Jag blir så jävla upprörd när någon pratar om att det är ”dags” för feminism, att vi står inför ett feministiskt genombrott eller liknande. Nej, vi står inte inför något feministiskt jävla genombrott bara för att det råkar vara ”hippt” att ”vara” feminist. Det spelar ingen roll hur många som kallar sig feminister om vi ändå saknar förmåga att mobilisera motmakt.
Och vadå ”det är dags”. Har det varit okej med patriarkalt förtryck fram tills nu eller? Det finns väl ingenting som tyder på att det kommer ske nu, bara föra att Lily Allen råkar vara inne på det.
Det hela känns så förminskande inför alla de feminister som kämpat i år efter åt med att lyfta dessa frågor. Det känns som att deras kamp förminskas när det feministiska genombrottet reduceras till att vara en fråga om en trend eller att det typ ”ligger rätt i tiden”, att en ska ”lyfta frågan” och så vidare. Kampanjer avlöser varandra, folk blir ”medvetna” men ingenting händer.
I det här talet så lyser frågan om hur vi ska organisera feministisk kamp ofta med sig frånvaro. Hur ska vi göra, rent konkret, för att patriarkatet ska försvinna? Hur ska vi kunna organisera motmakt? Hur ska vi mobilisera alla dessa människor som känner att det är nog nu, att det är dags för förändring? Det räcker inte med att folk inser att saker är skit och kallar sig feminister, vi måste ha en analys av vad som håller oss i förtryck och en organisering som gör att vi kan motverka det.
Att tala om ”ett feministiskt genombrott” eller att det är ”dags för feminism” är att förbise vikten av att diskutera dessa frågor. Vi vet att det är dags, det har alltid varit dags, men ändå står vi här i skiten. Varför är det så, och hur kan vi förändra det?
Fast samtidigt är det väl bra med feministiska förebilder, och att det ligger i tiden att vara feminist ser jag bara som något positivt – SÅLÄNGE det även medför praktiska resultat. En kan inte säga sig vara feminist utan att leva som en, MEN det är ju där det behövs förebilder. Lily Allen, eller vem det nu kan vara, kan säkert öppna ett och annat öga.
För mig är detta ett täcken på hur den feministiska ”vågen” i Sverige lyckats förändra en del av en industri som alltför ofta har en väldigt bristande kvinnosyn.
Bara det faktum att tusentals människor i Sverige är intresserade av att delta i en motkamp tycker jag stärker rörelsen. Det spelar ingen roll och de blivit ”medvetna” för tre år sedan eller under dem tre första veckorna på Södra Latin. Jag förstår inte riktigt hur trenden feminism undervärderar den feministiska kampen.
Jag känner personligen att feminism i Sverige gör ett ideologiskt genombrott. För mig är det tydligt i hur politiker som knappt vågade ta ordet feminism i mun börjar förespråka feminism som ett centralt partipolitiskt budskap. Ett sätt att förändra på är när vi genom att mobalisera oss i socialt media och i det offentliga rummet sätter press på företag och kampanjer att tillämpa feministiska budskap, vilket jag tycker att den här kampanjen är ett bra exempel på.
Oj förlåt! Jag tänkte inte ens på att bilden visade ett citat och inte något som var en del av en kampanj. Då kan jag inte riktigt stå exakt för det jag sa tidigare om att ”kampanjen” var ett exempel på hur feminism satt press på företag pch kampanjer.