Varning: detta inlägg innehåller grova generaliseringar som utgår från respektive könsroller för att illustrera en poäng.
I många sammanhang så hyllas den så kallade ”nya manligheten”. En manlighet som vågar vara känslosam och mesig, ofta exemplifierad av Cimon Lundberg och Ronnie Sandahl. Ibland med Alex Schulman och Marcus Birro. Män som skriver om sina känslor, om sina sorger och rädslor. Män som skriver böcker och dikter om hur mycket de älskar sina livspartners eller barn. Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.
Jag tycker att det är jättebra att män uppmuntras till att vara känslosamma men ofta så övergår tyvärr dessa känsloyttringar i självömkande gnäll. Givetvis ska man få prata om sina problem, men när man upptar medieutrymme så måste man också göra en avvägning av vad som är relevant för andra än en själv. Om man vill berätta om något man varit med om bör man väl sätta det i någon slags kontext, vilja ha något sagt med det hela, tänker jag. Annars kan man tala med en vän, familjemedlem eller psykolog. Alla bör kunna få uppmärksamhet för och utrymme att prata om saker som är jobbiga i deras liv, men det behöver kanske inte vara i dagspressen alla gånger.
Givetvis kan det finnas ett slags värde i ett större accepterande av känsloyttringar från manligt håll. Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket av en jämställdhetsinsats detta är. Män får fortfarande oproportionerligt mycket mediautrymme för att skriva om sig själv, sina tankar , åsikter och värderingar. Detta förändras inte för att män börjar skriva om sina känslor, snarare kan det ha motsatt effekt eftersom jaget ställs ännu mer i fokus.
Människor tar ofta hatet som riktas mot Birro som ett exempel på hur svaghet från män föraktas, inte minst han själv brukar göra denna koppling. Jag tror inte att det har så mycket med Birros kön att göra som hans gnäll anses provocerande, det är snarare allmängiltigt att ingen gillar en självömkande gnällspik. En kvinna skulle aldrig tillmätas det utrymmet som Birro får för självupptaget gnäll, och om det skedde så skulle hon genast få en uppsjö av sexistiska brev. Det är inget ”kvinnligt område” som män kommer in på och därför kritiseras, men det är ofta så det framställs. Marcus Birro beter sig i mina ögon inte som en kvinna, snarare som en förvuxen bebis som förväntar sig att hela världen ska anpassa sig efter hans önskemål. Detta skulle jag också säga är gällande för många andra personer ur denna grupp.
Är det egentligen ett kvinnligt område att skriva om sina känslor? Det antas ofta att det är så, men jag funderar lite på om det verkligen stämmer. Att prata om känslor är absolut något som ingår i den kvinnliga könsrollen, men att tala om sina egna känslor på det sätt som många av detta moderna män gör är inte riktigt samma sak. Visst kan det vara så att kvinnor i högre grad uppmuntras att beskriva sitt känsloliv, men å andra sidan så uppmuntras vi också till att bry oss mer om andra än oss själva. Män däremot fostras ofta in i en mer egocentrerad anda.
Ibland känns det som att hela denna ”revolution” som har skett i fråga om hur mycket man talar om mäns känslor mest har lett till en nya typ av manlighet som är minst lika problematisk som den förra. Nämligen en manlighet med en alldeles orimlig grad av egocentricitet, där allt det som gör att kvinnor trängs ut fortfarande finns kvar men där den försörjande och beskyddande rollen har försvunnit. Detta gynnar inte jämställdhet, det är bara en förändring i en fortfarande lika auktoritär mansroll. Jag tänker att förekomsten av Kränkta vita män i mångt och mycket är ett tecken på detta. Dess män är fortfarande privilegierade och tar otroligt mycket utrymme men de gör det inte på det där typiskt autoritära sättet utan intar en mer gnällig martyrhållning.
Det är jätteviktigt att män lär sig hantera och prata om känslor, men det inkluderar inte bara ens egna känslor. Det är inte som att kvinnor sitter och gnäller om sina egna känsloliv dagarna i ända, snarare är det ett känslomässigt omhändertagande som står i fokus. I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.
När vi hyllar den nya känsliga mannen så måste vi vara tydliga med att säga att det inte bara handlar om att be om och ta emot hjälp utan också om att ge, efter bästa förmåga såklart. Annars så kommer det knappast leda till någon jämställdhet.
Jag tänker på kända klassiker (inom litteraturen) som Hermann Hesse – stäppvargen, Sartres – äcklet och lite andra liknande ”djupa män med problem.” Böckerna dryper av existensialism, ångest, känslor . Ett bevis på jämställdhet? Knappast. De här männen föddes för typ 100 år sedan – så var är det nya? Är det att känslosamma män idag riktar sina känslor mot familjen som institution, och att det är där det kvinnliga ligger? För inte fan sågs de där böckerna som feminina trots att de väl egentligen dryper av känslor i alla dess former.
Nytt är det väl egentligen inte, men det marknadsförs ju som ”nytt” och hyllas som ngt bra för jämställdheten.
det är väl något som kommit tillbaka, kan man kanske säga.
Typisk kommentar från en feministisk kränkt vit medelklasskvinna. Tänk att just feministiska kvinnor är de som är mest könsrollskonservativa och ständigt har problem med män som inte uppfyller den manliga könsrollen. Så snart en man börjar agera efter den kvinnliga könsrollen, med självömkande gnäller och att beklaga sig så börjar de feministiska kvinnorna känna att de förlorar sina privilegier och sin makt.
Att påstå att det är mest män som har utrymme i media att skriva om sig själva, sina tankar och sina känslor är ju rent felaktigt. Antalet kvinnliga krönikörer som ständigt beklagar sig och gnäller över män är mångdubbelt antalet män som beklagar sig och gnäller över kvinnor. Att gnälla, ljuga och vara egoist är en del av den kvinnliga könsrollen. Hela feminismen bygger på detta – att offergöra kvinnor och att aldrig se kvinnor som ansvariga för sina egna handlingar. Att skylla alla enskilda kvinnors personliga problem på någon annan – som patriarkatet, strukturer, normer eller helt enkelt bara på männen.
När det nu kommer fram en del män som inkräktar på de kränkta kvinnornas territorie så reagerar de precis så här könsrollskonservativt. Så mycket för uppmaningen att bryta mot könsrollerna. Än en gång avslöjas det feministiska hyckleriet.
Fast så skrev jag ju flertalet gånger att jag tycker detta är bra, men att det inte får bli för mycket på ett givet sätt. Inget hyckleri i det. Man kan ju efterfråga förändring utan att tycka att alla förändring, på alla sätt, är bra.
Vad är det som gör att den kvinna som tar upp ett problem ur ett feministiskt perspektiv automatiskt får tonvis med skit för att hon inte samtidigt tagit upp alla mäns problem i hela världshistorien FÖRST? Jämför med hur vegetarianer ofta får skit för att de använder ström, folk som sopsorterar får skit för att de har bil osv. Måste man lösa alla andras problem innan man får försöka lösa ett som är ens eget?
Hur kan ”män som skriver om sina känslor” ens anses vara ett nytt fenomen? Det räcker att snabbt bläddra igenom en bok om litteraturhistoria för att inse att dessa män alltid har funnits. Litteraturvärlden har alltid varit full med män som öser ur sig sina egna känslor men ger blanka fan i alla andras, förstår inte hur Birro med flera kan få det till att de på något sätt skulle bryta sig ur normen? De gör ju exakt så som manliga författare alltid har gjort.
Hos kvinnor är det väl snarare känslomässigt engagemang som uppmuntras, vilket precis som du säger, inte alls är samma sak som att prata om sina egna känslor. Det handlar ju snarare om att bry sig om andras känslor.
Bäst vorre det nog om mänskligheten rent allmänt försökte bry sig mer om varandra istället för att bara se sitt eget hela tiden 🙁
Fast män som skriver om känslor inom media är väl ganska nytt ändå?
Visst har män gnällt i alla tider och uttryckt detta i litterär form, men du poängterar ju också hur dagens mediamän väntar sig eloger för att erkänna sig svaga. Bra skrivet!
Tack!
Hmm, men har någon någonsin påstått att detta skulle vara en insats för jämställdheten? Snarare bara en utsuddning av gränserna till den manliga könsrollen
Men det brukar ofta läsas som ngt jämställt, eller att män närmar sig kvinnlighet.
Intressant läsning, men jag håller inte med hela vägen fram.
Jag ser det tveksamma i att försöka kommendera de ”nya känsliga männen” för att de ska ha gjort något slags förmodat slag för feminism/jämställdhet mellan kvinnor och män. Men sedan tycker jag faktiskt du själv går in litet väl mycket i ”män och kvinnor”-termer mot slutet. Jag är inte den mest insatta, men är inte poängen med feminism att vi ska se varandra lika värda, att vi inte gör skillnad på varandra p.g.a. det kön vi föddes med? Varför skriver du då först:
’Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.’
Som för att påpeka att det inte är jämställdhet, om någon trodde det, att män tror sig skriva så som kvinnor skriver om känslor. Det är väl inte direkt dåligt att skriva om sina känslor, om det leder mot någon jämställdhet låter jag vara osagt. Men sedan avslutar du:
’I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.’
Och nu låter det plötsligt som du ändå menar att män SKA närma sig ett kvinnligt sätt att tänka/uttrycka sig. Det kan hända att jag tolkat din text fel, men håller du inte med om att de två textstyckena motsäger varandra?
För mig handlar som sagt feminism om jämställdhet: Vi ska inte göra skillnad på en persons värde, förmåga eller kunskap för att det finns olika kön på denna jord. Med det sagt tycker jag inte att kvinnor och män ska börja bete sig likadant, som någon sorts personlighets-androgyn varelse utan skillnader eller egen karaktär.
Poängen jag vill nå, är att hur vi än beter oss: Skriver egoistiska, självömkande texter om våra känslor, eller bryr oss om andras känslor (för mig är alla människor skyldiga till dessa två exempel av skrivande/tänkande), hur vi än agerar så är det själva förståelsen och insikten att en mans ord inte väger tyngre än en kvinnas, och vice versa. Att man agerar utefter den förståelsen. Men inom den förståelsen måste det förstås vara tillåtet att vara så storsint eller självömkande som man själv önskar? Oavsett kön?
Jag tycker att det är något positivt att ta ansvar för andras känslor, och önskar ett samhälle där folk gör det i högre grad, män som kvinnor. Problemet jag ser är att män hyllas som ”känsliga” när de i själva verket bara ägnar sig åt självupptaget gnäll. Det ses som brytande från den manliga normen och ett närmande av den kvinnliga men jag anser inte att det är det egentligen.
Detta inlägg är väldigt generaliserat utifrån könsroller, vilket jag också skriver i början. Jag inser själv att det inte är allmängiltigt hur jag beskriver män och kvinnor, men jag vill ändå påstå att dessa roller påverkar folks agerande. När man hyllar mäns känslighet så gör man ett misstag tycker jag, jag tycker att man ska hylla känslomässigt omhändertagande.
Tja… Nog för att jag tycker båda delarna bör uppskattas: både att vara känslomässigt omhändertagande OCH att vara egoistiskt inåtvänd i sina känslor. Båda har sina funktioner och fördelar. De som bryr sig om andra fyller ett uppenbart syfte i sin förmåga, eftersom alla (nåja) behöver stöd och hjälp. De som riktat sig inåt finner (förhoppningsvis) nya sidor hos sig själv, det är karaktärsdanande.
För min del vill jag inte se människor gå åt varken det ena eller det andra hållet (vad det gäller hur folk beter sig), jag vill inte hylla någondera av sidorna. För jag ser det inte som något annat än karaktärsdrag och dessa tillhandahåller sig människor, enligt mig, från yttre påverkan och inte något vi aktivt arbetat fram. I allmänhet gör dessa sidor oss till de vi är, och minns att inga karaktärsdrag är alena till gagn eller leda: alla våra sidor, beroende på hur ljuset faller på dem, kan vara ”bra” och ”dåliga”. Så även att bry sig om andra eller att inte bry sig ett smack om andra.
Men jag håller med dig om att det är en missriktad hyllningskör mot känsliga män och jag sållar mig till skaran som nog får skämmas en smula också, då jag också ser mig som en litet känsligare kille och identifierar mig mer med hur kvinnor resonerar i allmänhet. Och jag kan se hur det skulle gagna ”samhället” (ogillat ord) om fler blev storsinta, omtänksamma och känslomässigt omhändertagande individer. Men jag tror inte på det samhället och jag tror att den strävan är litet för enkelspårig: alla personlighetsdrag har sin mörka sida. 🙂
Jag betraktar konsensus som uppnådd =)
Medhållet. Du har vunnit en läsare. 🙂