Den patriarkala dansen.

Här är talet jag höll på Tjejjouren Mejas manifestation för samtyckeslagstiftning i Eskilstuna. Det är första gången jag läser upp en text offentligt och jag är väldigt nöjd. Tack till Tjejjouren Meja för att jag fick komma!

Bildkälla.

Idag tänkte jag berätta för er om en dans, en dans ni alla kan. Ni har alla era unika stilar, era egna rörelser, men grundstegen är desamma. Det är en dans ni alla har lärt er, utan att ha något att säga till om. Dansen jag tänkte tala om är den patriarkala dansen.

Redan innan vi visat våra skrikande ansikten inför världen kommer frågorna; vad hoppas du på, flicka eller pojke? Någon kanske vill ha en pojke för att flickor har så svårt att hålla sams, någon kanske vill ha en flicka för att det är så fint med rosa och blommigt. Redan här görs åtskillnaden mellan män och kvinnor, redan här uttalas värderingar kring dessa tu. Redan här förbereds den patriarkala dansen.

Den patriarkala dansen fortsätter efter födseln. Bebisar som uppfattas som pojkar får en mycket mer oöm behandling, de förväntas tåla mer, de får krypa iväg längre innan de blir stoppade. Bebisar som uppfattas som flickor får mer ömhet, blir oftare hindrade i sitt utforskande av världen. Det är här vi görs till kvinnor och män, det är här vi förbereds för den patriarkala dansen.

Flickor lär sig tidigt att ta ansvar för pojkar. När flickor blir trakasserade av pojkar ska flickor bli glada för, eller ha överseende med, uppmärksamheten. Detta ansvar följer med kvinnor under resten av livet. Kvinnor som blir utsatta för mäns trakasserier får höra att de ska klä sig annorlunda, bete sig annorlunda, reagera annorlunda.

Precis som i många andra danser för män, och kvinnor följer. Männen står för initiativen i den patriarkala dansen, kvinnor reagerar på de initiativ som män tar. Kvinnan kan bara förhålla sig till den spelplan mannen har satt upp.

Ibland sägs det att en våldtäkt är allting som sker efter ett nej. Fram till dess att det magiska ordet utstöts så har mannen rätt att göra vad han vill med kvinnan. Återigen får kvinnan axla ansvaret för mannens beteende, det är hon som måste sätta stopp när han passerar hennes gränser, inte han som själv måste undersöka var hennes gränser går.

Om kvinnans gränser överträds så är det hennes fel. Varför hånglade du med honom? Varför gick du hem med honom? Varför sa du inte nej tydligt nog? Kvinnan får ansvaret för att avbryta den patriarkala dansen.
Vi måste sluta dansa den patriarkala dansen, ty det är den som leder till att kvinnors gränser överträds. Det går inte att välja att den ska dansas ibland, ibland inte. Män och kvinnor lär sig att närma sig varandra genom den patriarkala dansen, hur ska vi plötsligt kunna kasta den åt sidan när den inte passar längre? Dansen måste sluta dansas helt och hållet.

En samtyckeslag är såklart inte allt, men det innebär att vi som samhälle slutar acceptera den patriarkala dansen. Det innebär att en del av det ansvar som nu ligger på kvinnan istället skulle läggas på mannen. Mannen skulle bli tvungen att inte bara sluta vid ett nej, utan istället försäkra sig om att det finns ett ja. Det skulle innebära att vi gav tillbaks kvinnor lite av rätten till sina kroppar, men det skulle inte göra att den patriarkala dansen upphörde.

För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte ens sopar dansbanan. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte säger åt flickor att ha överseende med pojkars övergrepp och istället börjar ställa krav på att pojkar ska sluta begå dem. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi slutar ursäkta mäns beteende med att de ”är sådana” och istället ger dem ansvaret över sina egna handlingar. Vi måste lära oss att dansa en ny dans, en dans där vi möts som människor, som jämlikar. Och det är det som är feminism; kampen för att den patriarkala dansen ska upphöra, kampen för att människor ska slippa vara kvinnor eller män, kampen för att vi ska slippa lära oss den patriarkala dansen, och istället bli människor fria att välja våra egna danssteg.