Det har kommit en kampanj från Friends som går ut på att det är insidan som räknas och att folk inte ska hålla på och ta ”selfies” och diverse. Kampanjen har fått kritik, bland annat från Hej Blekk.
Jag har funderat lite på det här med att det är ”insidan som räknas”, att en ska fokusera på ”personligheten”. Som en person med lång erfarenhet av intensivt självhat så har jag lärt mig att det är fullt möjligt att hata både sitt utseende och sin ”personlighet” djupt. När jag var ätstörd hatade jag både mitt utseende och min ”personlighet”, men utseendet var det lättare att göra något åt. Utseendet kunde jag kontrollera, men ätstörningarna handlade inte bara om att jag hatade min kropp utan att jag hatade mig själv, med allt vad det innebar.
Det är precis lika möjligt att kontrollera och styra sin ”personlighet” på ett skadligt sätt. Detta är något som jag skulle säga att många människor, framförallt kvinnor, har erfarenhet av. Vi får minst lika mycket direktiv kring hur vi ska vara som personer som kring hur vi ska se ut. Skillnaden är att direktiven kring utseende ofta är lättare att förstå sig på och följa, de är tydligare.
Jag skulle önska att det var mindre fokus på vad en är och istället mer fokus på vad en gör och framförallt vad en väljer i förhållande till sina förutsättningar. När jag har börjat tänka mer på mig själv i termer av en handlande människa, ett subjekt, och mindre i termer av vad jag är, typ hur jag ser ut eller vilken personlighet jag har, så har jag i högre grad kunnat tycka om och respektera mig själv. Visst, jag har en massa brister och begränsningar men jag kan utifrån dessa förutsättningar välja att leva mitt liv på ett sätt jag kan vara stolt över. Jag kanske inte kan nå lika långt som andra med bättre förutsättningar, men jag kan ändå känna mig stolt över de val jag gör i livet.
Att ständigt hävda att det är ”personligheten” som räknas är att återigen sätta fokus på någon slags inneboende egenskap en individ bara har. ”Personligheten” är inte något vi kan ändra bara sådär, och få personer har en ”personlighet” som stämmer in med rådande normer om hur vi ska vara. De flesta är inte sådär hiskeligt socialt kompetenta, trevliga, roliga och spännande. Och det är okej, det också. För det är inte ”personligheten” som räknas, utan det är vad vi väljer att göra som räknas.
Du skriver så bra. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att ”du är ju så här” från mina föräldrar i samband med att de ställer andra krav på mig än på mina bröder. Nej, jag är inte så här. Det här är hur jag tenderar att agera för att både de och jag ställer krav på mig att göra det. Om jag inte agerar så får jag höra det till leda och det är ofta inte värt det. Jag känner mig usel. Men det tar tid, energi och mycket tankeverksamhet och ger inte samma bemötande tillbaka. Det blir så enkelt att avfärda dåligt beteende med att någon ”är så”, men tyvärr så blir ju konsekvensen att de som ofta beter sig illa har stor självacceptans (och också bemöts med acceptans) medan de som verkligen anstränger sig känner sig dåliga och fel men möts av att ständigt vara under lupp. Mycket bättre att kolla på handlingar och se dem som aktiva val.
mycket bra <3
Som Dumbledore säger: ”It’s our choices, Harry, that show what we truly are, far more than our abilities.”
Action is character. Gott så.
helt rätt.
Men styrs inte handlingar också av normer? Det är inte alltid så lätt att ”handla rätt” och efter ens principer heller. Men betyder det att ens självaktning ska falla i sånna fall?
Fattar inte vad det menas med ”vad som räknas”. Räknas i förhållande till vadå? Ens självaktning? Eller om en är värdig att finnas till i värden? Måste en berättiga sin existens?
”Tyck om dig själv för att du är snygg. Tyck om dig själv för att du har så fin personlighet. Tyck om dig själv för att du är stolt över dina handlingar.” Jag vet inte. Men det är bara nått som skaver.
Jag håller helt med.
Ligger inte problemet i själva jämförelsen? Vi matas hela tiden med att vi måste förhålla oss till, ”tävla” och jämföra oss med andra.Om vi slutade upp med att jämföra oss med vad vi tror att alla andra gör, hur alla andra ser ut, vad vi tror att alla andra har och bara såg till våra egna förutsättningar istället? Ännu bättre om alla lät bli att påpeka vad som skiljer människor åt (jämföra dem med varandra) och istället såg varje individs alldeles unika egenskaper.
HB dissekerar Friends kampanj grundligt. Men det är något som skaver, noboytoy sätter fingret på det ganska bra så jag krokar i. Selfien är kanske inte en hörnsten för komparativ individualism, men väl ett redskap. Huvudboven är nog snarare inomkapitalistisk marknadsföring, där grundpremissen är att ständigt intala mottagaren att hen måste konsumera för att åtgärda sina brister/självförverkliga sig/whatever.
Känner mig väl ganska neutral i frågan. Tkr friends kampanj e keff men ser inget syfte med att hylla selfies heller. Jag tar själv selfies ibland och jag skäms inte för det men jag tänker inte hävda att det e en feministisk praktik.
Det skaver fortfarande måste jag säga. Håller väl med om det med att personligheten också är en ”label” som kan vara snäv, opassande och förminskande i vissa fall (ex som att många tjejer får en stämpel som ”duktig” flicka osv.) men även handlingar passar in där tycker jag. Liksom, bara för att man gjort något dåligt så är man ju helt plötsligt en dålig människa. Misstag är ju också aktiva handlingar, även om de var misstag. Jag vet inte, allt det där med att jämföra, definera sig själv och andra är jävligt krångligt.
Håller med. När jag fick en ätstörning (som jag i princip är frisk ifrån nu) var det mest beroende på att jag upplevde min personlighet som bristfällig. Mitt inre dög inte, men eftersom det var (och är) så svårt att förändra sitt inre, så valde jag istället att ta kontroll över och förändra det yttre.
I like! Jag har också börjat tänka på det här viset för att kunna må bättre psykiskt. Alltså det där ”var dig själv” osv som höjs till skyarna funkar verkligen inte alls för alla. Det är inte så att det bara är att slappna av och vara sig själv så funkar livet och alla tycker om en. Jag vet inte exakt vem jag är, men jag har tröttnat på att försöka definiera det. Jag vill se på mig själv, min kropp och min person, mer som ett redskap för att uppleva omvärlden. Upptäcker att jag nuförtiden blir arg när folk oombett kommenterar mig, även ”snälla” kommentarer. Känns som ett ofog att komma med omdömen om andra personers kropp, personlighet och beteende i tid och otid, som jag bara vill spy på. Blööörgh.
Subjekt framför objekt!!
Håller med. Jag har öht aldrig haft några utseende-komplex (ja jag vet, mkt ovanligt för att vara kvinna) men FY SATAN vilka komplex jag haft för min PERSONLIGHET (haft en psykossjukdom sedan tio-års-åldern, och pga detta bl a också enormt dålig social kompetens fram tills jag lyckades öva upp den någotsånär i vuxen ålder… ).
När jag var tonåring så brukade jag t o m önska att folk skulle vara lite mer ytliga och se lite mer till det yttre (eftersom jag alltid varit ganska normativt snygg). Jag vet att det låter helt bisarrt, men seriöst så tänkte jag så.
När jag har hatat mitt psyke som mest så har jag t o m velat bli lobotomerad för att bli av med den där personligheten. Så nä, inte alltid så himla upplyftande att bara ”nämen det är INSIIIIIDAN som räknas!”.
Men välj själv det du mår bäst av att definiera dig/förhålla dig till – ditt utseende, din personlighet, eller dina prestationer. Felet man gör är väl att man väljer fel och därför mår dåligt. Fokusera istället på det som du är bra på och hämta styrka därifrån, sedan kan du välja att jobba på det andra, eller bara acceptera det som det är och låta det duga som det är. OBS, acceptera också att andra väljer annorlunda…. Allt börjar med dömande, av andra och sig själv. Sluta upp med det! 🙂