Denna artikel, Vår generation kommer flippa ur, skriven av två av de som själva var med under instagramkravallerna i Göteborg i December för någon månad sedan, skissar en mycket mörk bild av villkoren för ungdomar idag. Jag tycker att den är mycket läsvärd för att kunna skapa någon slags förståelse över vilka samhälleliga premisser som ligger bakom en sådan händelse.
Jag känner igen mycket i texten. Framförallt i längtan efter någon slags händelse. Att något måste ske, något måste förändras, och att det inte spelar så stor roll vad eller varför eftersom tristessen är så jävla bedövande.
Vad jag däremot inte känner igen mig i är beskrivningen av en vuxenvärld som inte ser eller bryr sig. För mig fanns den alltid närvarande. Men så är jag också en medelklassunge, uppväxt i en trygg villaförort, med gode ekonomiska och akademiska förutsättningar och så vidare och så vidare.
Mycket är jobbigt när en är i tonåren. Men det blir såklart mycket jobbigare om en dessutom växer upp i en tid som präglad av kriser, skräcknyheter (och verklighet) om stigande arbetslöshet, ”hårdare tag”, avvecklad välfärd och dessutom tillhör en marginaliserad grupp.
Det är alltid lika tröttsamt att läsa kommentarerna på den här typen av artiklar. Vissa tycker att det minsann inte är annorlunda för denna generation än vad det var för generationerna tidigare. Nå, det är klart att det alltid suger att vara ung, på samma sätt som det suger att leva i stort, men det är också klart att villkoren kan förändras. Faktum är att vi idag lever i ett samhälle med högre arbetslöshet än på mycket länge, där kriserna mer eller mindre avlöst varandra under en tid, där möjligheterna till utbildning för marginaliserade grupper försämrats och så vidare. Ett samhälle där det inte finns några visioner och drömmar. Där det högsta politiska målet är att minska arbetslösheten (inte utrota den, såklart, för det skulle ju näringslivet förlora på).
Vidare så spelar det ganska liten roll om alla generationer innan kände precis detsamma. Som vuxen borde en i så fall kunna skärpa till sig och kanske leverera ett bättre bemötande än vad som gavs till generationerna innan. Målet med samhällsprojektet måste väl ändå någonstans vara att det ska bli bättre, inte bara harvas runt i samma gamla status quo. Jag har noll respekt för människor som bara accepterar saker som de är med hänvisning till att det ”alltid” varit så.
Jag vill dock påpeka att jag tror det finns en fara med att se detta enbart som en generationsfråga, vilket är ett populärt perspektiv. Det är givetvis en generations- och klassfråga. Problemen slår inte slumpmässigt mot ungdomar som grupp, utan extra hårt mot vissa grupper. Det är viktigt att minnas detta, för annars finns risken att detta hamnar i glömska när medelklassungdomarna till sist får vettiga jobb, samtidigt som vissa fortfarande kommer att vara kvar i samma sits. För det är troligen vad som kommer att ske.
Det går inte att lösa detta med ”hårdare tag”. Vad som krävs är trygghet, meningsfullhet och en framtid som erbjuder något mer än ändlöst slit för pisslön. En framtid bortom arbetslinjen.
Det är även en integrationsfråga. Där har vi i samhället misslyckats.
Bra och tänkvärd text som vanligt. Tänker mycket på det här. Det är också intressant hur samhället liksom planterar drömmar i en som många sedan känner sig misslyckade och olyckliga över när de inte uppnås. En person som skulle säga att den inte lider nämnvärt av att vara arbetslös eller ha ett lågstatus jobb med usel lön betraktas ju som lite som ett frågetecken. Som om de skulle ”gett upp ” när de inte vill ” göra karriär ”. Förringar inte det faktum att det kanske inte är en ultimat tillvaro att vara lågavlönad/utan arbete med allt vad det innebär men frågan är ju om man bara mår dåligt för sin ”egen skull ” eller för att man fattar att man typ ses som en dålig samhällsmedborgare och inte lever det liv man ju skall drömma om.
Jag växte upp i ett ”miljonprograms-område”, en stadsdel som alltid har föraktats av resten av staden. Lite fattigare, lite ”sämre”. Min uppväxt präglades av en vuxenvärld som inte brydde sig. Växte upp i ett arbetarklasshem med en alkoholiserad far och en psykisk misshandlad mamma och med en handikappad bror som inte fick assistans i skolan förrän han var 9 och ingen assistans hemma förrän han blev 17. Behöver jag säga hur lite min mamma sov? (han behövde vändas minst 3 gånger per natt) Nej min pappa delade inte ansvaret alls, inte kommunen heller.
I femman så klassades våran klass som en ”problem-klass”. Vi fick alltså höra att vi var ett problem och ingen brydde sig om att kolla på vad som kunde ligga bakom detta utan konstaterade bara att det var oss som det var fel på.
Vi hade mobbning och sexuella trakasserier i skolan, lärare som bagatelliserade detta, som inte brydde sig, som vände andra kinden till fast att de såg, hotfulla lärare. Föräldrar till mobbare som kom och skällde ut den mobbade framför hela klassen (läraren stod i bakgrunden) när hen tillslut hade gjort motstånd mot sin mobbare som trakasserat. Sen så var det vissa perioder då vi inte hade några lärare alls utan enbart en massa vikarier som byttes ut med jämna mellanrum. Undervisningen under de här perioderna var under all kritik. Jag kommer ihåg när vi hade en vikarie så fick vi nästan enbart ”bygga saker med piprensare” sen så brydde hon sig inte direkt vad vi gjorde. När hon slutade så gav hon alla i klassen en tamagotchi (?!) som ”ett plåster på såren”, eller nått.
I sexan så fick vi däremot komma till ”ett ställe för ”problembarn” några dagar i veckan.
Där så kände man sig dock inte som ett problem utan helt plötsligt kände man sig som en människa med ett värde. Det blev bättre stämning i klassen och vissa problem i skolan löstes i alla fall eftersom människorna på denna ”skola” inte såg oss som problemen utan såg att vårt beteende var något som SKAPATS av olika problem.
I högstadiet så fick vi börja på en ny skola i samma område och sen var det dock lika illa igen om inte värre. Inte bara i klassen utan på hela skolan.
Samhället och vuxenvärlden får de unga som de skapar.
Jag förstår mig inte på den här tanken att unga beter sig på ett visst sätt för att de ”är så”.
Situationen har skapats av något, man måste titta på orsakerna bakom. Det är så mycket större än ”lite bråkiga ungdomar som behöver hårdare tag”. (Gud vad jag hatar denna idé om så kallade ”hårdare tag”)
Samhället borde börja lyssna på de unga och ta sig en rejäl funderare på VARFÖR sånt här sker.
Som du säger, man löser absolut ingenting genom ”hårdare tag”. Man löser inte problemet genom att försöka dölja reaktionerna på problemet.
Kan tipsa om filmen ”en ful och dålig film om arbete” som några vänner till mig har gjort. Den kritiserar arbetslinjen och arbetssamhället. Finns på http://kreaturkreatur.se/
Sett nu och det var ju asbra!