Någon tyckte att det är viktigt med ”snälla killar” för att män ska ha något att se upp till som inte är så kallade machoideal och att det är fel av mig att hacka på ”snällhet” eftersom det trots allt är bättre och så vidare.
För det första så är det i princip så att alla män ser sig själv som ”snälla killar”, och i regel som snällare ju svinigare de faktiskt är. Idén om sig själv som någon slags underdog, någon utmanare av den dåliga maskuliniteten som har något annat att erbjuda kvinnor är typ ”råstyrka” är helt enkelt något som många män har om sig själva. Män som slår sina partners är också ”snälla killar” och så vidare.
Den typiska machomannen är mycket mycket ovanlig. Jag vet faktiskt inte ens riktigt vad det ska betyda. Någon man som typ slår vilt omkring sig? Som spänner sina muskler i tid och otid? Det låter mer som en karikatyr än som en verklig människa. I själva verket har de flesta män både den typen av våldsförhärligande sidor och ”mjuka” sidor. Ingen man är ”macho” och har kontroll rakt igenom, det är en patriarkal myt. Män är varken superhjältar eller superskurkar, och det är dessa verklighetens män en måste förhålla sig i i ett feministiskt projekt.
”Snälla killar” ställer till betydligt mycket mer problem för mig i min vardag är vad machomän gör. Snälla killar ägnar sig åt falsk marknadsföring och påstår att de inte är som andra män. Snälla killar kräver min uppmärksamhet och bekräftelse på att det de gör minsann är bra. Snälla killar vill ha kompensation för att de, i deras eget tycke, inte förtrycker kvinnor eller åtminstone inte gör det lika illa som någon slags uppdiktad ”machoman” som egentligen främst existerar i deras fantasi gör. ”Snälla killar” har gett mig men för livet genom att bete sig som kräk mot mig i relationer.
Problemet med mäns behov av att definiera sig i kontrast till något, till exempel ”machomannen”, är att det hindrar dem från att se sin egen roll i förtrycket. Genom att hitta på en tänkt fiende, en värre män som förtryckare, som han kan peka på så får han både ge utlopp för sin manliga fantasi att knyta en kvinna till sig och beskydda henne och slipper undan kritik för den patriarkala idé detta faktiskt är eftersom han trots allt är mindre så än denna ”andra man” som mest bara existerar i hans fantasi. Den ”snälla killen” är ett sätt för honom att vara man samtidigt som han slipper undan den värsta kritiken av mansrollen. Därför är det viktigt att prata om den ”snälla killen” som specifikt problem, eftersom många män definierar sig med denna idé och använder det som en tillflyktsort när mäns förtryck kritiseras. Samma gäller toffelhjälten och feministmannen. Vem tjänar på detta? Inte de som förtrycks i patriarkatet i alla fall.
Detta är också en slags skrämseltaktik eller hot om våld; genom att ständigt påpeka att det finns värre män så skapar en en bild av att kvinnan i fråga bör vara tacksam inför att hon har ”fått” en relativt bra man, och står därmed ut med mer av hans förtryck. Som kvinna i patriarkatet lever en alltid på mäns nåder, ens säkerhet hänger på om en lyckas hitta ”bra” eller ”dåliga” män, eller det är i alla fall den bild som den ”snälla killen” gärna målar upp. Att kvinnan skulle kunna klara sig på egen hand slår honom inte. Nej, hon behöver honom får att skydda henne från de onda männen; han känner sig behövs och får makt genom detta utan att behöva ta makten med våld. Det sker ”frivilligt” och framstår som ett jämlikt utbyte, men den ”snälla killen” får fortfarande fördelarna av att leva som man i ett patriarkat. 
För att kunna diskutera patriarkatet måste vi göra oss av med vissa patriarkala mystifikationer, och i dessa ingår idén om den onda mannen, superförtryckaren som aldrig viker sig en tum och löser varje problem med våld. Dessa män existerar inte, eller i alla fall inte i den utsträckning många vill tro. Genom att alltid måla upp en värre man som kvinnor behöver skyddas från så kan verkliga män komma undan med en jävla massa skit, för de är ju trots allt inte så genomonda som männen i deras fantasi är.
Visst kan män bete sig mer eller mindre bra inom ramarna för patriarkatet, men det innebär inte att det går att finna den perfekta ickeförtryckande maskuliniteten. Till slut behöver manligheten som sådan utrotas, och då finns det inget utrymme för varken feministmän eller ”snälla killar”. Det som är verkligt angeläget är att göra sig av med sitt behov av att vara ”man”, det vill säga att på ett eller annat sätt ha makt över kvinnor, ofta inom ramarna för heteromonogama relationer.
Allt snack om ”machomän” vs ”snälla killar” är bara patriarkala undanmanövrar för att slippa se denna sanning i vitögat; det finns ingen ”god” maskulinitet, det finns inget sätt att fortsätta vara man på ett legitimt sätt. Varken den snälla killen eller feministmannen utgör någon lösning på detta problem. Om en nu vill syssla med detta projekt för att stärka sitt ego kan en göra det, men jag kommer aldrig någonsin hjälpa till i att söka och legitimera en ”god” maskulinitet.
Verkligen en intressant läsning Fanny! Texten får en att reflektera över vilket förtryck en upprätthåller även om det inte sker aktivt och är svårare att sätta fingret på.
De två sista styckerna får mig att känna mig lite konfunderad. Att utrota >>all<< manlighet, är det verkligen önskvärt eller ens möjligt att tänka sig? Om det inte finns någon "god" maskulinitet, tror du inte det någonsin kommer finnas? Hur tänker du att det rimmar med F!s retorik om feminism för alla, om det inte existerar något bra hos män, även hos de "snälla killarna"?
Eller tänker du dig ett avgenusifierat samhälle där varken en maskulinitet eller en feminitet existerar? Ett vision jag själv finner tämligen naiv.
Jag tror jag håller med om det mesta du skriver, men jag blir ändå lite fundersam. Det är liksom inte som att jag lär sluta vara en man. Jag skulle gärna börja kalla mig något annat, och kunna prata om att jag hatar män o.s.v., men det vore att ljuga och även att försöka tjuva legitimitet från trans- och icke-binära människor.
Ska jag förstå det som att du pratar om nån könlös utopi, som att ”man” är en metafor för behov av att vara överordnad kvinnor, eller ska jag acceptera att jag som man på min höjd kan minimera hur mycket jag är en del av problemet?
Jag tycker att det är den typen av beteende hos ”snälla killar” som är ett av de bästa sätten att förtrycka kvinnor på. Deras föreställning om att kvinnan behöver deras skydd, att hon är liten och hjälplös. De tar ifrån kvinnan hennes respekt för sig själv och sin vetskap att hon klarar av saker. Allt detta endast för att stärka sitt eget ego och få känna sig behövd, stark och ”manlig”. Som att kvinnan inte är en vuxen kompetent individ, utan en liten rädd unge. Och det sorgliga är ju, att människor har en tendens att bli som de blir behandlade… Med hänvisning till exempelvis stämplingsteorin.
Precis så.
Du har rätt, mäns privilegier försvinner inte bara för att de är snälla (och det säger jag inte för att du behöver min bekräftelse utan för att definiera min utgångspunkt). Jag vet dock inte riktigt hur jag ska tolka din uppfattning om att det bara finns ”medvetna” mjukiskillar? Som en produkt av en väldigt medelklassig och urban erfarenhetsvärld kanske, en trång sådan som jag inte alls delar. Är ”verklighetens män” en ny variant av ”verklighetens folk” aka kristdemokrater?
Målsättningen måste absolut vara att avskaffa maskulinitet helt och hållet. Den binära könsuppdelningen är en del av patriarkatet. Om jag som man skulle byta till att bli kvinna skulle det dock bara befästa denna uppdelning. För att avskaffa könsmakten måste vi därför försöka hitta nya överskridande identiteter och då blir det väldigt misslyckat att ignorera spänningsfältet av normer och motidentiteter inom den manliga identitetssfären. Som du säkert vet är det mycket enklare för en kvinna att tillägna sig så kallade manliga attribut än för män att göra det omvända. Det som är kvinnligt kodat värderas lägre (snällhet är därför lätt att angripa) och som t.ex. Nina Björk brukar poängtera är det viktigt att inte bygga jämställdhet inom en maskulin värdehierarki.
Den manliga normen har ju alltid riggat upp den manliga makten genom att definieras i kontrast till det kvinnliga. Snällhet är inte en maskulint kodad egenskap och bidrar därför inte till att reproducera manlig makt. Det du beskriver är ju män som identifierar sig som snälla men som har andra maskulina och förtryckande beteenden. Det är således dem som borde lyftas fram och ifrågasättas, inte snällhet.
När du skriver att snällhets-identiteten förhindrar män att se sin roll i förtrycket associerar jag till den diskussion som finns inom djurrättsrörelsen om att djurskydd (olika åtgärder för att förhindra att djur lider) bara legitimerar djurförtrycket. Men både normer och maktordningar förskjuts långsamt. Att som man inte försöka hitta mer feminina identiteter bara för att en då riskerar att känna mindre skuld för sina privilegier känns väl inte särskilt produktivt?
Dina teckningar är så jävla grymma och spot on (liksom dina texter)!! Om alla män fick ett häfte med dessa uppkörda i ansiktet skulle det vara så fruktansvärt roligt att se hur förnärmade de skulle bli och sedan kämpa för att inte bete sig precis så som de anklagas vara! Massa kärlek och pepp till dig!
Eller vykort! Roligt att både hänga upp på väggen och eventuellt skicka iväg 😀
Väldigt tänkvärd text, det här. Tror att många som ser sig som snälla killar också känner sig berättigade till respekt och hyllning, att inte behöva kritiseras och kanske främst till ett förhållande med en kvinna (som om det vore någon sorts förmån de tror de ska får för att vara snälla). Det är snudd på religiöst att tro att en ska bli magiskt belönad för ett beteende. Skräckexemplet är väl Elliot Rodger, han såg sig som en snäll kille.
Att någon som inte gör elaka saker automatiskt skulle kunna klassas som snäll är dessutom galet. Med sådan logik är en sten snäll.
Åh Gud vad jag skulle vilja skicka lite feministiskt illustrerade vykort.