Jag har börjat med en grej som är att kalla allt dåligt som händer mig Det Lesbiska Lidandet. Jag slår i tån i någon tröskel, skosnöret går av och jag slår mig själv i fejset av farten, h&m har inga trängstights med schysst print, yogapasset blir inställt, lesbiskt lidande alltihopa!!!! Hade aldrig skett om jag varit en vanlig redig heterosexuell person som inte ägnar mig åt sådana PERVERSIONER!!!
När en talar om lesbiska kvinnors liv så handlar det ofta om hur tragiska de är. Vi får inte ha ett bra öde, vi måste lida lida lida för våra synder. Och när en till exempel klagar på sin relation så är det såklart för att en är lesbisk och inte för att alla människor ibland har det svårt i sina relationer. Till skillnad från heterokvinnor då som lider för att de är till exempel hysteriska i största allmänhet, vilket såklart inte har någonting att göra med det strukturella förtryck de utsätts för utan bara är en lustig slump (tänka sig va!!! SÅ TOKIGT DET KAN BLI VA!!!!).
Nåja. Jag raljerar MEN jag tycker verkligen att det är JÄVLIGT hur allt hemskt som händer en som lesbisk anses ha med just lesbiskheten att göra. Jag lovar att trots att vi är perversa kättare som kommer hamna i skärselden en dag så är vi också människor. Vi skrattar skriker lever lider gläds gråter och så vidare och så vidare. Vi är så jävla levande. Vi är hela världen, himlens alla stjärnor och jag älskar er fan. Och vårt lidande är lesbiskt för vi är lesbiska men det är inte på grund av lesbiskheten, tvärtom. Det är på grund av detta samhälle som gör våra begär till politik vår läggning till tragik.