Mycket pågår i mitt huvud angående det här med relationer just nu, vilket ni kanske har märkt. Jag är mitt uppe i en process där jag kommit fram till att det ideal jag innan haft kring relationer (tvåsamma, heterosexuella) inte längre är gångbart och att jag måste hitta andra sätt att utforma dem på. Jag har ju funderat på detta en massa under tiden i Bryssel, men då träffade jag ingen jag var intresserad av att vara romantiskt involverad i och behövde nog ärligt talat all den tiden för mig själv för att smälta den relation jag lämnat bakom mig.
Det här med relationsanarki är helt ny mark för mig. Jag har innan förkastat idén som löjlig och naiv, men har nu mer och mer börjat se poängerna med det och hur det skulle kunna vara utförbart. Frågan är bara hur det funkar att praktisera. Kärlek är alltid förenat med en massa jobbigheter, det gäller bara att organisera den på ett sätt så att det positiva överväger det negativa med råge.
Förhoppningsvis kommer jag att skriva mycket mer om detta. Det är ett ämne som jag tycker är viktigt ur en massa olika aspekter och som jag tror att det är väldigt nyttigt att skriva om och diskutera.
Hur tänker du om du blir kär då? Jag tycker också idén är bra men skulle inte kunna slänga bort dom känslorna eller tvåsamhetslängtan när jag blir kär, dom är alldeles för inpräntade
Jag är kär och har två pågående intima relationer. Vi får se hur det funkar!
Jag utgår från att det är helt ok för dig att de du är intim med också får ha relationer med andra, både tillfälliga och djupare.
Alltså det här låter kanske lite…skumt. Men jag skulle vara orolig för könssjukdomar om jag hade en/flera öppna relationer. Tänker också på grejen att jag vill bo i ett hus tillsammans med de jag älskar, hur skulle de gå till om det var öppna relationer? Svårare att anpassa sig ju fler det är i relationerna, vill alla flytta, kan alla ta lån, vill alla flytta till samma hus osvosv. Jag tänker också på att planera och skaffa barn (de flesta får ju en längtan förr eller senare), hur får man egentligen till det när det är flera som har input i den frågan, som ska känna sig redo och delaktiga. Det finns ju många praktiska grejer som jag tycker blir så himla mycket enklare med tvåsamhet.
Kul! Det är så roligt att vara kär.
Mysigt =) Hoppas det går bra med kärleken.
Detta skall bli jätteintressant att läsa! Jag är själv tveksam kring hur jag egentligen vill ha det och tar gärna del av dina åsikter och erfarenheter.
//Emma Hå
Ja snälla skriv mer om detta. Så himla tveksam och fundersam själv när det gäller tvåsamhet, skulle vara oerhört intressant att höra mer om din syn!
Vet inte om du känner till detta redan, men uppsala har än, vad jag förstått, rätt aktiv RA/polyförening 🙂
https://www.facebook.com/groups/uppsalapoly/?ref=ts&fref=ts
Har du läst Fanny Amjörnssons Vad är Queer? Det var den som fick mig att börja ifrågasätta tvåsamhetsnormen. Lättläst och svår att lägga ifrån sig!
Jag ser fram emot att läsa mer om dina tankar kring detta ämne och vill bara påpeka att du verkligen rockar din nya frilla! Sjukt snyggt!
Å jösses vad du får klyschiga kommentarer! Jag höll en workshop kring poly nyligen och deltagarna skulle då diskutera i smågrupp och sen i storgrupp vilka problem kan uppstå i icke-monogama relationer som inte kan uppstå i monogama. Sedan var det bara att låta dem prata tillräckligt länge om ”jamen tänk om nån får en könis” så behövde jag inte komma med några pekpinnar, det gick som på räls!
Man måste absolut inte vilja ha barn. Jag tycker inte att det är konstigt att utforma sina förhållanden efter barnalstrande, inte alls.
Men jag vill ändå fråga hur du tänker att man skulle hantera barnen om samhället mer allmänt gick ifrån tvåsamhet som norm.
Jag tänker ibland att det är omöjligt att leva i en jämställd tvåsamhet (särskillt skulle jag vilja säga om man har gemensamma barn). Jag gör det (är gift alltså, försöker verkligen göra mitt för att det skall vara jämställt), och jag vill just nu inget annat, men det är svårt.
De gånger jag funderat över alternativen så har jag fastnat på barnen. Visst går det att ha barn fast man inte lever ihop (det är ju jättemånga som har det så), men om man skaffar barn tillsammans så ”hänger man ihop” på något sätt även om man slutar leva tillsammans, eller aldrig gjort det.
Man kan tänka sig att det är en person som ansvarar för ett barn. Barnet följer en förälder runt i världen, och den andre får anpassa sig. Men jag tänker att det skulle vara otroligt smärtsamt för den som på det sättet inte får ha sitt barn.
Risken är att barnen alltid blir mammans. Risk för alla pappor som skulle sakna ihjäl sig efter sina barn, jätterisk för den effekt det skulle riskera att ha för jämställdheten, och säkert massa andra effekter.
Detta är inte tänkt att tjäna som ett KD-försvar för kärnfamiljen. Jag gillar tanken på att man skapar friare former, jag ser också heterotvåsamheten som en potentiell kvinnofälla, men jag får inte ihop det med barnen.
Jag är säkert stel i tanken efter tjugo år i samma förhållande, och den senare halvan av den tiden som gift och förälder med villa, combi och hela kittet. Men jag får inte till det i mitt huvud.
Har du tankar kring detta kanske du kan hjälpa till att mjuka upp mina innan de stelnat helt.
…konstigt att INTE utforma… skall det så klart vara.
Jag tänker att i ett samhälle där folk i regel har mer tid över (dvs arbetar mindre) och bor mer kollektivistiskt så skulle det vara relativt enkelt att organisera barnuppfostran i vilket fall. Jag tycker att det är tråkigt att vi i samhället har en så stor fixering vid ”våra barn”, alltså att barnen måste ”tillhöra” någon i mer formell mening och att det är det centrala för vem som tar ansvar för uppfostran etc. Jag tycker mycket om barn och vill gärna vara med barn, men är inte intresserad av att ”skaffa” barn, som i att ha mina egna som jag har fullt ansvar och bestämmanderätt över. Jag vill ha samvaro med barn, inte ägande.
Genitivformen vi använder när vi talar om barn är verkligen problematisk, och ibland känner jag att den smittar av sig på våra relationer med barnen. Självklart kan man inte äga en annan människa, inte heller de man råkad vara ”upphov” till.
Men barnet har en rätt till vuxna som känner ett mycket stort ansvar för deras välbefinnande tills de kan ta hand om sig själva. Detta ansvar tar man på sig när man blir förälder (vare sig man adopterar, accepterar eller avlar ett barn), och det ansvaret kan man inte lämna tillbaka.
Jag tror att frågan i de allra flesta fall löser sig, och så länge det finns kärlek (och lite mat, kläder och någonstans att sova) runt barent så kan formerna kvitta. Jag är inte alls säker på att just två föräldrar är det optimala. Viktiga vuxna som ser en och som bryr sig, det är det som räknas, och det är det vi måste försöka ge alla barn så långt det alls är möjligt.
Men fortfarande förtjänar det lite tankearbete (tycker jag). Både för att det inte skall bli en kvinnofälla, och för att skapa trygghet för den vuxna som tar på sig ansvar för ett barn och därmed gör en betydande känslomässig anknytning.
Når vi sedan ett samhälle där vi prioriterar tid med varandra före materiellt överflöd, och där vi på så vis får tid och kraft över, så blir det såklart mycket enklare. Men helt ärligt är jag inte så säker på att det är dit vi är på väg.
Den förtjänar absolut tankearbete, men jag vill ändå hävda att det egentligen inte behöver vara mer komplicerat än det är att ha barn redan som det är. Att sätta en annan människa till världen är ett stort ansvar och jag tycker att en, i den mån en kan, ska se till att barnet får den omsorg och kärlek det behöver. Dock ser jag att det redan idag är för lite med två vuxna i närheten, jag tror att det behövs åtskilligt fler. Idag löses ju det oftast med att släktingar få hoppa in, men jag tänker mig att under mer kollektiva levnadsformer så hade barn och vuxna kunnat knyta kontakter mer fritt, vilket jag tror att alla tjänar på. Även om det kanske fortfarande är de biologiska föräldrarna som har det huvudsakliga ansvaret så tror jag alltid att det är bra att fler har insyn och att det finns flera att gå till.
Jag har alltid tänkt att det vore mer ultimat med tre föräldrar, ha valet att arbeta halvtid och få massor av tid över till barnen. Har vänner vars mål är att bo i kollektiv med andra familjer i ett hus på landet, tryggt att veta att det alltid finns vuxna i närheten som kan ta hand om barnen. Det behöver ju inte vara par heller, kan vara singelföräldrar som bor ihop, eller ett par och en singelförälder osv.
Vad trevligt att vara kär dessutom 🙂
Fast varannan veckas barn finns det ju hur många som helst och det funkar ju hur bra som helst. Visst kräver det en del anpassning men det är klart det går.
En jag pluggade med för 100 år sedan var skild och hade två barn med den mannen hon var skild ifrån. De hade varit separerade länge och ingen av dem hade någon ny stadig relation, båda ville ha ett till barn så det skaffade helt sonika ett till barn ihop utan att de hade några planer på att bli tillsammans igen. De kände ju varandra väl, samarbetade bra och så vidare så jag tänkte att det var ju en riktigt fiffig lösning.
Jag tänker att det alltid är ett jävla jobb att ha barn, och att det knappast faller sig enkelt bara för att en har en kärnfamilj. Dock är det ofta så det beskrivs när en talar om alternativa familjekonstellationer.
Har kört på relationsanarki sedan sommaren 2011 och det funkar så jävla bra.