och ”seriöst”. Tänker på alla människor som av någon anledning anförtros att skriva böcker som handlar om… hur män och kvinnor är olika eller hur en ska ~*tänka positivt*~ för att nå alla sina drömmar. Den enorma mängd skit som produceras av dessa, och alla de människor som köper det och liksom tar det för sanning. Och så tänker jag på alla fruktansvärt begåvade, smarta människor som aldrig får tillfälle att ge ut en bok. En kan bli deppig för mindre.

Fatshaming deluxe.

Flinkenberg har skrivit ett av de mest osmakliga inlägg om tjocka människor jag någonsin läst. Nu har hen tagit bort det eftersom folk blev så upprörda, men det finns en cachad version här. Inlägget heter Några sanningar från en före detta tjockis och redan där känner jag att det bådar illa. Människor som har varit tjocka och sedan, efter viktnedgång, ser det som sin plikt att förklara för andra tjocka hur de ska göra är alltid ruskigt jobbiga. Inlägget tar sin utgångspunkt i att Flinkenberg har läst en Aftonbladet artikel där en deltagare från Biggest Loser ”gråter ut” om att hen kommer dö på grund av sin övervikt inom två år. På denna information reagerar Flinkenberg såhär:

Det är faktiskt helt ofattbart. Det är ofattbart att du har så dålig karaktär att du hamnat i denna tragiska sits. Det är också ofattbart att du bara ger upp i förväg och redan nu konstaterar att du ska dö.

Det är fascinerande hur Flinkenberg, som självutnämnd bantningsexpert, tror sig veta allt om denna persons karaktär och hur mycket hen har ”försökt”. Jag vet inte, men jag tänker att den som ställt upp på att vara med i det fruktansvärda tv-programmet Biggest Loser har försökt ganska mycket. Det är liksom inte dit en går för att försöka gå ner i vikt första gången. Jag tror inte att någon skulle välja den förnedringen om de inte var jävligt desperata.

Well, I got news for you, Åsa: du är inte sjuk, du har dålig karaktär. Så enkelt – eller så svårt – är det. Du måste sluta skylla ifrån dig och skärpa dig. Du har en fru och en son, ta tag i din slappa attityd till kost och sluta sitt och vänta på din gastric bypass-operation och tro att samhället och precis alla andra ska hjälpa dig att lösa ett problem som i sanningens namn faktiskt bara är ditt.

Well, I got news for you, Flinkenberg. Fetma är visst en jävla sjukdom och det är liksom inget omtvistat utan det är vad vetenskapen på området säger. Det är inte så att du ”bara” kan gå ner i vikt. För vissa personer är det nästintill omöjligt att göra det på egen hand. Jag tror inte att någon vill göra en gastric bypass för att det är bekvämt på något vis, det är något en tvingas till som en sista jävla utväg när inget annat har fungerat. Du vet absolut ingenting om den här personens ”attityd till kost”. Du vet ingenting om den här personens liv så sluta låtsas att du gör det.

Jag använder så här kraftiga ord för att jag själv har varit sån. Jag känner igen mig i era undanflykter, försök inte lura mig.

Vad Flinkenberg missar är att hen är en person. Du är inte representativ för resten av jordens befolkning. Din kropp fungerar inte som alla andra människors kroppar gör. Flinkenberg skriver att hen som mest vägde 90 kilo, alltså 34 kilo mindre än vad personen hen skriver om gör. Flinkenberg drar inte slutsatsen att det kanske kan vara en bidragande orsak till att det är svårare för den här personen att gå ner i vikt. Flinkenberg tänker inte på att det kan finnas genetiska orsaker till att folk helt enkelt har olika lätt för att hamna i matmissbruk, lägga på sig kilon och förlora dem igen.

Och istället för att belasta vår sjukvård med era självorsakade åkommor borde ni käka mindre portioner, ut och röra på er och ge plats åt såna som inte har VALT att hamna på sjukhuset, nämligen sådana som får cancer, är med om bilolyckor eller annat och verkligen behöver vård.

Ungefär som om någon vill väga 124 jävla kilo och behöva genomgå en gastric bypass för att inte mista sitt liv. Som om det inte redan var skambelagt nog med fetma i samhället för att motivera till att gå ner i vikt. Som om det överviktiga behöver är att bli mer skuldbelagda och få höra ännu en gång att det är deras eget fel.

Det värsta med hela inlägget är dock nästan ”ursäkten” som Flinkenberg har lagt upp i efterhand när kritiken blev för mycket för hen.

Jag vill också poängtera att detta inlägg inte är riktat som ett hån mot överviktiga eller ”tjockisar” generellt, jag har själv varit överviktig, utan min frustration bygger i att höra kraftigt överviktiga som riskerar sin hälsa säga att det inte är deras fel att de hamnat i den sitsen, utan skyller den utvecklingen/situationen på andra faktorer.

Vad Flinkenberg nu menade men inlägget låter jag vara osagt, då jag inte kan veta vad som pågår i hens sjuka hjärna. Däremot undrar jag hur en människan kan tycka att det är okej att öppet håna, bespotta och skuldbelägga en person som har ångest för att hen snart kommer att dö till följd av en sjukdom. För fetma är faktiskt en sjukdom. Jag undrar verkligen hur hen kan anse att problemet är att hen ”tolkats fel”. Detta handlar inte om att hen blivit misstolkad. Oavsett om hens ton varit ”hård” eller inte så gör det det inte mindre sant att han ansett sig ha rätten att offentligt håna en person som är döende och skuldbelägga den här personen ännu mer.

Det finns ett gäng självutnämnda bantningsgurus, varav Zytomierska är en, som liksom inte kan låta bli att ha åsikter om andra människors kroppsform, deras liv och deras karaktär. Trots att de helt saknar vetenskapliga belägg för sina ståndpunkter (källan är alltsom oftast att de själv gått ner i vikt på det sättet) så hindrar det dem inte från att bråka ut dem i tid och otid. Av någon anledning anses det okej för vilken idiot som helst att uttala sig om ett sjukdomstillstånd utan att ens konsultera den aktuella forskningen på området. Inte heller drar de sig för att göra generella utlåtanden om personers karaktär endast på grunden att dessa personer är tjocka.

Jag är sjukt glad att jag inte är överviktig. Inte främst för tillståndet i sig, utan för att så många tar sig rätten att komma med sina helt oombedda åsikter om ens person, vad en borde göra och så vidare. Även om det inte riktar sig mot en personligen så har folk ofta en massa idéer om överviktiga som övergripande grupp. Uttalanden som att det ”bara är att träna mer och äta mindre” upprepas så ofta så att de liksom blir sanning.

Sluta upp med denna fatshaming. Det är genant hur ni tror er veta allt om vikt och överviktiga människors liv och karaktär. Vidrigt.

Om att ändra sina ideal.

När jag bestämde mig för att sluta raka benen så tänkte jag framförallt att det skulle leda till att jag slapp lägga tid och pengar på rakning. Jag tänkte på den släta, nyrakade känslan som en grej jag tyckte om, men som jag kunde tänka mig att avvara om det ledde till att jag fick mer tid och pengar över. Nu har jag varit orakad sisådär 8-9 månader, och mina känslor inför behåringen har gått från att vara ogillande till accepterande, till att slutligen landa i att gilla det. Om jag idag ställdes inför valet att bli av med håret permanent på ett smärt- och kostnadsfritt sätt så skulle jag nog ändå inte tacka ja, för jag gillar faktiskt håret. Detta hade inte varit min inställning för sisådär ett halvår sedan. Då hade jag kanske valt att behålla det av principskäl, men inte för att jag uppskattade det.

Jag säger inte att alla skulle uppleva det här om de slutade raka sig, men jag tycker att det är intressant hur en kan förändra sina preferenser efter vad en vänjer sig vid. Om jag hade börjat raka mig igen hade jag troligen börjat gilla det igen, så jag tror inte att det handlar om att jag innerst inne har någon ”sann” preferens för orakade ben, jag tror helt enkelt bara att det handlar om vana.

Folk är ofta väldigt snabba på att säga vad de gillar och inte gillar, som om de hade gett allt en värdig chans. Jag tycker såklart inte en ska plåga sig igenom något en tycker illa om, men jag tycker inte heller att en ska utgå från att en skulle ha samma känslor inför något efter att ha ändrat sina vanor.

Om att ha en kroppsform som är ständigt föremål för debatt.

Nu är detta ett ganska gammalt inlägg, men jag tyckte det var så jävla fenomenalt att jag vill blogga om det ändå. Det handlar om det här med att vara tjock och banta och om att bantning för en tjock person ofta är synonymt med självhat. Att det liksom inte är samma sak att förlora 30 kilo som att förlora 3-4 och att det ofta kräver att man vägrar sig själv en jävla massa saker under en mycket lång tid.

Jag blir så förbannat jävla trött på alla dessa käcka uppmaningar som delas ut till tjockisar åt höger och vänster. Människor som verkligen inte förmår begripa att det faktiskt kan vara jävligt jobbigt för vissa personer att förlora en ansenlig mängd vikt. Och alltså, det är säkert olika för olika personer och vissa mår säkert jättemycket bättre efter att de gått ner i vikt, men det är ju någonting en måste kunna ta om och när en själv vill det och på sina egna villkor.

Varför ska ämnet viktnedgång vara så otroligt ansatt av diverse tyckare? Jag kan verkligen tänka mig att det är jävligt irriterande hur ens kropp alltid ska göras till föremål för allmän debatt, både indirekt och direkt till en. Hur man alltid ska få ”goda råd” om hur en ska gå ner i vikt, få höra att det ”bara är att äta mindre och träna mer” och så vidare trots att det såklart är något högst individuellt vad som funkar för en.

Bekräftelse.

När jag var yngre var det jätteviktigt för mig vad folk tyckte om hur jag såg ut. Inte bara människor jag hade någon slags sexuellt intresse i, utan alla. Det var en viktig del av umgänget att dela ut komplimanger och att få dem, det var viktigt att bli bekräftad för sin sminkning, frisyr och sina kläder just den dagen och så vidare.

Jag sminkar mig fortfarande och så vidare. Faktiskt ganska ofta nu för jag tycker om att känna mig fin. Och det är klart att det i förlängningen beror på att jag värderar vad andra människor tycker och tänker om mitt utseende. Men själva bekräftandet är mycket mindre viktigt nu än tidigare. Det är inte viktigt att få höra ”vad fin du är”. Jag menar, det är klart att jag vet att jag ser bra ut när jag klätt upp mig i det syftet.

Många personer har komplimerandet som en naturlig del i sitt sätt att umgås, och framförallt hälsa på, andra. När jag hör sådana samtal så förundras jag. Jag blir själv närmast obekväm när någon säger att jag är fin, och att säga det till någon faller sig över huvud taget inte naturligt längre.

Det spelar helt enkelt mindre och mindre roll vad andra tycker, det blir mindre och mindre viktigt att ständigt få bekräftelse.

Hur har er relation till utseende och bekräftelse förändrats?