Jag har funderat lite på det här med kroppshår på sista tiden, och vilken typ av behåring som anses fin/ful. Jag slutade för drygt ett år sedan med all form av rakning/ansning av kroppshår, utom det på huvudet dårå (var en person som skrev en indignerad kommentar om denna ”dubbelmoral” en gång).
På många ställen kan en se bilder på feminister som visar upp sina håriga armhålor. Detta är en kroppsbehåring som har ganska hög status inom feministiska kretsar. Ibland stöter jag på feminister som tycker att det är beklagligt att de själva inte har anlag för att ha en buske under armarna, för att de då inte kan göra detta statement. Jag förstår ju varför en tänker så, men tycker fortfarande att det är ganska paradoxalt att en kamp som ju handlar om att få låta sin kropp vara ifred istället får effekten att vissa önskar att de hade anlag för en annan slags hårväxt än vad de har naturligt.
Men hur är det med väldigt håriga armar, eller fingrar, eller ögonbryn som växer ihop? Hur är det med kvinnor som har skäggväxt?
Olika kvinnor har ganska olika kroppsbehåring, och möter utifrån detta olika reaktioner om de låter den vara. Det är enklare för en kvinna som har ganska gles och ljus behåring att låta den vara än för en kvinna som har grövre och mörkare hårväxt. Viss kroppsbehåring anses mer ”onaturlig” för kvinnor än annan, jag minns till exempel att jag slutade raka raggarsträngen sist av allt eftersom jag hade uppfattningen att detta inte var ett ställe där kvinnor hade hårväxt och att det därför var fel. Nå, jag hade ju uppenbarligen hårväxt där, vilket för övrigt en massa kvinnor har, då bör det ju inte vara något ”onaturligt” med det.
Jag funderar på värdet i att göra en viss typ av kroppsbehåring så symbolisk. Jag tänker att det har vissa fördelar, samtidigt som jag tror att det kan sno en del fokus från kärnfrågan, nämligen rätten att låta sin kropp vara utan att för den sakens skull behöva utstå trakasserier. Genom att låta håret under armarna symbolisera den ”naturliga” kroppsbehåringen i den uträckningen tänker jag att vi riskerar att osynliggöra de kvinnor som har en kroppsbehåring som blir än mer problematisk att visa upp offentligt. Vi riskerar att skapa ett ideal kring vad som är den accepterade naturligheten, den naturlighet vi kan via upp som ett feministiskt statement.
Alltså, jag kan inte fatta att jag först tyckte att du var ”för extrem”. Det måste jag ha läst i nåt kommentarsfält nånstans och sen oreflekterat trott på. (Eller så är det för att det står i din header att du är rabiat.) Jaja, det har inte med saken att göra. Jag tänker också ganska mycket på kroppshår. Mest på att det är så svårt att bara ”gör som man själv vill”. Antingen följer man normen eller så gör man motsånd mot den, det finns liksom inget neutralt läge. Speciellt knepigt då om det dessutom blir som du beskriver, att feminismen bara leder till en annan norm – som man också måste förhålla sig till.
Ja, precis som du skriver ”den accepterade naturligheten”….Det är så skevt på något sätt att naturlighet när det gäller hårväxt bara är accepterat till en viss gräns…
Jag har ALDRIG från feministiskt håll hört någon klaga på kvinnor med mesig hårväxt. Det känns snarare som något hittepå från snubbhåll. Jag är övertygad om att alla feminister är överens om att det, precis som du skriver, handlar om att kroppen ska få vara hur som helst utan att en ska råka ut för otrevligheter på grund av det.
Samtidigt så känns det ju naturligt att en kvinna med kraftig hårväxt blir en starkare symbol mot patriarkatet än en kvinna med gles hårväxt, eftersom det är en tydligare motpol mot det hårlösa patriarkala idealet. Tycker inte på något sätt att det är konstigt.
För mig personligen känns det så skrämmande att stiga för långt ur skönhetsnormen och därför är det bekvämt att bara göra ett prydligt statement. Rädsla. Skam. Kvinnor skall inte ha hår på magen eller skäggstrån, däremot vet alla att kvinnor kan ha håriga armhålor.
Mina underarmar blir f.ö. på tok mycket hårigare än skönhetsnormen för underarmshår, en liten tuss. Känns fortfarande mer skamligt att ha mycket hår än diskret, vackert hår.
Det här ”inget-kroppshår-idealet” har förmodligen uppstått med modet. När kvinnokläderna krymper så blottas kvinnors kroppar och står helt öppna för andras granskning och bedömning.
Det började en gång med kvinnors badkläder som krympte i allt snabbare takt. Idag går kvinnor, till och med i kalla länder som Sverige, omkring med ärmlösa toppar, linnen och liknande mitt i vintern med påföljden att armhålorna ”måste” rakas året runt. Magtröjor och lågt skurna byxor/kjolar gör att raggarsträngen också måste rakas året runt. Detsamma med kjol-modet och i synnerhet mini-kjol-modet som gör att många kvinnor till och med rakar sina lår.
Det här har väl mycket med det förändrade modet att göra, kan jag tänka? Ju mindre tyg i ”kvinnokläderna” – desto mer öppnas också kvinnors kroppar upp för andras bedömning och granskning.
Det började med kvinnors badkläder en gång i tiden som krympte i allt snabbare takt. Idag går kvinnor, till och med i kalla Sverige, omkring med både ärmlösa toppar/tshirts och linnen mitt i smällkalla vintern. Därav ett året-runt-behov av att raka armhålorna. Magtröjor och lågt skurna byxor/kjolar bidrar till att raggarsträngen måste rakas året runt också. Korta kjolar och inte minst så kallade ”mini-kjolar” gör att många kvinnor till och med rakar sina lår.
Tycker aven att det beror pa hur kvinnan i ovrigt ser ut. Typ ar hon i ovrigt ”snygg” (har bra hy, ar smal etc) sa ar det lattare att ”komma undan” med att vara normbrytande med ex. underarmshar. Min brors tjej som ar en valdigt ”snygg” och ”cool” 23-aring rakar sig inte under armarna och det anses lite haftigt och modigt, skulle kanske inte anses sa om hon var 40+ overviktig och med dalig hy.
Jag har aldrig utöver enstaka gånger rakat något annat än mina underben, men så har jag också ljus och gles hårväxt överallt utom där och i armhålorna. Jg slutade dock raka benen i höstas när snubben jag låg med en dag när jag var orakad kommenterade ”men jag trodde inte du hade något hår där!” Inte nog med att det finns en norm som säger åt kvinnor att anstränga sig som fan för att vara ”snygga” – denna ansträngning ska också varà osynlig för de män som åtnjuter fördelarna av den…
Jag se förövrigt en liten dröm om att skaffa mig ett one night stand på typ stocken elr annat normativt plejs med en snubbe som aldrig sett en hårig fitta typ och bra se hans reaktion när vi ska ligga.. (Eftersom jag med kläder på ser ut som en ganska normativ heterotjej skulle han aldrig misstänka detta enorma avsteg från könskodade skönhetsideal misstänker jag). Skulle vara priceless.
Naturligt = positivt är verkligen världens skitsämsta argument, i alla sammanhang. Ändå dyker det upp i alla sammanhang.
Jag slutade raka mig i vintras efter att ha rakat mig mer eller mindre konstant sen typ 14. Tycker det är oerhört skönt att slippa bry mig och slösa en massa tid på det men samtidigt vet jag inte om jag kommer våga visa det offentligt… Insåg att jag visst har ganska grov och mörk hårväxt på benen trots att jag annars är ljus och började tänka på om jag kommer våga gå i shorts och klänning i sommar (hatar att jag känner så)…skulle nog känna mig lite misslyckad om jag rakade mig då det inte är vad jag vill och att jag då skulle vika mig för patriarkatasets normer, igen. (Obs menar EJ att man är misslyckad för att man rakar sig, det här gäller bara tankar om mig själv…). Funderar på en ”medelväg” och kanske bleka håret till att börja med. Känns egentligen också fel men kanske är bra för att vänja sig själv…? Ska även på en liten skolresa med klassen senare i vår och där finns det möjligheter för bad och bastu…vet inte om jag ska raka bikinilinjen eller skaffa typ badshorts, kommer garanterat inte våga visa mig annars…TYVÄRR. Håret under armarna känns däremot inte lika farligt alls av någon anledning…
Hatar att samhället får mig att känna så här…tycker alla vi feminister kan claima en landyta och göra ett eget land där alla får göra och se ut hur dom vill utan att nån bryr sig och alla kommer ba vara awesome och ha awesome värderingar, typ….åh utopi.