Här svarar jag på en debattartikel med den minst sagt intressanta tesen att kvinnors frigörelse skulle gynnas genom att försämra villkoren för den som föder och fostrar barn. Läs den va!
I kvinnojoursrörelsen är det ett känt fenomen att människor ofta straffas för att de fött och tagit hand om barn livet igenom. Tappet i inkomst märks inte bara under tiden barnet är litet, utan speglar sig även i socialförsäkringssystemen i form av till exempel lägre a-kassa, sjukpenning och pension. Detta kan göra att någon som fött och varit hemma med barn helt enkelt inte har ekonomiska resurser för att klara sig på egen hand, och måste förlita sig på sin partners ofta högre inkomst. Detta är om något en situation där en ägs av en annan människa, och att ytterligare försämra villkoren för de som i regel föder och tar hand om barn är inte en lösning.
Den som valt att ta ut merparten av ledigheten eller gå ner i arbetstid straffas alltså ekonomiskt för dessa val livet igenom. Visst kan en tänka att dessa människor kunde ha valt annorlunda, men det är en klen tröst för den som sitter fast i en sådan situation. Då vi lever i ett samhälle som präglas av strukturer som styr våra liv i denna riktning så kan inte ansvaret för att ombesörja de egna livsmöjligheterna läggas på individen.
En stark välfärd gynnar kvinnors frigörelse! Detta är ett av skälen till att liberalfeminism inte utgör en framkomlig väg. Sedan kan en såklart drömma om ett samhälle där kvinnor slapp vara beroende av välfärden för att slippa vara beroende av män, men där är vi inte nu och kommer troligen inte vara på ett tag.
Bra Fanny! Tycker aven att barnperspektivet saknas. Att sanka foraldraforsakringen till ett ar betyder alltsa att knappa ettaringar (eller yngre barn om mamman varit tvungen att ga pa ledigheten lite innan barnet foddes) ska sattas pa overfulla forskolor. Jag menar absolut inte att att foraldrar som satter sina barn pa forskolor gor fel, missforsta mig ej, alla gor det som funkar for deras familj, men jag tycker det ar verklighetsfranvant att latsas att 10/11 manaders bebisar mar bra av att ga pa forskola i stora brngrupper. De ar bebisar, inte barn. Med hennes tankesatt sa kan man ju helt enkelt korta ner till tva manader, sa har arbetsgivarna annu mindre att klaga pa. vada barnets basta, liksom?