Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:
Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens smalis.
Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.
Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.
Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.
Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.
Banting betyder ju egentligen bara att under en viss period försöka gå ner i vikt genom en förändrad livsstil, t.ex. äta lite mindre och motionera lite mer. Så, självklart fungerar inte bantning långsiktigt om man vill leva hälsosamt och inte enbart minska i vikt, men att äta mindre än vad kroppen behöver… då snackar vi ju svält eller eventuellt fasta. Inte samma sak som bantning. Det är synd att många fått en sådan bild av bantning. Att så fort man bantar, då äter man alldeles på tok för lite.
Annars håller jag med dig om att vi alla behöver ändra vår syn på mat och hälsa, oavsett vi är överviktiga, underviktiga eller något annat. Jag menar, hur många äter egentligen sunt? Kollar vi på vissa av de smala, typ vissa kända bloggerskor, skryter de om hur mycket skit de kan äta utan att gå upp i vikt. Ja, det är ju tur att de inte blir smällfeta i alla fall, men samtidigt förstör skräpmaten kroppen på andra sätt. Och självklart kommer barn bli feta om vi överför en sådan livsstil på dem.
Jag tror ju att en barnbok om bantning kan behövas (dock är denna jävligt klumpigt formulerad vad det verkar som)… den kan vara en steg i att förändra inställningen hos människor rent allmänt. Men den bör i sådana fall läsas ihop med barnen och med efterföljande diskussion, dessutom är det bara en mikrodel i allt som behöver göras för att vi ska få en sundare inställning till mat, hälsa, vikt.
Håller med dig Fanny, bantnings-dieter och industrin bakom, har en förlegad syn på kost och hälsa.
Word.
(alltsa, nu vet jag har jag har sagt det pa flera stallen, men ibland nar min hjarna kokar ihop sig coh jag kanner att jag verkligen haller med och inte har nagot att tillfora, da ar det fanimig battre att bara halla med an att tjattra i oandlighet anda. Sa, nu fick jag det sagt ocksa.)
Det är jättekul när folk bara visar uppskattning, så skriv word hur många gånger du vill!
Precis som Emma, så håller jag helt med dig Fanny och har inget att tillägga.
Håller med. Det känns som att man handlar om att kontrollera kroppen för många istället för att ses som ett bränsle som alla behöver.
Bra skrivet. Naturligtvis ska inga barn banta, men vi måste verkligen komma tillbaka till att mat är bränsle och att man ska äta för att leva, inte leva för att äta. Äter man lagom med mat och rör sej mycket, så blir man (oftast) inte tjock. Så enkelt är det ju.
Herreminjesus! Att banta låter så daterat. Jag kämpar med vikten men har aldrig användt ordet banta sen mellanstadiet. Jag får liksom du uppfattningar att det handlar om osund svält! Jisses…
Min mamma har bantat hela sitt liv. Hon har aldrig vägt över 60 kg. Jag växte upp i ett hem där det fanns en fettskräck. Öppnade man vår kyl kunde du bara hitta lightprodukter. Sötningsmedel och aspartam. Min mamma åt sig aldrig mätt, fick beröm att hon vid 60 års ålder kom i sin brudklänning och var livrädd för fettet.
Min mamma bröt lårbenshalsen när hon var 55 för hennes skelett var så sprött. Hon lider idag att akut kalkbrist i perioder, får fortfarande beröm för sin karaktär av att inte väga mer än 60 kg. Hon är över 70 år och kan inte njuta.
Allt handlar om ett förhållande till mat. Jag har mina kärlekshandtag, rumpa och former. Jag har alltid ätit allt men undvikit lightprodukter (till min mammas stora skräck) för redan som liten kände jag att jag inte mådde bra av det. Jag har varit förskonad av ätstörningar. Har alltid fått beröm för att jag INTE smakade av kakorna men aldrig för att jag hade en sund inställning.
Allt precis allt handlar om inställning. Och det är den vi måste jobba med. Sluta med skulden.
Väldigt sorgligt med människor som ägnar sitt liv åt det. Tur att du lyckats komma undan samma osunda fixering.