Jag går igenom mycket jobbiga saker just nu, sådant som jag inte kan skriva om här av respekt för människor som står mig nära, men också för min egen skull, för att jag är rädd. Det gör mig ledsen, för det är något jag tycker är fint med den här bloggen och ni som läser den; erfarenhetsdelandet. Jag är tacksam över att kunna skriva om mina erfarenheter i patriarkatet och att den historian möts med systraskap och förståelse, och jag är tacksam för att få ta del av era berättelser, för de gör att jag förstår så mycket mer. För mig är detta en viktig feministisk kamp, att tala om de förtryck som är vår vardag, att politisera det och hjälpa varandra att förstå det i kollektiva termer. Det är betydelsefullt för mig och jag tror att det är det för många andra.
Alla dessa samtal som förkastas som tramsiga, patetiska och kvinnliga känsloklabb, alla dessa samtal är en del i kampen. Att själv förstå och få andra att förstå att ens erfarenheter inte är individuella, att de tvärtom dels av miljoner kvinnor, det är politik. Det är där den politiska handlingen kan börja, i att definiera sin livssituation och sina problem som politiska, inte privata. Och detta är också något som patriarkatet bekämpat. Genom att individualisera erfarenheter av förtryck så fråntas kvinnor denna möjlighet till kollektiv handling, till politisk handling.
Att vara öppen med sina erfarenheter, med sina känslor och det förtryck en blivit utsatt för är ett sätt att kämpa. Att visa förståelse för andra kvinnors berättelse och att hjälpa dem förstå den är ett sätt att kämpa. Det personliga är politiskt. Glöm aldrig det.
Lycka till med allt, och hoppas det löser sig på bästa sätt möjligt!
fanny, om du inte skulle finnas i mitt liv skulle jag mått ännu sämre än vad jag gör idag. <3
på tal om att politisera det personliga så har jag skrivit en text om att vita män som konsumerar kultur gjord av vita män – har som hobby att förtrycka kvinnor: http://iengaggpol.se/2013/09/vita-mans-tolksningsforetrade-och-man-som-konsumerar-kultur-gjord-av-och-for-man/
PUSS!!
Du skriver väldigt väldigt bra.
Hej!
Vi är två tjejer som gör en storsatsning på en hemsida om vardagen som psykiskt sjuk. Vi vill att andra psykiskt sjuka ska finna lite hopp i vår blogg och kanske inte känna sig så ensamma som man lätt gör.
Vi skriver om depression, emetofobi(spyfobi), borderline, destruktiva förhållande, asperger, add, självskadebeteende och ångest.
Hoppas du gillar vår hemsida. Hör av dig 🙂
Emma och Jonna
Tack för påminnelsen!
Hoppas du/ni kan ta er igenom det jobbiga. Kanske kan dessa erfarenheter delas när lite tid har gått?
Och tack för din kamp och dina texter som ger insikt och som påminner om att en inte behöver vara artig och ”lagom” feminist. Kärlek!
Hoppas det blir bättre.
Har själv flera gånger låtit bli att skriva om saker som jag egentligen vill dela av mig med på bloggen men där det helt enkelt inte går. Men jag tänker att det kommer gå längre fram när de är löst eller när lite tid har fått gå. Eller så skriver jag om det i mer generella ordalag.
Hoppas det löser sig okej för dig.
Så fint skrivet! Jag hoppas att situationen förbättras snabbt <3
Din blogg betyder mycket för mig, och säkert för många andra också! Typ min största feminist-ikon, det är du! 🙂 Hoppas att allt löser sig snart så du slipper vara rädd!
Det har ju iallafall betytt väldigt mycket för många att du delat med dig av så mycket (och givit utrymme för andra att göra samma sak). Det vet jag ju dels för hur det har stärkt mig och hjälpt mig förstå mig själv, men också att jag sett det hos andra i kommentarsfältet här. Du är verkligen en hjälte.