Lady Dahmer har skrivit om det här med att gräva där en står när det kommer till feminism, om behovet av att fokusera på de ”mindre frågorna” och så vidare, apropå ett inlägg jag skrev om saken där jag uttryckte mig såhär:
Det finns en gräns för hur länge det är intressent och subversivt att prata om att vita medelklasskvinnor har problem, vi måste bredda. Jag stör mig själv något enormt på feminism som bara handlar om sådant som att det är fel med könade barnkläder och bra med genusdagis.
Jag kan väl i efterhand tycka att det var onödigt av mig att uttrycka mig sådär nedlåtande kring just genusörskola, men jag står ändå fast vid huvudbudskapet: att det är ett problem när feminismen kommer att handla enbart om den typen av frågor. Med ”den typen” av frågor menar jag till exempel: sexistisk reklam, att fler kvinnor ska sitta på höga chefsposter och liknande. Alltså frågor som på ett ganska ensidigt sätt behandlar kvinnlig representation inom ramen för det samhälle vi har idag. Det är okej med reklam, men den måste vara jämställd, det är okej att chefer tjänar mycket mer än arbetare, men det måste vara en jämn fördelning av kvinnor och män, det är okej att vi konsumerar en massa kläder, men de får inte vara könade. Här, menar jag, förvandlas feminismen från att vara en relevant samhällskritik till att endast vara en rörelse som driver kvinnors ”rätt” att delta i det manligt utformade samhället på samma villkor som män.
Jag tycker att en kan ”gräva där en står” på flera olika sätt. Jag gör det i hög utsträckning genom att skriva mycket om relationer, och då ofta utifrån egna erfarenheter så så vidare. Jag tror att det är en viktigt del i kvinnokampen att lyfta fram och kollektivisera dessa erfarenheter och märker också hur mina texter kring det ofta blir ett slags ”nav” för diskussioner kring erfarenheter, oavsett om folk gått igenom just det jag pratar om då eller inte.
Feminism handlar ju om både teori och praktik. Ofta kan det vara meningsfullt att diskutera praktiker eller erfarenheter, som till exempel genusuppfostran eller erfarenheter av förtryck i relationer. Det är lättillgängligt och gör det väldigt konkret, istället för att vara på en ofta svårtillgänglig med abstrakt nivå som kan göra att människor har svårt att applicera det på sin vardag. Därför tänker jag att det är bra att tala om individuella fall, om praktiker i vardagen och så vidare.
Däremot tycker jag att det är viktigt att sätta in i detta i en bredare kontext, kanske inte i varje individuellt inlägg men på sikt. Till exempel: vad är syftet med genusuppfostran? Hur hjälper könsroller till att upprätthålla patriarkatet? Annars kan det bli så himla enkelspårigt och liksom livsstilistiskt. Som att allting handlade om färgglada kläder, som om det inte fanns något högre syfte med allt detta. För mig är det viktigt att gå tillbaka till rötterna då och då. Fundera på varför könsrollerna behöver krossas. Men också se utanför detta, se andra problematiska förhållanden i samhället.
Det största problemet jag ser i detta är oviljan att på djupet ifrågasätta sig själv och sin egen position i samhället. Till exempel såhär: en massa feminister är sura på att American Apparel har sexistisk reklam. Ja, det är såklart tråkigt att de har det, men samtidigt är det en extremt lättköpt feministisk fråga. Det är så lätt att bara ”ta ställning” emot att en underårig kvinna ligger med särade ben och kollar in i kameran med fuktig blick. Samtidigt är det et faktum att typ alla kläder vi köper, oavsett sexistisk marknadsföring eller inte, tillverkas av extremt underbetalda WoC:s. Skulle detta vara okej om reklamen var mindre sexistisk? Skulle det vara mer okej om avdelningarna inte delades upp i rosa och blått? Grejen är att det är jävligt bekvämt att klaga på typ American Apparel för att de sysslar med den här sexismen, för det är liksom något en kan göra utan att behöva ifrågasätta sig själv och sin egen position. Det är helt enkelt väldigt lättköpt.
På samma sätt kan jag störa mig på feminister som inte är beredda att ifrågasätta hur deras val av relationer ser ut och vad detta beror på. Jag vet att det är något väldigt personligt, och att det kan vara känsligt för många, men jag anser ändå att det är viktigt att den som snackar vitt och brett om patriarkalt förtryck mäns våld mot kvinnor och så vidare också kan rannsaka sin egen situation och inte får det till att detta är något som främst rör andra. Istället samlas feminister kring bilder på sexistisk reklam och förfasar sig gemensamt. Är detta en väg framåt?
Problemet när den här typen av frågor tar så mycket plats inom den feministiska debatten är att det förvandlas till tom plakatpolitik, till symbolfrågor där företag kan bli ”goda” genom att ha en reklam med en ”större” modell eller en unisexkollektion, och fortfarande ägna sig åt samma förtryck av de kvinnor som tillverkar dessa kläder. Vad är då vunnet? Då har den vita medelklassfeministen blivit lika mycket en del i förtrycket själv, som står där och enögt hyllar dessa ”normbrytande” tilltag och gör reklam för produkter som i produktionen fortfarande är minst lika kvinnoförtryckande som något annat. Är detta en väg framåt?
Det är en sak att gräva där en står, en annan att inte kunna lyfta blicken från sin egen lilla plätt. För mig är det viktigt att som feminist inte bara se hur jag blir förtryckt i samhället, utan också att se hur jag i min position bidrar till förtrycket av andra. I min ögon har vi inte vunnit ett skit om kläder som produceras av samma kvinnor, under samma villkor, säljs till feminister med mindre sexistisk reklam.
Fan. Du säger det så bra.
Tack!
Jag håller med om det mesta du skriver. Samtidigt. Jag tycker väl att en får väl skriva om precis vad som helst, det är absurt att ställa krav på hur någon ska leva sitt liv eller vad hen ska blogga om. Men när en basunerar ut en viss åsikt, både högt och ofta, uti offentligheten i ”feminismens namn” och kritiserar andra för deras agerande, ja då får man stå ut med att man hamnar under luppen och blir kritiserad av feminister med andra perspektiv, bakgrunder osv. Visst är de små vardagsproblemen viktiga, men om en inte kan sätta in dem i ett större perspektiv och en ständigt upprepar dessa, what’s the point liksom? Och det känns som om feminism blivit ett slags attribut en kan sätta på sig för att profilera sig, som en hashtag. Och det är just denna utveckling, att feminism blivit ett epitet man kan profitera på som känns lite äckligt.
men då undrar jag lite hur du menar? Om man inte är tillräckligt smart eller analytisk för att sätta allt i ett större sammanhang… ska man bara skita i’t då? Lägga feminismen på hatthyllan? För det är det här resonemanget som jag brukar hänvisa till som just elitistiskt; är man för ”dum” så får man inte vara med. Men jag kanske övertolkar nu?
Sen kan jag absolut tycka att det finns en poäng med ALLT engagemang och intresse för kvinnofrågor och dyl, oavsett hur liten väg man kommit i det. Allt för oss framåt.
Fast vaddå va med? I vaddå? Det finns ju inte en enad feminism. Jag har så svårt att begripa tankesättet att feminismen skulle bestå av en viss grupp. Du har ju din feminism, din krets, som stundtals clashar med andra feministiska kretsar. Diskussion uppstår. Vi är många vi är spretiga vi är så himla brokiga och framförallt ingen gemensam röst. Du har din jag har min. Feminism kommer inte med krav. Dessa utformar vi för oss själva.
Men gällande din fråga, ja, om en gång på gång diskuterar små frågor utan sambandet med de stora, och jag pratar inte om nån avhandling här liksom, bara som fanny skriver lyfta blicken från sin egen täpp, då tappar jag intresset.
Men alltså, även om feminismen inte är enad, till exempel kring vilka frågor som är viktiga att driva och i vilka forum, så är ju kärnan ändå densamma: Att se kvinnors strukturella underordning och vilja häva den. Det är klart att feminismen inte består av ”en viss grupp”, däremot är det ju onekligen så att en viss grupp feminister tar mer plats i olika delar av det offentliga rummet än andra, och dessa sätter tonen på debatten och påverkar villkoren för andra att delta i ett feministiskt samtal.
”däremot är det ju onekligen så att en viss grupp feminister tar mer plats i olika delar av det offentliga rummet än andra, och dessa sätter tonen på debatten och påverkar villkoren för andra att delta i ett feministiskt samtal.”
Ja precis och det är ofta den gruppen som vill få det till att vi är en enad grupp och de talar för alla. När det inte alls är så och när detta påpekas börjar det snackas om att man ska hålla ihop med sina medsystrar. Det gör mig förbannad att kritik möts så.
Va, jag hänger inte med? Var och när har den gruppen velat få det till att vi är en enad grupp? Jag läser inte det i varken det här inlägget eller LDs kommentar?
LD skriver ”får man inte vara med då” och jag förstår inte vara med i vad? Vad är det hon vill vara med i?? LD skriver väl om vad hon vill och får hon kritik får hon väl bemöta den så som hon vill. Men den senaste tiden har det från flera håll (även från LDs) påpekats att man inte ska kritisera sina medfeminister, typ det är värre när kritik kommer från de som själva kallar sig feminister, det blir splittring. Fanny skriver jättebra om det här: http://www.arsinoe.se/myten-om-den-enade-feminismen-och-kravet-pa-fortryckta-att-vara-konstruktiv/
Aha, jag förstår vad du menar, tack för att du bemödade dig om att förklara.
nej jag har faktiskt inget emot att feminister kritiserar varandra. jag kritiserar t.ex cissi ofta och fanny här kritiserar mig emellanåt och ingen av oss inblandade har någonsin känt oss påhoppade eller utsatta.
men sen finns det en liten klick feminister som tror att hån, raljerande och personangrepp är synonymt med kritik. Det är det inte. Och det är DET jag tycker är synd. Att feminister ägnar sig åt: att håna andra kvinnor.
Nu missar du väl poängen här? Jag tänker vara precis lika jävla raljerande jag är mot en man jag tycker säger idiotier som jag är mot en kvinna som gör det. Varesig hon är feminist eller inte. There is no fucking boat liksom.
Men fine, du är emot en hård ton, men bara mellan feminister då? Inte mot Carola eller liknande du tycker förtjänar hård ton?
Som jag skrev hos Schmenus där hon uppmanade feminister att hålla ihop och lyfta varandra (eh, ngn som hört män uppmana varandra samma sak för ”broderskapets skull”? Näe, där får sakfrågan stp i fokus):
Jag har ingen ambition av att vara en feministbloggare. Jag vill få ur mig en massa personlig skit och skriva av mig åsikter som bubblar inom mig. Min enda strävan är att få vara mig själv, finna min egen röst. Att få så mycket svängrum som en man får. Jag älskar systerskap, men det självvalda systerskapet med de jag själv släppt in. Jag är en individ först och främst, en människa. Därefter är jag kvinna och jag vill inte bli uppmanad att hålla sams, hålla ihop. Det är fint att en del känner så, strävan efter harmoni och sammanhållning. De är säkert en mycket bättre medmänniska än jag, Jag är inte sån. Jag är arg och cynisk och sarkastisk. Blir alldeles för hård i debatter, ibland brinner det i huvet på mig när jag känner riktigt hett för något. Jag blir svartsjuk avundsjuk vill känna mig snygg är fåfäng, svag, osäker, har ångestdemoner. Men det är så jag är.
Mitt främsta feministiska mål är att få vara just den jag är. Utan att bli påtvingad könsrollen kvinna. Feminism är ingen partitillhörighet man företräder. Så snälla sluta pracka på mig känsrollen kvinnlig feminist tack.
Tillägg: Och du och Cissi? Det är så förbannat lätt att hålla god ton och kritisera varandra sakligt när man delar samma perspektiv och doktrin liksom.
Alltså, jag tycker inte att en behöver vara så jävla smart eller så, det handlar mer om att se utanför sig själv och sitt eget liv, vilket även ointelligent människor kan göra.
Ja, detta är inte så mycket en kritik mot enskilda feminister som mot den feministiska rörelsen i stort, även om det såklart hänger ihop.
Du är nästan en för bra bloggare, kan man säga så? 😉 näe, men man kan alltid lita på att det ploppat upp en massa nya inlägg när man klickar sig in här! 🙂
Så får man absolut säga. Tackar!
<3!
Alla perspektiv behövs anser jag. Ett bredare, ett djupare och ett ”ytligare”. Jag börjar gärna på de ”ytliga” sakerna för att det känns som att det är där man faktiskt kan förändra till att börja med för att sedan gå bredare och djupare. Mitt bloggande om barnkläder och hur jag låter mitt barn ha alla färger har lett till att en annan person vågat göra detsamma för sitt barn. Ja, det är bara en person, men jag är otroligt glad över att något jag skrivit gett en annan person perspektiv och mod till att genomföra något. Jag räknar även de små vinsterna. Jag håller absolut med om att fokus inte ska stanna vid de ”ytliga” detaljerna, för då kommer vi inte framåt, men jag tycker inte heller att det skadar att ha med dem också.
”Samtidigt är det faktum att typ alla kläder vi köper, oavsett sexistisk marknadsföring eller inte, tillverkas av extremt underbetalda WoC:s. Skulle detta vara okej om reklamen var mindre sexistisk?”
Liknande tankar har slagit mig ett antal gånger. Det känns som att man ofta angriper det lätta i sin kritik. Då blir det lätt att man säger det uppenbara och inte lyfter frågor som kanske väger tyngre. Att bry sig om vem som producerar kläderna och inte vem som figurerar i reklamen skulle kunna vara en sån fråga.
Ja, precis. Sedan är sexismen i reklamerna också viktig, men inte den enda frågan som det ibland tyvärr verkar som.
Jättebra text. Om samhället är uppbyggt under manlig hegemoni och i princip helt och hållet utformat i linje med patriarkatets normer, ska vi då nöja oss med att kvinnor får delta enligt samma regelverk, ska vi aldrig kämpa för att andra normer ska få möjlighet att bli styrande i samhället?
Sen är det för den sakens skull inte fel att reagera på explicita yttringar av sexism som t.ex. American apparells reklam. Det är alltid bättre att göra något än att inte göra något alls, och så länge de mer långsiktiga målen inte uppnåtts finns det fortfarande vinster i att uppnå mer kortsiktiga mål som exempelvis att få bort sexistisk reklam. Men jag antar att din poäng var att vi inte ska göra hela den feministiska kampen till en fråga om dessa mer ytliga mål (och att vi inte ska glömma att feminismen är en jämlikhetsideologi, som i förlängningen bör innefatta jämlikhet mellan alla människor på jorden, inte bara mellan kvinnor och män i Västeuropa/USA). Detta håller jag helt med dig om.
”Det är alltid bättre att göra något än att inte göra något alls” Fast det där stämme rju inte. Ta bara aktioner som faddergalor osv. Visst pengar behövs, men tandlösa aktioner kan ju få den effekten att de fungerar som alibi för att slippa ta tag i problematiken. En sätter ett plåster på och en mår bättre själv. Jag vet att det inte var så du menade men ville flika in en okmmentar.
Ja, precis så menar jag. Tycker det är ett problem när hela debatten blir så enkelspårig, vilket jag upplever till viss del är fallet idag.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att prata eller blogga om sånt man inte vet så mycket om. Det bästa med att gräva där man står är att, när ens egen grop möter annans grop blir det hela så mycket större. Och med den lilla grop jag började i blir intresset och kunskaperna större.
Precis som barn måste börja med smakportioner innan de kan äta en trerätters middag måste kunskap och perspektiv få börja i det lilla, nära. Men jag tror att människans naturliga nyfikenhet driver oss vidare.
Tack för det här inlägget!
(Och för hela bloggen)
Jag har med stort intresse också läst bloggar om bla förskolegenus, våldtäkter och sexistisk reklam, men håller med dig att det är dags för de som kan uttrycka dig väl i skrift att flytta fram staketen lite.
( Vad jag uppskattar från mitt perspektiv dom läsare, naturligtvis.)
Händer gång på gång att jag gått och retat mig på en grej och sedan kommer in här och upptäcker att du skrivit ett välformulerat inlägg om just det – så himla skönt 🙂
Å ena sidan får förstås folk skriva om vad de vill och om vad som helst som känns angeläget i deras liv. Men när en å ena sidan slår högt och hårt på feministtrumman och å andra sidan är helt analyslös när det gäller större strukturer i sitt eget liv och omvärlden (när det gäller relationer, konsumtion osv) så tycker inte jag en alltid kan försvara sig med att det en ägnar sig åt är ”vardagsfeminism”. Genusdiskussioner och kritik av sexistisk reklam leder absolut ingenstans – och är inte självklart feministiskt – om en inte också har ett större perspektiv.
Fett bra skrivet som vanligt. Själv skriver jag ju mest om ”enklare” frågor men det är mer pga profilering än pga bristande analys.
Överlåter mer multi-analytiska grejer till dom som skriver det bättre, typ du 🙂
Tycker dock inte det behöver handla om enkelt eller svårt, mer om att lyfta blicken lite. En behöver inte vara värsta geniet för det.
Detta är min uppfattning: Med föräldraskapet kommer en aspekt in i ens (kanske) annars mer rationella och breda feministiska perspektiv, nämligen kärleken till sina barn. Insikten om vilket jävla skitsamhälle de växer upp i. Varje dag ser man hur patriarkatet och de etablerade könsrollerna trycks in i deras fantastiska, fria, huvuden och hjärtan och berövar dem möjligheten till att leva ut sin personlighet fullt ut och med sann glädje. Jag kan inte med ord beskriva den ångest som det väcker hos mig, och säkert hos många andra feministiskt orienterade föräldrar. LD har skrivit om det många gånger. Det är väldigt hårt, tycker jag, att kritisera feminister med barn för att de fokuserar på den biten. Dessutom, livet är långt och kampen för ett jämställt samhälle lär bli det också – bara för att man håller ett fokus under några år så betyder ju inte det att man alltid kommer göra det.
Det är fruktansvärt fel med sexistisk reklam. Det är fel med könsroller, ser inte problemet att föra diskussioner om det eller gnälla om det, det är ju även ”mindre” saker vi behöver ändra på!
Ett välbehövligt inlägg! Det är så lätt att sitta i sin egna lilla bubbla och glömma att vi är en hel planet. Vad gäller t.ex kläder kan det oftast kännas som att en inte har något val men jag tror ändå på att en kan stå upp som kund och ställa krav på marknaden. Ju fler som gör det desto mer tvingas enskilda butiker se över t.ex arbetsförhållandena hos klädtillverkarna.
Jag håller med till viss del, men tycker att en ska vara försiktig med att döma ut andras feministiska engagemang i och med att inte alla har förutsättningar (i fråga om utbildning, resurser osv) för att göra samma omfattande omvärldsanalys som t ex du gör. Plus att personer kan befinna sig på olika punkter i sina feministiska uppvaknanden osv (tänker t ex att frågor som American Apparel eller könade barnkläder kan vara bra ”inkörsportar” – vet att min egen genusanalys började med något sådant men har under några år utvecklats till en rätt världsomvälvande filosofi). De som har fullt sjå med att få livet att gå ihop ekonomiskt osv har kanske inte svinmycket tid att teoretisera – men det känns fel och en smula elitistiskt att döma ut andras feminism som mindre värd. Därmed inte sagt att en inte kan uppmuntra andra (särskilt de som innehar en viss mån av privilegier) att vidga sin analys, naturligtvis.
Finns mycket att kommentera i detta jättebra inlägg, men jag uppehåller mig en sekund vid barnkläderna och genusmedveten barnuppfostran: För mig är det så självklart att det inte handlar om färgglada kläder och att ”tjejer ska få göra samma som killar” – det är ju en del i ifrågasättandet av hela strukturen mäns överordning/kvinnors underordning, ifrågasättande av heteronorm och tvåkönsnorm samt ett led i ett trevligare samhälle, liksom. De riktigt normativa könsrollerna för inte direkt med sig något gott för nån tänker jag, och därför bör vi skuffa ut dem.
…men jag vet inte om jag tänker ”rätt” eller om jag är en av få genusföräldrar som tänker såhär.