Twittrade lite om suicid och psykisk ohälsa tidigare:
Ok blir fan lack på alla ”det finns hjälp att få” angående suicid. Nej det är inte alls en jävla självklarhet. Samt: även om det finns ställen en kan gå till/ringa när en verkligen är nära så är det desto svårare att få långsiktig hjälp att må bättre. För mig tog det månader att få hjälp. Nej, jag var inte självmordsbenägen när jag sökte men jag jag hann bli det. ”Ring psykakuten”. Men alltså jag vill för helvete inte sitta inlåst jag vill ha långsiktig hjälp att må bra. Jag vill inte vara något vårdpaket som ska ”räddas” från döden hela tiden, jag vill vara en människa, jag vill ha ett värdigt liv.
Jag har ångestdämpande som jag kan proppa i mig, jag har vänner jag kan ringa, men jag VILL INTE LEVA DET LIVET. Det är bra att det finns krislösningar, verkligen. Liv ska räddas. Men problemet är att det liksom bara är krislösningar. Jag vill inte leva i en ständig kris. För att må bättre måste en kämpa, och detta samhälle hjälper mig inte med att få det jag behöver för att kämpa. Och visst kan en fråga sina vänner och anhöriga om hjälp, men då sliter en ut varandra och relationen. Det funkar inte i all evighet.
Så sitter en där hos läkaren och de ska ”bedöma” hur pass suicidal en är. Fan vilken sjuk jävla känsla det är. ”Jag bedömer dig inte att du är i riskzonen”. Nehej, men det känns som om jag håller på att gå sönder. Och grejen är den att SAKER GÅR SÖNDER. Saker går sönder inne i mig för varje dag extra jag måste vänta. Jag förstår att de måste göra så i vården på grund av begränsade resurser. Men psykisk sjukdom är mer än en fråga om suicid eller inte. Att ens be om hjälp kan vara en lång process för den sjuka. Det kan gå år av psykisk ohälsa. Och att då tvingas vänta ytterligare.
Nej jag kommer inte ta livet av mig för JAG VILL LEVA. Men jag vill inte leva såhär. Och ju längre det går desto mer försvinner lusten. Ju längre tid det går utan hjälp desto svårare blir det att ta sig upp. Jag tycker det finns något djupt osmakligt i att till varje pris vilja förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det. Ni vet när människor bara ”jag visste att en mådde dåligt, men inte så dåligt”. Det är precis så det går till. För suicid, det ses liksom som det hemskaste hemska, som så långt bort från all annan psykisk ohälsa.
Ibland kan jag tycka att det finns en syn på psykisk ohälsa som är typ att det som händer under tiden en är sjuk inte spelar någon roll, så länge en inte tar livet av sig. Om någon bara ”räddas” från sitt självmordsförsök så är det okej liksom. Så kan vi ”rädda” folk gång på gång.
Men jag tänker att om en är självdestruktiv eller gör ett självmordsförsök så är det ett trauma i sig. Att ha tänkt så kring sig själv och sitt liv är i sig traumatiskt. Om en lever destruktivt kan en också ha utsatt sig för traumatiska situationer. Jag har i alla fall upplevt att när jag mått väldigt väldigt dåligt och gjort dåliga saker mot mig själv så förändras min syn på vem jag är och vad jag klarar av. Jag får sämre självförtroende, litar inte riktigt på mig själv och så vidare. Detta tar i sig tid att bygga upp igen, att lära känna sig själv efter en sån grej. En blir rädd för att ta risker eftersom en är rädd för hur det ska påverka en, så fort en känner minsta lilla dåliga känsla så blir en rädd för att en ska trilla ner i helvetet igen.
Det är också vanligt att ens relationer skadas mycket av psykisk ohälsa, och ju längre det går desto svårare blir det att lappa ihop. Sådant skadar också återhämtningen mycket. Relationer med andra människor är ju en av de viktigaste faktorerna till hur en mår. De flesta har ju någon form av socialt nätverk och resurser men det är inte en oändlig källa en bara kan ta från, mår en dåligt för länge så går relationerna sönder.
Ju snabbare en får hjälp desto bättre, men så som vården ser ut idag så är det väldigt svårt att få bra hjälp snabbt. Detta i kombination med att många låter det gå lång tid innan de faktiskt söker hjälp skapar en jävligt kritisk situation. Att inte kunna erbjuda hjälp snabbt är ett jävla slöseri även om personen ifråga inte tar livet av sig.
Kan bli så trött på hur det talas om självmord som om det vore det enda en behöver se upp för när en mår dåligt. Det finns en massa andra grejer en kan göra som blir mer eller mindre långvariga eller rentav permanenta. Trauman en skaffar som sitter kvar, relationer som blir omöjliga att reparera, tillit till en själv och andra som brister och så vidare. Detta måste också tas på allvar. Snacket om självmordsprevention klingar falskt så länge vi inte också pratar om detta. Hur hjälper vi människor upp tidigare, hur låter vi dem inte bara överleva utan leva också. Ju färre som behöver komma till den gräns där en ska ”räddas” från att ta sitt liv desto bättre.
Så bra skrivet och beskrivet. Jag känner verkligen igen mig i tankegångarna, och känslan av att vården (vilken får ses som en förlängning av samhället) mest erbjuder hjälp i form av något målvaktsbeteende där de ska försöka hålla så många som möjligt vid så länge som möjligt. Vid vilken livskvalitet spelar mindre roll, huvudsaken är att en ska hållas levande. Upprörs också över människors extremt motsägelsefulla attityd gentemot psykisk ohälsa där samma personer å ena sidan kan tycka att depression och ångestproblematik är något bagatellartat, något en har problem med lite bara för att göra sig omöjlig, och å andra sidan prata om självmord som ”det värsta tänkbara”/reagerar jättestarkt osv vid självmord (obs självklart vänder jag mig inte emot hur de ser på självmord, det är attityden till psykisk ohälsa jag kritiserar). Vad tror de leder fram till suicid? Denna motsägelsefulla inställning upplever jag inte som alltför ovanlig (tvärtom), och jag tror att den är en stor fara för alla som lider av psykisk ohälsa. Vi kan inte fortsätta se vård av psyke som något en bör sköta själv i tystnad, lika lite som vi skulle en fysisk åkomma.
Tack för att du är så bra Fanny, texter som den här hjälper mig att lägga skuld där den hör hemma!
Men precis! Det är som om suicid liksom är det enda sättet en kan ”bevisa” att en mår dåligt nog på. Många uttrycker ju rentav att misslyckade försök inte räknas eftersom det inte är ”på riktigt”. Hur ska en göra för att bli berättigad hjälp egentligen?
Ett sinnessjukt vårdsystem som ger en direkta incitament för de som mår dåligt att verkligen köra ner sig i botten för att en vet att först då är ”hjälpen” aktuell. Suicidförsök direkt eller indirekt blir enda lösningen.
T ex när en som anorektiker med BMI x får höra att ”du måste ha BMI y innan vi kan lägga in dig” Vad fan uppmuntrar en då?!
Exakt, det uppmuntras till att träffa botten.
Jag har alltid fått totalt VÄRDELÖS somatisk vård men psykiatrin har jag alltid serverats tämligen enkelt, ibland också prackats på fastän jag inte varit intresserad.. men jag både tror & vet att mkt beror på att jag skar & brände mig ganska flitigt & tydligt, vilket var ett ’tips’ jag fick då jag ringde någons sorts hjälplinje för att fråga vad det innebar med inläggning. Kvinnan jag pratade med underströk att en upplevelse av att vilja ta livet av sig inte var tillräcklig utan en skulle må dåligt på ett särskilt sätt: inte äta. Inte sova. Skära sig.
Annars blev en inte tagen på allvar. Så, jag började skära mig & blev tagen på massa allvar 🙂
Samt, för att förtydliga: botten behöver också se ut på ett specifikt vis.
Eftersom detta är en blogg som intresserar sig för könsroller & vad dessa innebär kan jag ju påpeka att jag agerade mer typiskt maskulint i min ångest, dvs. förstörde föremål & var våldsam & vården tycktes blinda för denna sorts ångestyttring hos mig men när jag anpassade min ångest efter det dom förväntade sig & förstod – ’brudiga skärsår’ – hajade dom till. Snark.
Vilken hjälp fick du när du väl blev inlagd(jag förstod det som att du blev det) och framförallt, vad hände när man tog dig på allvar?
jag blev aldrig frivilligt inlagd (var aldrig på det klara med om jag ens ville bli det utan jag ringde för att förstå vad det innebar & om jag kunde bli hjälpt av det), bara tvångsinlagd. avskydde det, finner det djupt osmakligt att låsa in någon mot dennes vilja fastän att den inte är en fara för omgivningen. men nåväl..
jag har sällan behövt vänta på att träffa någon. om jag har ringt för en tid har jag fått den nästa dag eller om någon vecka. kanske finns undantag, minns naturligt nog inte allt med exakthet men jag behövde helt enkelt inte vänta på tider & jag fick också med lätthet delta i en terapiform med psykiatrisk kontakt 3 till 4 gånger i veckan (då jag bodde i en rik kommun. vården beror ju dels på hur tät kommunen är).. det där med att vänta på psykiatrisk kontakt är mkt främmande för mig.
jag upplevde att jag blev tagen på allvar eftersom jag behövde ljuga mig ut från psykiatriska avdelningar istället för att tjata mig in, & eftersom jag fick tider snabbt. Ibland jävligt snabbt.
som sagt på bekostnad av hur jag har tagits emot inom somatisk vård, ex. en psykiatrisk läkare som på det stora hela var bra – vågade prova saker, tvingade inte på mig mediciner & skrev ut papper för att informera mig om det var någon som han föreslog, intelligent – skötte det mkt dåligt då jag uppvisade neurologiska symptom som kom sig av en vitaminbrist som uppstått av dold glutenöverkänslighet. jag tiggde & bad om undersökningar men fick bara göra fåtalet & i princip var gång jag lyckades klämma in mig inom en somatisk inrättning slungade dom tillbaks mig till psykiatrin. det är ofta priset en får betala då en blir tagen på allvar inom psykiatrisk vård :/ en får den vården & en får den med lätthet men ibland behöver en verkligen kämpa för att få annan sorts vård.. det ska en vara medveten om tyvärr.
(inom parentes att det som främst hjälpte mig att må bra var cannabis, hej då psykiatrin & hej naturen, sundare kost & spirituella upplevelser. upplever att psykiatriska besök höll mig tillbaka, till viss del)
håller med, såg ett inslag på rapport för ett tag sen om att självmord ökat, och så var det experter som skulle prata om vad vi skulle göra åt saken, var ett ganska långt inslag och enda lösningen dom kommit fram till var att bygga högre räcken på broar! blev så arg av att se det, för det är ju verkligen ett bevis på att en inte bryr sig om hur personerna mår och minst av allt orsakerna till att så många begår självmord. orsakerna var oklara enligt ”experten”
Jag såg förmodligen samma avsnitt som du gjorde. En mening minns jag särskilt tydligt: ”…så att ingen hittar på några dumheter” – som att bli självmordsbenägen är något som en person får för sig helt plötsligt…
känner igen det där så sjukt mycket. när jag mådde som allra sämst och verkligen var på botten av vad jag någonsin upplevt i ångestväg så vände jag mig om efter hjälp men vården bara nekade gång på gång pga brist på doktorer och väntetider osv. Spenderade varje dag med att inte äta, skära mig, gråta och isolera mig. tillslut efter tillräckligt många telefonsamtal och löften om ”köer” jag ställts i som nån gång inom obestämt antal månader skulle va framme till min tur bestämde jag mig för att fejka ett självmordsförsök, tog en natt på psyket och sen fick jag en doktor och en kontinuerlig psykologkontakt. så jävla sjukt system
Hej, detta är en kommentar som egentligen är tillägnat det om tiggeri från december 2013. Att det skulle vara förmyndar-aktigt att ge mat till tiggare. Många i dagens samhälle har kort och inte kontanter, liksom jag, och har inte råd att ge bort 100 kr. Där imot köper jag mat till dom när jag ändå handlar i matbutiken , och resonerar såhär att jag själv hade varit tacksam. Jag köper inte bara mat utan ipren och bindor till kvinnorna också. Ditt inlägg gjorde mig en smula sårad, det finns många fina sätt att ge kärlek och omtanke på, man kan ge kläder, mynt, mat eller en bön om man tror att det hjälper.
Men du har rätt till din åsikt, och jag förstår ditt tänk. Så länge vi alla ger kärlek och omtanke, spelar det ingen roll i vilken förpackning den kommer i, för det är bättre än inget.
Personligen brukade jag känna hat inför de människor som så desperat skulle hålla mig vid liv när jag vid flertalet tillfällen försökt ta mitt liv och sedan inte brytt sig särskilt mycket om mitt levande jag. För mig har tyvärr livet inget egenvärde och får jag inte fylla min tillvaro med positiva grejer avstår jag hellre.
Jag har haft löjligt stor tur att känna några fantastiska människor som kan systemet utan och innan, och detta kan jag inte trycka nog på: GÅ TILL PSYKAKUTEN.
Seriöst, det var troligen mitt allra största hinder att jag inte fattade att mina problem var stora nog för att tas på så stort allvar, men så är det. Jag mår såpass dåligt att jag vissa tillfällen inte fungerar i vardagen och det var värt att gå till psykakuten för. Därifrån fick jag ett mandat att sitta på när jag gick till läkaren (att boka tiden var förstås ett skämt, men det är en annan historia), som tog mig på allvar och knappt en vecka efter besöket har jag flera möjliga förklaringar och behandlingar på gång. Men så verkar just nyckeln vara att få det där mandatet som visar att man menar allvar, för innan dess har jag försökt med studenthälsan i ett halvår som har varit helt tandlös. De förminskade istället problemen, trots att jag satt och grät så att jag knappt kunde genomföra samtalen.
I allmänhet tycker jag mig se ett genomgående problem att allt måste vara akut för att tas på allvar. Titta bara på hur det feministiska samtalet helt och hållet handlade om våld mot kvinnor i olika former tills Fi klev in på arenan eller om hur välfärden inte blev aktuell förrän larm började slås om patientsäkerhet och betyg. På själva Pride blev jag faktiskt provocerad när ett samtal om mötesplatser för QTBH- personer reducerades till ett samtal om säkerhet och psykisk ohälsa för ungdomar (notera dubbelt ömmande omständigheter), som dessutom punkterades med återkommande frågor om det ändå inte räckte med HBTQ-kompetens hos vanlig personal*.
Det är inte så konstigt egentligen att psykisk hälsa skjuts undan till förmån för fokus på självmord. I vårt samhälle är nämligen allting som inte gäller ren överlevnad överflödigt.
*För er som inte förstår varför jag blev provocerad, så snackar vi alltså om en hel grupp människor som i alla åldrar by default är isolerade från varandra om mötesplatser inte skapas, men detta ansågs tydligen inte i sig vara ett problem.
Men allt som görs inom psykiatrin är ju sucidprevention. Döden är ju ett definitivt stadie där man inte kan återhämta något, självklart blir detta fokus. Precis som i den somatiska vården. Förstår dock absolut känslan av hopplöshet som kommer av psykisk ohälsa, vidrigt på många sätt. Sen är frågan vad man uppnår med en inläggning?
Jag ogillar också inställningen som råder inom vården. Sist jag sökte hjälp inom psykiatrin för bearbetning och förståelse, så var det första jag fick göra att träffa en läkare och fylla i en hög papper, om ja… hur självmordsbenägen jag var. Jag kände mig riktigt irriterad. För jag var, är inte och har aldrig varit ett dugg självmordsbenägen, och jag hade verkligen inte lust att sitta där och slösa min tid på idiotiska frågor om hur självmordsbenägen jag var. Jag var där i ett helt annat ärende. Ville ha hjälp med helt andra saker. Men tydligen var detta något de ”alltid gjorde” när ett nytt ärende kom in. Tänk om de bara hade kunnat lyssna på vad jag ville från början, istället för att slösa bort tid och resurser på sådant som för tillfället inte vara relevant. Om de istället kunde behandla en situation och en människa som unik, istället för att följa en mall.
Hej! Som blivande psykolog vill jag bara klämma in en sak angående frågan om du var självmordsbenägen. Ja det görs alltid. Det handlar dock inte enbart om att en följer en ”mall”, utan beror också på att många människor som är suicidala inte ”ser ut” att vara det. Vi måste fråga om suicidtankar, för om vi missar det och personen begår självmord dagen efter har vi begått grovt tjänstefel. Om en person söker hjälp för psykiska problem måste vi ställa den frågan. En vet aldrig. Däremot kan en ställa den på olika sätt och att bara lämna en blankett är inte särskilt smidigt. Jag förstår att det inte kändes kul!
Instämmer. Det är sjukt osmakligt att ”experter” föreslår räcken på broar som lösningen på självmord. Kommer de bara på det som lösning borde de seriöst se sig om efter ett annat jobb. Kompetenta är de inte. Och vadå ”inte vet vad som utlöser det”? Lyssna på oss som varit där så hade det varit uppenbart vad som behövs göras och vad som utlöser det.
Problemet vi har är att det tillåts gå för långt innan man för hjälp och/eller att det finns speciella mallar för hur man ska bete sig för att få hjälp. Själv fick jag ingen hjälp som ung av diverse kuratorer på skolan, troligtvis för att jag var för tyst och inåtvänd vilket gjorde att mina problem kunde osynliggöras. Jag hade det ”inte så farligt”. Jag borde bli ”mer normal och social”, jag borde ”skärpa mig”. Som resultat av det tillsammans med flera års mobbning blev jag självmordsbenägen. Jag ha försökt ta mitt liv tre gånger. Idag mår jag bättre, men det är knappast deras förtjänst utan min vilja till kamp.
Jag fick också höra att jag var för tyst i skolan och borde ändra mig själv. Från att jag var 6 fram tills gymnasiet. Det var otroligt nedslående på självkänslan. Och självklart trodde jag på vad de sa när jag var 6 år. Jag känner mig riktigt arg när jag tänker på det, och jag förmodar att många barn kommer att få höra precis samma sak, och också få det inpräntat hur förskräcklig och värdelös en person är som är ”för tyst”, tillbakadragen, osv. Jag undrar om den attityden i samhället någonsin kommer att ändras.