Jag är helt med ungmoderaterna på att man borde införa möjlighet att jobba till 75 år, givetvis med bibehållen pension för de som går i pension vid 65. I det ingår två komponenter, dels att göra heltidskontrakt obundna till ålder vilket jag inte ser några som helst problem med. Vad som också bör ingå är att förlänga anställningsskyddet så att arbetsköparen inte kan sparka någon efter sin 67årsdag bara sådär, utan måste vänta ett par år till, så många som man nu tycker är rimligt. Utan detta så har ”rätten” att jobba till 75 strängt taget ingen större tyngd för en massa människor i arbetslivet.
En stor fördel med anställningslagstiftningen som den ser ut idag är att den skapar incitament för arbetsköpare att ta hand om sin arbetskraft på ett sätt som gör att de faktiskt kan jobba upp till 67. Om åldern för när man kan säga upp en tillsvidareanställd höjdes så skulle det ju utgöra ett ännu större incitament för förbättrad arbetsmiljö, vilket jag tycker låter jättebra och som en stor samhällsvinst. Den som vill ska absolut kunna vara skyddad av arbetslagstiftningen ändå upp till 75 års ålder, och den som inte vill ska såklart kunna gå i pension vid tidigare påbjuden ålder.
Jag tycker att optimismen är beundransvärd. MÖJLIGHET att jobba.
Precis som man ska ha möjlighet att ha andra prioriteringar än jobb i sitt liv måste ju de som lever för sitt jobb också få finnas och ordna sina liv som de vill.
Framför allt högutbildade som kom sent in på arbetsmarknaden och inte har jobb som är speciellt fysiskt krävande kan utnyttjade det här, tror jag.
Förhoppningsvis leder det inte till att det blir allt för mycket svårare för unga att komma in på arbetsmarknaden.
Ja, till exempel. Dock att det i regel går att ordna arbete efter 67 om arbetsköpare och arbetare är överens, dock inte med samma juridiska form. Men det är inte, som muf försöker skildra det, omöjligt.