Det bästa sättet att få barn som är nöjda med sig själva är att vara det själv.

Lady Dahmer har skrivit om det här med barn och smink. Det brukar råda en jävla moralpanik kring ungar och smink. Smink är liksom en vuxengrej, och en massa personer kämpar hårt för att behålla det så.

När jag växte upp sminkade min mamma sig inte till vardags, hon rakade inte heller benen eller bantade. Det fanns liksom inget fokus på sånt alls under min uppväxt. Det var inte heller så att hon förbjöd mig från att göra något av detta. När jag väl började sminka mig, raka mig och så vidare så var det liksom okej, även om jag ofta hade otroligt mycket smink som dessutom såg ut helt åt helvete. Och så gjorde jag det ett tag. Och sen slutade jag. Alltså, jag sminkar ju mig ibland även nu men långt ifrån dagligen. Det finns inget tvångsmässigt kring sminkandet, utan det är något jag gör när jag vill vara lite extra fin precis som jag sätter upp håret eller har på mig kläder jag tycker extra mycket om.

Vad jag däremot har noterat är att mammor som själva sminkar sig på daglig basis har ett mycket mer komplicerat förhållande till smink för sina barn. Jag tror att det har att göra med hur man ser på smink. Om det är något man sysslar med för att behaga omgivningen, göra sig attraktiv eller dölja skavanker som man upplever att man har så blir det såklart jobbig när barnen sysslar med det. Man vill inte att en nioåriga dotter ska vilja vara snygg inför killarna. Man vill inte heller att hon ska dölja något, för man vill att hon ska tycka att hon är fin som hon är. Det är en fullständigt rimlig reaktion om det är d förhållningssättet man själv har till smink, men poängen är att smink inte uppfyller samma funktion för alla.

En person som lägger 30 minuter på att lägga en naturlig sminkning där man täcker över mörka partier under ögonen, finnar, fräknar och så vidare varje jävla morgon är kanske inte förtryckt, men använder onekligen sminket som ett sätt att dölja sitt verkliga utseende. Det är inget jag tycker att ett barn ska syssla med. Egentligen inte vuxna heller, då det tar en massa tid och förefaller ganska tvångsmässigt, men som vuxen får man fatta sina egna beslut och jag dömer ingen som gör det. Men man kan också använda smink på ett lekfullt sätt, för att vara extra fin eller för att uttrycka sin personlighet på samma sätt som man gör det mer kläder, tatueringar eller frisyrer. Det är en skillnad mellan att dölja sig själv, pressa in sig själv i vissa mallar för att behaga normen, och på att smycka sig själv efter eget behag. Alla som fixar med sitt utseende gör det inte på samma sätt eller har samma skäl, och detta kan också synas i vad man faktiskt gör.

Om man själv använder smink som ett sätt att ”rätta till” de fel man har och behaga omvärlden så förstår jag absolut varför man inte vill att ens barn ska göra det, eftersom man tänker att deras bevekelsegrunder är desamma. För barnet blir det självklart och spännande och laddat med något som på detta tydliga sätt förknippas med vuxenvärlden, och därför kan behovet av att faktiskt sminka sig öka. Barn är fascinerade av allt som är vuxet, speciellt när de kommer in i puberteten. Om smink ses som en vuxengrej så kommer också användandet av smink bli ett attraktivt tecken på att man inträtt i vuxenvärlden. Troligen än mer om man genom sminkandet bryter mot sina föräldrars regler, eftersom det då dessutom signalerar självständighet.

Jag tror att det bästa sättet att få sina barn att vara nöjda med sig själva och ha ett sunt förhållande till självsmyckning är att ha det själv. Om ditt barn ser dig fixa och trixa varje dag, täcka över och dölja, dra i magen och sucka eller klaga på hur ful du är när du är osminkad så kommer hon troligen att ta efter. Oavsett om du förbjuder henne att sminka sig i tidig ålder så kommer den där idén om att det man är bör täckas över när åldern är inne att stanna kvar.

Sen går ju de flesta kvinnor igenom en period i livet där precis allt som de är känns fult och fel, ska täckas över och dras in och så vidare. Men ärligt talat, hur stor roll spelar det om din dotter sminkar sig alldeles för mycket och fult och fel när hon är 12? Det viktiga är ju att skapa ett sunt förhållande till det egna utseendet för hela livet, och det tror jag görs bäst genom att skapa bilden kring smink som något man använder om man vill, för att det kan vara kul och för att uttrycka sig, istället för att bygga en bild av det som en hemlig och förbjuden vuxengrej som man liksom ska börja med, men bara inte för tidigt. Som om det vore typ alkohol eller bantning, som det ju faktiskt finns goda biologiska skäl till att inte börja med för tidigt om man alls ska hålla på med det. Men någon sådan biologisk faktor finns inte för smink.

Och nej, jag skulle inte heller vilja att min dotter kände ett krav att sminka sig dagligen som barn. Jag vill inte att någon människa ska känna sig tvungen att dagligen fixa med sitt utseende för att behaga andra. Men jag tror inte att detta problem löses bäst genom att förbjuda smink, utan det måste ses som ett symptom på någonting större. För faktiskt så är det så att smink i sig inte är farligt för något annat än den eventuella skam man kan känna inför det som förälder. Och det är väl ändå barnen detta ska handla om?

Jag vet förresten att jag skriver heteronormativt genom denna text, eftersom jag tar upp mammor och döttrar. Det är för att jag beskriver ett fenomen som främst inkluderar just mammor och döttrar, inte pappor och söner.