Förändring är alltid jobbigt. Även om det är en förändring till det bättre så kan det vara smärtsamt. Att gå upp i vikt ofrivilligt är jobbigt för de flesta oavsett om man har snygg kropp även eter viktuppgången, oavsett om man fortfarande efter viktuppgången räknas som smal. Att Paow känner ångest inför att hon gått upp i vikt är därför helt naturligt, oavsett som hon fortfarande blott väger 47 kilo. Men att man går upp i vikt i slutet av sin tonår är, precis som Bk-Mia skriver, helt naturligt. Det ska vara så, man ska inte se ut som en tonåring hela livet.
Ändå hör man ofta ofta folk försvara sin bantning med att de bara vill se ut som innan. Som innan graviditeten eller innan vuxenblivandet, man vill kunna passa i sina gamla jeans eller ha samma kupstorlek som man hade innan man gick ner i vikt. Som om det skulle göra själva bantningen sundare att man bara vill återgå till något. Folk lurar sig själva att de har en ursprunglig kropp som för alltid ska se ut på samma sätt, alla förändringar är bara undantag från naturtillståndet. Och naturtillståndet sätter man godtyckligt efter när man var mest bekväm i sin kropp.
Jag tror att det är minst lika viktigt att folk lär sig acceptera kroppens förändringar som att man accepterar några ”extrakilon” (efterblivet uttryck det där, men ni fattar vad jag menar). Att folk måste lära sig det där med att förändring är det mest naturliga som finns och sluta upp med att alltid sträva tillbaka till hur saker och ting var innan. För ärligt talat: det kommer aldrig att bli som förut. Tyvärr.