Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med.

När det pratas om kvinnors problematiska eller oproblemtiska sexualitet blir jag förvirrad. Jag ser det som en självklarhet att vi alla har olika svårigheter med intimitet och premisser de kan lösas på. Men en vid förståelse av ”sexualitet”, som innefattar all form av intimitet, så tänker jag mig att alla kan utveckla en sexualitet som de kan njuta av under rätt omständigheter.

Men det är just omständigheterna som är nyckelordet här. Varför pratas det alltid så mycket om hur kvinnor är, och så lite om vilka situationer vi befinner oss i.

Sex med män har för mig aldrig varit oproblematiskt. Jag har hemskt gärna velat att det ska vara oproblematiskt och intalat mig själv att det är det, men i efterhand så framstår majoriteten av det sex jag har haft snarare som en slags institutionaliserade och socialt accepterade övergrepp, eller åtminstone som ett resultat av att jag varit i underläge i en situation. Jag har tänkt och sagt att jag minsann inte tycker att det är det minsta jobbigt eller skamfullt med sex och att jag gärna har sex och så vidare, för det är så en tänker och säger om en har en ”oproblematisk” sexualitet, och det vet ju alla att en ska ha. Jag har helt enkelt aktivt ignorerat mina gränser för att jag har upplevt att jag då har fått fördelar i form av mäns bekräftelse.

Jag hade en sexuell relation med en man som var så kallat ”tolerant” gentemot mina ”närhetsproblem” som jag då beskrev dem. Det handlade om att jag hade närhetsproblem som hindrade mig från att till exempel ta initiativ sexuellt. Jag själv beskrev problematiken på det här sättet, antagligen för att det var den enda förklaringsmodell som fanns tillgänglig. I efterhand så kan jag se att det inte alls handlade om mina ”närhetsproblem” utan om att jag försökte tvinga mig själv till intimitet på vissa premisser för att jag tänkte att det liksom är så det ”ska” vara och att det var det som förväntades av mig.

Det har inte handlat om att jag har haft en problematisk sexualitet, det har handlat om att jag själv och andra omkring mig har försökt pressa mig till vissa former av sex och sex på fel premisser. Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med. Jag upplever inte min sexualitet som det minsta ”problematisk” nu. Jag har vissa begränsningar som mestadels beror på sexuella trauman män utsatt mig för, men det är inte en fråga om att min sexualitet är ”problematisk”.

Att kvinnors sexualitet definieras som ”problematisk” för att de utsätts för situationer där de inte är bekväma är bara ytterligare ett exempel på hur skulden alltid hamnar på kvinnan. Det faktum att vi lever i ett samhälle där kvinnor sällan äger sin sexualitet och ofta utsätts för övergrepp spelar föga roll, det är kvinnan själv som ska ansvara för att ”lära sig” att ha en mindre problematisk sexualitet.