Den perfekta antifeministkommentaren.

Jag fick en kommentar idag som jag skulle säga är den ultimata antifeministkommentaren. Därför tänkte jag göra en liten kommentarsanalys!
Så, vad är det som händer här?

Personen börjar med att konstatera att jag har valt att se saker negativt vilket skapar osämja mellan människor. Det är en självklarhet att det är jag som skapar denna osämja genom att se negativt på saker och ting.

Personen menar också på att jag uppmuntrar till könsbaserat våld (mot män får en anta, eftersom det var män min lista var kritisk mot) och att den är fördomsfull mot heterosexuella, ungefär som om detta var likvärdigt med kvinnohat eller fördomsfullhet mot homosexuella personer. Det som händer här är att kvinnor och män och heterosexuella och homosexuella, etableras som två grupper som har likvärdig styrka i samhället. Det är liksom lika illa att vara kritisk mot heteronormen som att vara homofob. Det är lika illa att uttrycka hat mot män som kvinnohat, trots att det inte förekommer något våld mot män för att de är män. Det hela frikopplas från makt och blir istället en fråga om ”fördomar” mot olika grupper som alla anses vara lika ansvariga att inte ha.

Personen ifråga intygar att denna själv är feminist! Detta är väldigt vanligt när människor kritiserar feministiska texter som de upplever går för långt. De måste berätta att de själva är feminister. Jag antar att syftet med detta är att ge kritiken någon slags legitimitet. Personen går vidare med att uttrycka sin oro inför feminismen som rörelse. Detta ska alltså läsas som ett internkritiskt inlägg!

Sedan kommer idén om att radikalfeminismen är en sluten grupp där vi ägnar oss åt ryggdunkande. Denna idé förekommer väldigt ofta i så kallad ”kritik” av feminismen. Utgångspunkten är att det inte finns något syfte med att tala till de ”redan frälsta” utan att en ska lägga sin energi på att tala till andra människor. Detta är en av de absolut märkligaste idéerna jag vet, för det är klart att det finns ett behov av att prata även bland de ”redan frälsta”. Det är ju inte som att alla feminister har koll på allting eller tycker lika om allt. Det finns en idé om att feministiska aktivister alltid måste rikta sig till ”den stora massan”, vilket ofta ses som likställt med antifeministiska män. Vi får inte syssla med att stärka varandra, vi måste alltid vara manstillvända.

Personen försöker även etablera iden om att feminismen är elitistisk, genom att göra en åtskillnad mellan radikalfeminister och ”dödliga”. Ungefär som om inte radikalfeminister var vanliga människor. Detta är en fin gammal antifeministisk myt som handlar om att feminister skulle vara privilegierade. Feministerna ställs mot ”verklighetens folk”, och verklighetens folk lever per definition ”enligt normen”. Detta antagande problematiseras inte över huvud taget, det bara tas för givet. Att kritisk teori ofta handlar om utsatta gruppers överlevnad och kamp för ett bättre liv ignoreras.

Sedan kommer idén om att en inte får peka ut en grupp, i det här fallet män, som en fiende eftersom en i sådana fall skapar ”två läger”. Ungefär som om dessa ”två läger” inte redan fanns, i och med att samhället är konstruerat kring mäns makt över kvinnor. Det ses som ett större problem att feminister pekar ut detta än att det faktiskt existerar.

Feminister måste vara ett gott föredöme! Vi måste helt enkelt dalta med män, precis som kvinnor alltid uppmuntras till att göra. Hur detta skulle erbjuda någon slags lösning är oklart. Det är som att mäns makt liksom försvinner från ekvationen, istället handlar det som att kvinnor och män ska samarbeta. Ungefär som om vi hade likvärdiga intressen.

Sedan avslutningen där personen känner sig tvungen att återigen etablera att det enda den bryr sig om är feminismens utveckling! Personen intar någon slags förment ”neutral” position, där den å ena sidan ”är” feminist, å andra sidan främst lägger sin kraft på att kritisera andra feminister och utmåla feminister som jämställdhetens främsta fiende.