Sminkade mig och tog lite bilder för att det kan va ”bra å ha” och för att jag var uttråkad och miserabel och ville känna mig lite ~*piffig*~. Tänker på det här med smink och bilder generellt. Jag slutade i princip att sminka mig för ett tag sedan, kanske ett år. Detta för att jag helt enkelt inte orkade. I samma veva slutade jag även klä mig i ”fina kläder”, ha smycken och så vidare. Överlag tycker jag det här är en bra grej, men ibland vill jag typ ~*känna mig fin*~ och så kanske jag sminkar mig eller tar på mig en kjol eller vad det nu kan vara. Men resultatet är inte att jag känner mig fin, utan att jag känner mig utklädd. Det känns som att jag klär ut mig till Kvinna, trots att jag är kvinna.
Jag känner mig fejk när jag ikläder mig ”traditionellt” kvinnliga attribut. När jag har push up, urringat, smink och så vidare. Jag känner mig jävligt mycket snyggare i typ luvtröja, sportbh och mjukisbyxor, och det i sig känns märkligt och främmande. Den person jag hela livet har lärt mig att jag ska vara känner jag mig nu alienerad ifrån. Fast kanske har jag varit det hela tiden, bara det att jag innan alltid sett mig själv med andras blick.
Jag tror att bilden ovan är en snygg bild, men det är som att jag inte vet längre. Jag känner mig vilsen i det här, och det plågar mig trots att jag nog egentligen tycker att det är en bra sak. Men det handlar inte bara om att jag inte vill längre, det handlar om att jag inte kan, att det inte faller sig naturligt på samma sätt som det en gång gjorde.
Jag tror också det handlar om sårbarhet. Om jag lägger upp en bild som uppenbarligen gör anspråk på att vara ”snygg” så kan folk tycka att den är ful och det skulle innebära något. Det tycker jag är obehagligt.
Men jag laddade i alla fall upp bilden på min facebooksida. Kanske tar jag ner den om några dagar.
Får samma overklighetskänsla när jag klär upp mig också, som att det bara är på låtsas och att jag utsätter mig för risken att bli nedvärderad för att mitt försök till anpassning inte var bra nog. Utan smink och i jobbkläder eller sånt som är bekvämt är det nästan som att jag är osynlig, märkligt men skönt.
Cv-bild? Söker du jobb? 😉
Åh jag känner så igen mig i vad du skriver här.
Hittade en text på min pad häromdan som handlade om att va gravid, synligt. Och hur detta typiska kvinnliga var som att gå runt med rosa kjol o rosett på huvudet ofrivilligt. Skitjobbigt.
Jag varierar mkt i stil och smink eller inte men när jag har mina grövsta hoodieperioder skulle jag skämmas ihjäääl att ha kjol på mig. Andra perioder känns det helrätt.
Jag glider mycket in och ut ur olika uttryck också. Ibland har jag längre perioder då jag har mer ”ofixad” stil, och njuter av friheten det ger mig. Vissa perioder vill jag vara mer uppklädd, ha mer smink och olika genomtänkta outfits – då njuter jag av känslan att vara jäkligt put together. Oftast har jag veckor där det pendlar från dag till dag.
Ett tag var jag liksom lite stressad av detta och tänkte liksom ’men gud, vad ska folk tycka/tänka om mig som inte kan hålla mig till en stil, att jag är helt vimsig liksom’, som att det skulle vara besvärande för andra att de inte ”visste var de hade mig” uttrycksmässigt.
Nu känner jag bara hur sjukt begränsande jag varit mot mig själv tidigare. Jag älskar verkligen att shapeshifta och köra på vad som känns helrätt för dagen. Vill aldrig mer anpassa mig utefter vad andra KANSKE kan tänkas tycka och tänka kring mitt utseende.
Känner också igen mig. Jag har inte helt slutat sminka mig eller helt slutat ”klä upp mig”, men jag har haft en period när jag aldrig sminkat mig till vardags och haft bekväma kläder (inte typ myskläder men inget ”snyggt” eller genomtänkt). När jag vant mig vid det och lyckats sluta tänka så mycket på hur jag ser ut känner jag mig plötsligt jätteobekväm i smink och (tajt) klänning. Det är som att jag fysiskt märker av att folk ser mig mycket mer som *kvinna*. Jag känner mig mer granskad och bedömd, jag känner att jag måste förhålla mig mycket mer till ett ”tjejigt” sätt att vara. Och såklart den där oron att folk ska tycka jag misslyckats med mitt antagna försök att vara snygg.
Åh jag vet…göra anspråk på att va snygg hur vågar man l liksom. Ens blick är så påverkad av vad andra bestämt är snyggt att man inte ens vet längre vad en själv gillar. O jobbigt blir det med en intim bild som visar känslor.
Jag tycker bilden är snygg du är snygg på den o den har ett djup därför gillar jag den.
Känner igen mig i vad du skriver Fanny, och alla andra här. För mig började det med att jag verkligen INSÅG (och detta kändes revolutionerande) att jag ALDRIG uppskattat BH. Inte hur BH känns, inte hur BH formar. BH har alltid känts som en obekväm och begränsande förpackning, till för någon annans blick. Samma sak med tajta kläder. Minns att min moster en gång sa ”jag vill ha kläder som jag kan andas i” och exakt så förhåller jag mig också till kläder nuförtiden. Kläder ska jag kunna andas, leva, röra mig och gå i. Sport- BH och platta skor, till exempel, tillåter detta. Även om jag också vill se bra ut så kan jag mer göra det på mina villkor, och hur jag ser ut vill jag ska spegla mitt inre, vilket är det primära i min uppenbarelse.
Bh med byglar är verkligen ett förskräckligt plagg. Går aldrig runt i sådant längre. Trekantsbh is the shit!
alltså, det här har inget med inlägget att göra…men liksom, när i helvete ska vi avskaffa kapitalismen??? står fan inte ut med att leva i det här samhället o.OOO (du behöver inte svara, kände bara för att få ut min frustration)
xD
Har aldrig sminkat mig, började aldrig, ville inte ens prova. Däremot när man ska ut och dansa har en vän någon enstaka gångfått lägga maskara och kanske någon skugga på ögat på mig. Precis som du skrev då har jag känt mig UTKLÄDD. Det kanske kan vara lite kul i för sig, men då bara för att jag vet att jag är **utklädd**. Det är inte det jag känner mig finast, gladast och mest partypepp eller snyggast i, det blir en utklädnad.
Som många andra skriver har jag också ibland behov av att ”göra kvinnlighet” på ett mer normativt sätt än jag vanligtvis gör. För mig handlar detta mycket om en känsla av makt och privilegier. Att gå i bekväma kläder utan smink gör absolut MIG ”snyggare”, alltså jag gillar den stilen på mig, men jag går miste om en massa ”kvinnliga privilegier” (om man nu ens kan kalla dem privilegier är väl tveksamt). Men det är lustigt det där du beskriver om sårbarheten – det har aldrig ens slagit mig att jag skulle kunna misslyckas med kvinnlighetsskapandet! 🙂
Jag tänker att kläder är fan så mycket mer än bara kläder. Det här med att klä upp sig är definitivt att gå in i en roll. En man som klär upp sig innebär traditionellt att ha kostym och slipsen och det. Vilka har då kostym och slips till vardags? Jo det är naturligtvis makten: Den politiska och den ekonomiska…direktören och politikern. När man tar på sig kostymen är det en maktsymbol. Därför känns det inte bra… känner avsmak mot symboliken som utstrålar auktoritet och makt.
Jag har slutat med daglig sminkning, mest för att jag ville vänja mig vid hur jag faktiskt ser ut – inte behöva tycka att jag ser ”trött” eller ”sjuk” ut osminkad. Sminkar mig någon gång ibland och känner mig fin när jag gör det. Om någon inte skulle gilla min sminkning – det har jag inte ens tänkt på. Huvudsaken är vad jag tycker, och tror inte andra bryr sig så mycket egentligen. De flesta har fullt upp med sig själva. Det gör mig förbannad att börja fundera kring det här – jag tycker andra skall skita i hur jag ser ut!!
Jag känner också igen mig. Ibland saknar jag tiden när jag hade kjol, kort klänning, mycket smink osv. För nu går det bara inte. Tar jag på mig en kjol känner jag mig utklädd, precis som du säger, och känner mig fruktansvärt dum och pinsam. Mest tror jag det är en vanesak.
Men för det mesta är det skönt att ha bytt stil. Jag kommer ihåg, med fasa, hur det var att hela tiden hålla koll på att kläderna sitter rätt, att frisyren är ok, hur behån skär in och att gå och dra ner den där jävla kjolen över rumpan var och varannan minut.
”Jag tror också det handlar om sårbarhet. Om jag lägger upp en bild som uppenbarligen gör anspråk på att vara ”snygg” så kan folk tycka att den är ful och det skulle innebära något. Det tycker jag är obehagligt.”
Känner igen mig. Antar att många gör det. Precis som att jag tycker det kan göra ont ifall jag berättar för någon om en film jag tycker är bra, och den personen säger ”usch så dålig”. Då känns det alltid som att den personen smutsat ner filmen lite, och den förlorat aningen av sin glans. En anledning till att jag inte så ofta längre säger till andra vilka filmer jag tycker om.
En del verkar dock inte ha detta ”problem”, är mer oberoende av andras åsikter kanske.
Känner mig igen mig så mycket. Tack för detta inlägg. För en månad sen slutade jag sminka mig och känner mig konstigt nog nästan finare nu… Och att göra iordning sig på morgonen går på ett kick nu när man slipper den där halvtimman då håret ska plattas och ansiktet ska målas. Så jävla skönt att man kan gnugga sig i ögonen på jobbet också, riktigt gött! Jag vet att jag är kvinna men vill inte ha BH, smink och tjej-grejjs längre. Känner mig stark och lycklig endå. Så länge jag jag är hel å ren så hoppas jag att omgivningen värderar mig baserat på annat än utseende!
Kramar från en beundrare!