Idag känner jag mig sjukt oinspirerad till att skriva om kärlek. Överlag är jag ingen ”kärleksmänniska” i den betydelsen att jag tycker om att hypa den söndertrasade känslan. Det är inget jag brukar ägna mig åt att romantisera. Allvarligt talat så har jag aldrig begripit charmen i dessa destruktiva tonårskärlekar som människor så ofta ägnar sig åt att romantisera, kanske för att jag tycker att mina egna sådana utsvävningar var så idiotiska och framförallt obegripliga.
Kärlek är jobbigt för mig för det är där alla mina ideal ställs på sin ända. Jag älskar fan mig själv i nästan alla situationer, men när kärleken tar överhanden blir jag bara efterbliven. Orkar inte se mig själv som ett offer för mina känslor för jag gillar att ha kontroll över saker och ting i mitt liv och framförallt i mitt huvud. Jag vill vara rationell och smart och framförallt hålla huvudet kallt, men det går liksom inte när man är kär.
Så för mig är kärlek både en jävla cancersvulst i mina känslor samtidigt som det är bland det finaste som finns. Jag orkar bara inte romantisera det just nu, så för den som vill så skrev jag om det för några månader sedan.