Angående män som har psykiska problem så tänker jag på hur ofta det dyker upp att den ena eller andra mannen har aspergers/autism som en förklaring/ursäkt till olika saker. Både om män som faktiskt har det, men också om män i största allmänhet. Jag har till och med hört folk säga att ”alla män är autistiska”, vad nu det ska innebära.
Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är det sällan så att folk faktiskt vet om mannen ifråga faktiskt HAR det eller vad det innebär. Det används helt enkelt synonymt med ”socialt inkompetent”, utan närmare specifikation. Jag är inte själv någon expert på var det innebär, men jag tycker det är problematiskt att en slänger sig med dessa begrepp lite som en känner för, delar ut diagnoser till höger och vänster för att förklara människors beteende.
Det här behovet av att gå omkring och diagnostisera människor, vad handlar det egentligen om? Jag tänker mig att det handlar om att få saker att bli förståeliga, att placera dem utanför det ”normala” och säga att det beror på det. Då kan en plötsligt slippa reflektera över det som en del i ens liv, utan det handlar om andra människor som har vissa problem och det är ingenting en behöver bry sig om. Det är ju ”de där”, och de har ingenting med oss att göra.
Vidare så har jag aldrig hört detta om en ickeman, trots att de såklart också kan ha aspergers. Det verkar av någon anledning vara så att detta inte leder till samma effekter när ickemän har det som när män har det! Hur kan det komma sig? Kanske har det att göra men en liten situation vi kallar patriarkatet, där män regelbundet låter andra ta ansvar för deras svårigheter? Så fort det finns en möjlig ”förklaring” till ett beteende så används det som en ursäkt. Så generösa är vi inte mot ickemän.
Om det nu är så att en har någon funktionsvariation som gör att det är svårt för en att läsa av vissa signaler så är väl inte det en ursäkt till att behandla andra människor illa? En kan inte gå omkring och typ ta på människor som inte vill eller vara elak bara för att en har ”svårt att läsa av signaler”.
Det finns också något deterministiskt i det. Som om en person med aspergers skulle vara dömd till att skada andra människor? Som om det skulle vara omöjligt för denna att lära sig hur det är rimligt att bete sig mot andra? Jag köper det inte, i mina öron låter det bara som ännu ett sätt att låta män gå fria från sin skit, i det här fallet på bekostnad av människor som faktiskt har aspergers/autism.
Det handlar om det här med att regelbundet ursäkta mäns beteende med hänvisning till att de ”har det svårt” eller ”är sådana”. Det är ett sånt hån mot människor som kämpar med att fungera socialt trots svårigheter. Övergrepp är aldrig aldrig okej, och det får inte ursäktas med att personen ifråga inte visste bättre eller har det ena eller det andra problemet. Det är en sak att göra fel, och jag tycker vi ska vara förlåtande, det är en annan sak att lära sig att det är okej att göra fel, vilket män ju i hög grad får. Det viktiga är att i lär människor att det är viktigt att känna in varandra, att inte gå över folks gränser och så vidare.
Jag håller med om att man inte skall gissa sig till diagnoser för att ursäkta människor, och de flesta män är naturligtvis inte autistiska (även om studier visar att män som grupp ligger närmare autism än kvinnor som grupp i bemärkelsen att de tycks ha svårare att läsa av känslor hos andra – om detta är medfött eller socialt betingat kan de ju dock inte uttala sig om). Dock är det ju så att OM man är autistisk så HAR man svårare att läsa av subtila signaler som att se att någon inte vill trots att de inte säger något. Dock innebär ju det inte att man kan frånsäga sig ansvar utan man får bli bättre på att fråga… men det är svårt. Jag undviker tex helt att ta initiativ till kramar eller annan fysisk kontakt då jag har så svårt att veta vart gränserna går och tolka vad andra vill.
Men då hanterar du ju detta, eller hur? Det är ju precis det jag tycker en ska göra.
Vi ”skyller” aldrig på diagnoser när det gäller män i Indien eller i Afghanistan . Då är det bristande jämställdhet och sexism. Hm…
Vet en man som har aspergers och använder sin diagnos som en ursäkt till att bete sig som ett rövhål mot sin familj. Det handlar inte om svårighet att läsa av sociala sammanhang utan om att han vänder familjemedlemmar mot varandra, tvingar dem välja ”sida” och utnyttjar dem ekonomiskt. Det hela är väldigt tragiskt och han har lyckats splittra sin familj.
Menade alltså inte att han är ett rövhål pga Aspergers utan att han beter som ett och skyller på sin diagnos istället för att ta ansvar.
Jag har en lillebror med tre olika typer av diagnoser, en är autism. Så jag har varit på utbildning om det på BUP och då berättade dom att oftast så upptäcker man inte kvinnors diagnos lika väl för dom får ofta stämpel som överdrivet duktiga och måste överprestera. Tex i skolan så brukar man inte märka det lika bra på tjejer för dom får just den stämpeln medans killar ska va stökiga och ha sådant beteende. Väldigt synd för det är många som inte får den hjälp dom behöver. Det är delvis därför alla tror att dom flesta med autism är män.
Sen är det ju så som Emma skriver att man har ofta svårt att avgöra signaler och vad gränser går. Och man kan ha olika mycket autism också. Aja kan nog skriva mycket mer men jag håller helt klart med dig om att patriarkatet har en stor roll även här (som i allt annat).
Detta är en ”eye opener”. Jag har gått rakt i den fälla du beskriver. Tack som tusan för detta inlägg!
Det här att koppla ihop Aspergers syndrom och autism med elakhet är både funkofobt och dessutom väldigt förenklat. För det första handlar det sällan, väldigt sällan om att vi är elaka med flit, utan i majoriteten av fallen om att en råkar uttrycka sig klumpigt, vilket i och för sig inte är en ursäkt. Dessutom är inte detta ett unikt för oss som grupp som icke-autister helt saknar heller.
Eftersom du är feminist borde du vete vem Doris Lessing är: Här är en fin artikel med en intervju med henne.
http://www.theguardian.com/uk/2001/aug/14/edinburghfestival2001.edinburghbookfestival2001
Nej självfallet ska inte olämpliga beteenden ursäktas på det sättet, underförstått att man lägger ned att kritisera överhuvudtaget och slätar över.
Däremot måste angreppssättet vara annorlunda (med folk som legitimt HAR kognitiva funktionshinder). När det kommer till tillstånd på autismskalan kan det innebära att du måste förhålla dig kliniskt intellektuellt och förklara enbart med logiska argument hur hen bör bete sig och varför. Kanske bör det också vara kort, tydligt och koncist.
En person som inte har någon relation till, men drabbas av, ett övertramp från den funktionsnedsatte har ju förstås all rätt i världen att reagera med ilska, men de som försöker hjälpa till och bidra ska hålla sig goda från att brusa upp, kommunicera känslomässigt osv. då detta inte ger något bra resultat.
Personer med exempelvis Aspergers kan absolut lära sig generalisera ett acceptabelt beteende efter vad de har lärt sig, men i vissa fall blir de aldrig bli lika emotionellt begåvade. I en relation kanske det då krävs en person som inte har så starkt behov av en perfekt inkännande partner överhuvudtaget, och istället värderar andra saker högre.
Det är precis det samma med andra funktionshinder. En person som främst törstar efter trygghet har ingenting att skaffa i en relation med någon av borderline-personlighet.
Jag har aspergers och jag håller verkligen inte med dig. Du refererar indirekt till forskare som aldrig lyssnat på oss och försökt förstå hur och varför vi reagerar som vi gör. De ser oss enbart som avvikare och passiva studieobjekt. Vi med aspergers måste inte alls förhålla oss kliniskt intellektuellt för att förstå andra. Det gäller kanske för vissa, men långtifrån alla. Inte är det något oföränderligt som du verkar anse att det är heller.
Snarare lever vi in oss i andras känslor för mycket vilket gör att de blir för intensiva. För att inte bli alldeles överbelastade, distanserar vi oss ofta och stänger av. Det kan uppfattas antingen som att vi inte förstår eller inte bryr oss om andra. Men det är felaktigt. Våra emotionella reaktioner syns ofta heller inte tydligt eftersom vi ofta har en stel ansiktsmimik, men det betyder inte att de inte finns där. Vidare är det lätt att missa hur andra mår etc. för att en är upptagen med sina egna problem. Personligen har jag varit så upptagen med att överleva att jag negligerat andras känslor och det är inget jag är stolt över. Det är ingen ursäkt och jag försöker aktivt att inte göra om det för att inte fortsätta såra andra.
Jag tror vi (aspergare/autister vs icke-autister) ofta missförstår varandra för att vi är så olika varandra. Ni har ett sätt sätt att fungera som är vanligare än vårat och har därför lättare att förstå hur andra känner eftersom ni är mer likadana, men oss förstår ni er sällan på överhuvudtaget. Majoriteten av icke-autister är ”icke-emotionellt begåvade” när det kommer till bemötandet av oss. Det är ett kontextuellt fenomen, inte ett oföränderligt som bara vissa har.
Jag vill be om ursäkt direkt för det jag skrev, eftersom det blev en generalisering jag borde ha undvikt.
Du har förstås helt rätt i det du säger och jag har inte rätt att beskriva andra.
Vad jag hade i åtanke när jag skrev var personer med något gravare Asperger angränsande autism, men det är ju dels en skala och dels något som kan yttra sig väldigt olika från person till person. Jag var inte tydlig med vilka jag avsåg.
Fast när det gäller dessa människor har de på ett sätt det lite enklare eftersom det är mer tydligt att de inte är neurotypiska. De felbedömningar människor ändå gör med min vän är att anta att han är berusad eller påverkad ibland när han går in på krogen pga. hur han rör sig. När det gäller sociala misstag så brukar folk i regel ta det försiktigt för att de så snabbt upptäcker att han har ett socialt handikapp.
På ett sätt har han kanske en fördel av att det syns. Fast däremot upplever han att han ofta blir både infantiliserad och avsexualiserad av andra, vilket jag inte tvivlar en sekund på.
Människor, diagnos eller inte kommer någon gång såra människor, vissa sårar medvetet och andra gör misstag.
Jag som själv har diagnos (är kvinna) gillar inte när andra avfärdar dels mina svårigheter som diagnos till ” höger och vänster”. Sen är det ganska sårande att höra från personer att folk med diagnoser beter sig som arslen pga Asperger. Jag skulle nog önska lite mer finkänslighet i diskutioner vad det gäller Asperger och hur vi är som personer, hurvida vi är empatiska, smarta, snälla eller inte mm. Tänk på att det inte syns på utsidan vem som har det och folk i er omgivning lyssnar och tar till sig det ni säger och skriver.
Tack Ph, jag håller med, saknar också finkänslight eller kanske känslighet överhuvudtaget i diskussioner om diagnoser och människors hälsa! Även om det börjar komma upplever jag inte att funktionsvariation/psykisk ohälsa och förtryck är så heta på tapeten liksom, ens bland mina queera/feministiska vänner.
Jag tycker ju det är bra att detta börjar diskuteras och bara i de här kommentarerna och inlägget, märks ju en massa olika spännande spår som skulle kunna analyseras och fördjupas vidare. Och jag hoppas de gör det! Men jag blir lite trött på diskussioner/historier av typen en person med diagnos beter sig illa, alternativt skyller på ”sin” diagnos (vilket kanske kan tolkas som att personen både är lat som inte tar tag i sina problem eller egentligen ond men vill slippa stå till svars). Det tror jag förstärker negativa bilder av psykiska/funktionsvariationer. Och det finns redan gott om den typen av berättelser och gott om osynliggörande/förtryck av personer som är icke-psykonormativa.
ån dag, när det finns en öppnare diskussion, när inte alla personer med ”psykisk ohälsa” klumpas ihop till en grupp, eller ens personer med samma diagnos klumpas till en homogen grupp, kanske vi kan prata om det. Nu blir oftast diagnosen det centrala snarare än människan.
Kan förstå vad du menar. Generellt tycker jag inte att folk som har diagnoser skyller på dem så mycket som att andra gör det alternativt att andra tvångsdiagnosticerar folk i sin omgivning utan att ha något belägg. Tänker att många också uppfattar att använda diagnosen för att förklara varför en gör x eller y som att ”ursäkta”, när det mest är ett konstaterande av hur en fungerar.
Om en tar sig en titt på div. sociala medier och forum kan en dra denna slutsats…Diagnoser: För män används de som en förmildrande omständighet, för icke män är det något som vänds emot dem.
Kan dra den slutsatsen av att titta utanför internet också… (plus att män tycks få hjälp i högre grad än ickemän.)
Är en man med asperger, fast är närmare det neurotypiska än många andra med diagnosen (aka jag är ”högfungerande”), och känner igen det du beskriver. Har haft flera vänner med asperger eller liknande avvikelser från det neurotypiska, och det är definitivt så att de folk läser som kvinnor behandlas annorlunda från de som lästs som män. Och jag har sett det användas som en ursäkt för män som inte tar ansvar för sitt beteende, även av dem själva.
Att jag har asperger gör inte att jag inte ska göra mitt hårdaste för att bete mig som folk. Men, jag har också mycket erfarenhet av att andra människor inte visar hänsyn för avvikelserna, något som ofta varit grundorsaken till att jag betett mig på ett dåligt sätt. Jag har självklart ett ansvar för att inte bete mig förtryckande, aggressivt eller våldsamt, men jag har också ett större behov än många av ett fysiskt ”personal space”, och sämre förmåga att göra saker jag tycker är obehagliga, och jag har många gånger varit med om att folk inkräktat på det, t.ex. genom att försöka tvinga på mig kramar jag inte kan hantera. Och när jag var yngre kunde jag bli aggressiv av det, och knuffa undan folk och skrika och gapa åt dem, inkl diverse förtryckande uttryck. Idag skulle jag inte bli aggressiv på samma sätt, jag har bättre självkontroll nu, men i sådana lägen, när andra varit respektlösa, då tycker jag verkligen as det måste ses i kontexten att jag har en avvikelse som inte har respekterats. Det betyder självklart inte att det är okej att den personen skrek förtryckande grejer, men ”vanligt folk kan ta att man kramas hejdå så det här var en oprovocerad aggression” är inte heller ett schysst synsätt.
Och jag säger till folk jag har nära relationer med att ”jag har svårt att läsa av subtila signaler, så var gärna väldigt rak med mig”. Det gör ju inte att jag bara kan släppa allt ansvar, tvärtom anstränger jag mig mycket för att läsa av vad folk tycker och tänker (något jag lärt mig ganska väl men som är väldigt uttröttande vilket lett till social isolering för min del) men jag förväntar mig även att de ska anstränga sig för att vara raka och tydliga i sin kommunikation. Nu talar jag alltså om relationer med vänner och familj, inte random folk jag träffar på stan – de brukar jag bara hålla mig undan så gott det går.
Och givetvis ska det även gälla kvinnor med asperger.
Asperger kan aldrig användas för att ge carte blanc för förtryckande beteenden, men hur neurotypiska fungerar kan inte heller användas som ursäkt för att någon betett sig respektlöst mot personer med avvikelser och där de sedan inte kunnat hantera situationen.
Det finns både ett patriarkat och ett utbrett systematiskt förtryck av folk med funktionsvariationer, inte minst psykiska funktionsvariationer, och när dessa hamnar i konflikt blir det lätt en komplicerad situation utan enkla svar.
Tycker det låter som en rimlig inställning. En kan ju inte ändra hur en fungerar, men en kan ju ta ansvar för att förmedla det till andra. Sedan är det ju upp till dem att avgöra om de vill ha en relation och att förhålla sig till ens begränsningar.
Jag är diagnostiserad med Asperger och min partner likaså. Vi diskuterar ofta våra erfarenheter och det är väldigt tydligt att han har givits ett helt annat utrymme för sina specialbehov jämfört med mig. Jag ser det som både positivt och negativt. Det är lättare för mig att anpassa mig. Vi hamnar båda nästan dagligen i situationer då vi antingen vill skrika eller fly (antingen bort eller in i oss själva) men för min del går det mer sällan från tanke (eller känsla) till handling. Mina vänner och min familj hade aldrig accepterat att jag beter mig så som han kan bete sig medan hans beteende kontrollerat hans familj och vänner genom alla år. Det är svårt att tro annat än att det har med könsroller att göra.
Han har också en mycket nonchalantare inställning till sina problem än jag (för att relatera till ditt inlägg om män med psykiska problem). Jag jobbar med mig själv ständigt, har regelbunden kontakt med psykolog, läkare och andra i samma situation. Han accepterade sin diagnos för bara ett par år sedan, trots att han fick den redan som barn. Vi är hyfsat övertygade om att det handlar om patriarkala regler om hur en ”riktigt man” skall hantera sitt känsloliv. Gällande just den biten är jag glad att jag är kvinna. Samtidigt är det förstås väldigt påfrestande då det istället varit jag som fått bära hans problem på mina axlar. Lyckligtvis har det blivit bättre (sedan han blev feminist).
Just detta att ha en nonchalant inställning till sina problem är något jag ofta upplever hos män, oavsett diagnoser eller bara lite vardaglig psykisk ohälsa. De är ju vana vid att kvinnor städar upp efter dem.
Tack för ett asabra o stärkande inlägg!
Det är så vanligt att män gör sexuella närmanden eller våldtar och sen skyller på att de har svårt att läsa signaler, eller att de har aspergers och inte förstår när de våldtar eller ej (alltså inte tvärt om, att de har svårt att folk överträder en snäv personlig bubbla vilket ju självklart är skitviktigt att ta hänsyn till, utan att de kör över nån annans personliga bubbla som en ångvält). Många gånger vet de precis vad de gör men vill utnyttja andra personer, ofta icke-män, sexuellt osv utan att det ska få konsekvenser öht. Alla andra ba ”stackars han, han är ju sån o det är inte hans fel ju”. Stackars den som blivit våldtagen hallå eller?!?!
Jag har själv psykiska problem och massvis av diagnoser och mediciner, har aldrig fått göra vad skit jag vill helt vårdslöst och skada andra för att sedan kunna skylla på att jag är psykiskt sjuk. Jag är inte man så har inte den möjligheten, om jag beter mig dåligt blir jag ju dåligt behandlad tillbaka som sig bör. Men inte snubbar någonsin. Mäns beteende ska alltid ursäktas så de kan få göra va fan dom vill med alla andra och våldta folk, krama/ta på folk som inte vill att de ska göra det osv osv i all oändlighet!
Men precis. Skulle aldrig skylla på min depression när jag beter mig illa liksom. Depressioner kan ju verkligen ha effekten att en blir sjuk egocentrerad, men de gånger folk har påpekat det så har jag ju inte ba ”men jag är deprimerad kritisera mig inte”.
Jag har både sett situationen där män använder olika diagnoser som anledning att inte behöva ta ansvar för sina egna liv men också män som har haft grova, seriösa, överväldigande psykiska problem som verkligen går i försvar, så att de verkar ha tappat förståndet, så fort man antyder det. Lite som att jag undrar om de män som går i försvar inte har hittat ”kryphålet” av ännu en ursäkt att ta till när de inte orkar ta ansvar.
Samtidigt så undrar jag om mäns sociala understimulering av just empati och inlevelse kanske faktiskt förtvinar den förmågan så extremt att de skulle kunna hamna på ett autismspektrum. De män som jag har varit tillsammans med har verkligen varit emotionellt och empatiskt stympade trots att de förmodligen har haft helt biologiskt normala förutsättningar att utveckla dessa egenskaper.
Jag har känt både män och icke-män med Aspergers och stämmer in i Sofies observationer. Icke-män med en högfungerande aspergers får oftare så pass bra resultat i anpassning och empati att de inte ens fångas upp och får diagnos av relevanta personer inom vård/ barnavård vilket gör att de har sämre möjligheter till stöd i en onekligt komplicerad och förlängd anpassnings/utvecklingsprocess.
Ändå finns det inte ett officiellt erkännande (eller studier på) att det faktiskt är social inskolning som gör att icke-männen lyckas anpassa sig så pass mycket bättre som grupp. Det finns dock gott om studier som visar på att människor med Aspergers har bättre förutsättningar att gå igenom barndom och tonår på ett konstruktivt vis och positiva resultat med rätt typ av stöd och vägledning. (Med positiva resultat menar jag att kunna fungera självständigt i samhället).
Hur man än vrider och vänder på det så är det ändå icke-männen som får slå knut på sig själva för att anpassa sig. Om det är jobbigt att vara icke-man men neurotypisk tror jag ändå att man stöter i alla patriarkala smällar och oräkneliga små normer ännu hårdare med en diagnos som aspergers.
Jag tänker en liknelse i skillnaden mellan neurotypisk och aspergers skulle vara som att ha en kropp som fungerar normalt, vs en kropp där det autonoma nervsystemet måste regleras medvetet. Det är ju fullt upp med en vanlig kropp, särskilt under uppväxten. Jobbigt om man därtill råkar få en kropp som inte har några självreglerande funktioner.
Fast nu upplever jag just det som jag med asperger tycker är sjukt obehagligt. Dsv när människor drar likheten mellan låg empati och asperger. De har ingenting med varandra att göra. Personer med avsaknad av empati kallas psykopater, inte autister.
PH: Det stämmer att jag uttryckt mig klumpigt.
Jag menade inte att människor med AS nödvändigtvis har en empstistörning, jag menade att teoretisera kring att män kanske får det pga dålig inskolning under barndomsår. (Jämf: en muskel som aldrig används förtvinas.)
Denna avsaknad av empati skulle ju kunna visa sig som ett sjukdomsliknande tillstånd och utfallet skulle säkert i vissa fall ytligt likna ett autismspektrumtillstånd. Det är det jag upplever att Fannys post berör.
Jag håller med om att jämföra mäns bristande förmåga till empati snarare bör liknas med psykopatiska drag och handlingar, men det skulle ju inte fungera som ursäkt på samma vis i samhället och vi lär inte se en sådan diskussion än på ett tag.
Ber ändå om ursäkt för klumpigheten och uppskattar att du påvisade den.