Det är missnöje med det som är som leder till förändring, men detta missnöje måste uttryckas för att kunna kanaliseras.

Det finns en populär tes som lyder typ: ”feminister/vänstermänniskor är bara olyckliga höhö” som dras upp lite då och då när någon inte har något vettigt argument att komma med. Detta är intressant, för det anspelas på en massa grejer här som är underförstådda. Till exempel: vad spelar det för roll att någon mår dåligt egentligen? Vad har det för relevans? Jag tror att det finns två dominerande idéer här:

1. Den som mår dåligt eller uttrycker missnöje antas vara psykiskt sjuk och psykiskt sjuka människor antas inte kunna tänka klart kring någonting. Detta är väl en fråga om stereotypa bilder av psykiskt sjuka människor som typ psykotiska. Detta stämmer emellertid inte. Dessutom kan en vara fullt frisk och ändå vara missnöjd med saker.
2. Mer dunkla uppfattningar om att misslyckade människor mår dåligt, och att en inte ska lyssna på misslyckade människor. Detta är relaterat till status, det är status att vara nöjd med sin tillvaro.

Det finns såklart skillnader i hur folk mår, och dessa är säkert i viss mån relaterade till hur ”lyckad” en är (det är ju väl känt att psykisk hälsa hänger ihop med ens livssituation). Varför någons åsikt skulle vara mindre legitim på grund av psykisk ohälsa har jag dock svårt att förstå. Det är ju inte som att det är ett tillstånd som bara inträffar helt oberoende av det omgivande samhället, eller som gör att en blir helt oförmögen att se saker.

Men framförallt tror jag detta handlar om vad en väljer att framhäva. Jag tror till exempel att jag är en ganska ”normal” person i fråga om mitt mående. Jag har inga kroniska psykiska besvär, men jag plågas till och från av nedstämdhet och ångest. Detta innebär inte att jag inte också ser lycka och mening i livet, men det finns inslag som jag finner mindre tillfredsställande. Jag antar att de allra flesta har det så i sitt liv; det finns båda bra och dåliga grejer, njutningsmedel och orosmoment. En har dåliga dagar och en har bra dagar och så vidare. Jag har emellertid svårt att se någon mening med att hålla på och lyfta fram varje gång något går bra för mig eller jag har en bra dag, gör något roligt och så vidare. Jag ser liksom inte poängen i att typ skriva ”jag är så himla glad och lycklig idag” bara för att jag råkar vara det, jag förstår inte vem det skulle hjälpa. Jag förstår inte heller vad det skulle tjäna till att rada upp saker i mitt liv som jag är nöjd med. Det kan jag göra för mig själv, men jag behöver liksom inte exponera det inför världen.

Däremot ser jag ett syfte med att skriva om saker som får mig att må dåligt, eftersom jag är intresserad av att förändra dessa saker. Att gå omkring och vara tacksam för det jag har kommer inte göra samhället bättre, det kommer bara att befästa det här systemet som trots allt leder till en jävla massa lidande och det har jag inget intresse i.

Jag tänker på när jag själv hade den där hurtfriska ”tänk positivt”-attityden. Jag var precis lika ångestfylld då som nu, men det var på något sätt skönare att tänka att den där ångesten inte hade någon koppling till verkligheten utan bara var ett spöke i mitt huvud. Men ju mer jag började koppla ihop mina upplevelser med andras, desto mer förstod jag att det inte var så. Jag förstod att det inte handlade om min egen oförmåga att tänka på det ena eller det andra sättet utan att det faktiskt finns saker i samhället som påverkar en och att det är helt jävla normalt.

Att använda andra människors psykiska ohälsa emot dem är osmakligt, irrelevant och ett sätt att stigmatisera den. Det blir svårt att diskutera psykisk ohälsa som problem och finna lösningar på det om de som uttrycker att det lider av sådan blir tystade. Psykisk ohälsa gör en inte oförmögen att fatta beslut kring sitt eget liv eller att föra sin egen talan.

Jag vägrar dras in i det här tramsiga spelet som går ut på att framhäva sig själv och Sitt Perfekta Liv för att på den vägen vinna någon slags trovärdighet. Jag förstår inte varför någon skulle vara mer trovärdig för att den mår bra eller är lyckad. Snarare motsatsen, tänker jag, eftersom den som har gått igenom svårigheter har förståelse för hur det kan vara att leva i det här samhället i en utsatt position, och någonstans är det ju det vi behöver jobba med.

Det är också svårt att tro att de som mest framhäver sina perfekta lyckade liv verkligen är så jävla nöjda med saker och ting. Jag förstår inte varför den som är nöjd skulle ha något slags behov av att hävda hur bra hen mår och jämföra sig med andra eller skämma andra för deras psykiska ohälsa. Däremot tror jag att det finns en rädsla att erkänna att en inte är helt nöjd med sin tillvaro, en rädsla som mynnar ut i ett starkt behov att hävda sig gentemot andra.

Jag försöker komma till en plats där jag inte är rädd för min egen smärta, och jag märker att ju närmare jag kommer desto mindre räds jag andras smärta. Jag har accepterat min smärta som en del av livet, och har inget behov av att förneka den och därmed inget behov av att förneka andra sin. Jag skriver om det som gör ont eftersom jag tror att det är viktigt att vi pratar om smärtan, att vi låter den ta plats inom oss och utgöra en källa till förändring. Att erkänna att en vill mer i livet, att en inte är nöjd, är någonting farligt som makten gärna vill ta ifrån oss. De vill få oss att tro att allt handlar om oss själva, vårt eget slit och vår egen inställning, och därför måste den som uttrycker något annat tystas ner. Om det finns delar av tillvaron en försöker tränga undan så kommer det utgöra ett hinder i vägen från att tänka fritt kring sig själv och sin situation. Därför är det viktigt att acceptera att det finns saker i livet som gör ont.

Så min uppmaning är; sörj, klaga, gnäll, visa ditt missnöje över din tillvaro. Att förneka det kommer inte göra situationen bättre. Du kommer aldrig någonsin tjäna på att förneka det lidande som du erfar i detta samhälle. Den som försöker ta dina känslor och erfarenheter ifrån dig är troligen mest bara rädd för att fundera på sin egen situation. Det är fega små människor som försöker ta ifrån andra deras smärta, och det är stort att våga erkänna det som gör ont.

Det är missnöje med det som är som leder till förändring, men detta missnöje måste uttryckas för att kunna kanaliseras. ”Tänk positivt”-attityden som handlar om att förneka det som är jobbigt är inget annat än ett medel för att få människor att själva upprätthålla systemet genom att förneka sin situation. Därför vägrar jag framhäva de gånger jag mår bra, för det är verkligen helt jävla irrelevant. När jag har bra perioder eller är nöjd med något i livet så brukar jag njuta av dem istället för att hävda mig inför andra som inte har samma tur eller försöka frånta andra deras smärta.