5 reaktioner till “Det här med att skämta om självdestruktivitet.”
det där om längs med armen tycks komma av nån villfarelse om att den som har självskadat har gjort det i ett försök att dö, eller hur? vilket är tragiskt med tanke på att syftet ju tenderar vara det direkt motsatta.
Ja, och även om personen har gjort det i ett försök att begå självmord så är det ju rätt motbjudande att ge skämtsamma tips om hur de borde göra istället.
Det där med ”hon gör det bara för uppmärksamhet” är ett resonemang som jag ofta funderat på, i synnerhet då jag själv befunnit mig i kretsar där det råder en självskadehierarki. Vare sig det handlar om ätstörningar eller cutting så eftersträvar man en äkthet och en status bland folk som är lika fucked up som en själv. Man himlar med ögonen åt dem vars sår inte behövs sys, för det är liksom inte ”äkta”.
För även om man nu skadar sig själv ”i ett rop på hjälp” eller hur man nu vill uttrycka det – är det inte lika illa då? Är det mer ”äkta” att skära sig för det rena nöjet av att självplåga, än att göra det i ett desperat försök att få någon att se det som man kanske inte verbalt är förmögen att uttrycka?
”Vare sig det handlar om ätstörningar eller cutting så eftersträvar man en äkthet och en status bland folk som är lika fucked up som en själv” har jag aldrig märkt av bland mina vänner, tack & lov.
att tala om det som ett rent nöje kan ju tyckas lite märkligt också även om jag förstår att du inte menar det bokstavligt, men det får det att se ut som om du vill belysa vikten i att ta uppmärksamhetsbehovet på allvar på ’bekostnad’ av behovet att ’skära bort’ ångest.
Självklart menar jag inte att skära sig som ett nöje bokstavligen. Däremot menar jag att det finns olika motiv bakom de självdestruktiva handlingarna, dvs syftet att ångestlindra respektive syftet att visa sitt mående utåt, där det sistnämnda ses som något lite fult och ovärdigt.
Jag menar inte att ställa de här motiven till självdestruktivitet emot varandra och säga att det ena är värdigare än det andra – i synnerhet då det i min erfarenhet brukar handla om en kombination av viljan att plåga sig själv respektive viljan att bli sedd.
Angående ”tävlingen” om vem som skär djupast/är sjukast etc, så vill jag bara förtydliga att jag syftar på en tyst tävling som nästan alltid pågår i självdestruktiva kretsar, exempelvis på behandlingshem.
det där om längs med armen tycks komma av nån villfarelse om att den som har självskadat har gjort det i ett försök att dö, eller hur? vilket är tragiskt med tanke på att syftet ju tenderar vara det direkt motsatta.
Ja, och även om personen har gjort det i ett försök att begå självmord så är det ju rätt motbjudande att ge skämtsamma tips om hur de borde göra istället.
Det där med ”hon gör det bara för uppmärksamhet” är ett resonemang som jag ofta funderat på, i synnerhet då jag själv befunnit mig i kretsar där det råder en självskadehierarki. Vare sig det handlar om ätstörningar eller cutting så eftersträvar man en äkthet och en status bland folk som är lika fucked up som en själv. Man himlar med ögonen åt dem vars sår inte behövs sys, för det är liksom inte ”äkta”.
För även om man nu skadar sig själv ”i ett rop på hjälp” eller hur man nu vill uttrycka det – är det inte lika illa då? Är det mer ”äkta” att skära sig för det rena nöjet av att självplåga, än att göra det i ett desperat försök att få någon att se det som man kanske inte verbalt är förmögen att uttrycka?
”Vare sig det handlar om ätstörningar eller cutting så eftersträvar man en äkthet och en status bland folk som är lika fucked up som en själv” har jag aldrig märkt av bland mina vänner, tack & lov.
att tala om det som ett rent nöje kan ju tyckas lite märkligt också även om jag förstår att du inte menar det bokstavligt, men det får det att se ut som om du vill belysa vikten i att ta uppmärksamhetsbehovet på allvar på ’bekostnad’ av behovet att ’skära bort’ ångest.
Självklart menar jag inte att skära sig som ett nöje bokstavligen. Däremot menar jag att det finns olika motiv bakom de självdestruktiva handlingarna, dvs syftet att ångestlindra respektive syftet att visa sitt mående utåt, där det sistnämnda ses som något lite fult och ovärdigt.
Jag menar inte att ställa de här motiven till självdestruktivitet emot varandra och säga att det ena är värdigare än det andra – i synnerhet då det i min erfarenhet brukar handla om en kombination av viljan att plåga sig själv respektive viljan att bli sedd.
Angående ”tävlingen” om vem som skär djupast/är sjukast etc, så vill jag bara förtydliga att jag syftar på en tyst tävling som nästan alltid pågår i självdestruktiva kretsar, exempelvis på behandlingshem.