Dualism.

I dagens samhälle har vi ett så otroligt ansträngt förhållande till kroppslighet. Inte bara när det kommer till mat och träning utan i största allmänhet. Många ser det som en olycklig omständighet att vi måste leva i en kropp, ett livets gissel som man helst ska frigöra sig från. Och det är just denna tanke, att vi ”lever i en kropp” som är så konstig. Det är en gammal tanke inom filosofin som kallas kropp-själ-dualism. Iden om att kroppen och själen är två från varandra fristående substanser där själen ska och bör stå över kroppen. Kroppen är själens redskap och själen har till uppgift att styra över kroppen, att tukta den och forma den efter sina egna behov och ideal. Tyvärr måste kroppen hållas vid liv, annars dör vi ju.

Vi lever i ett extremt kroppsfixerat samhälle, samtidigt är vi längre bort från våra kroppar än vi någonsin varit. Vi ser kroppen som ett verktyg, vår (själens) egendom, inte som vad den faktiskt är; en del av oss. Eller snarare, den är oss. Vi är inget mer än kropp. Våra sinnen, vårt psyke, våra tankar, allt det pågår i kroppen, i våra hjärnor. Allt det är elektriska laddningar som strömmar inom oss. Visst kan man tro på någon slags odödlig livsande, en själ, men att våra psyken och våra kroppar är sammanbundna finns det inte mycket tvivel om. Dualismen är en gammal ide som vetenskapen övergett för länge sedan, ändå kommer den ständigt åter i vårt sätt att resonera kring vårt varande. Ändå hör man ständigt dessa idéer om att våra sinnen och våra tankar ska ställa sig över våra kroppar. Vi ska ständigt tygla våra köttsliga lustar som anses djuriska till förmån för att bejaka någon slags ”själ”.

Men om kroppen och psyket vore åtskilda, hur kommer det sig då att även våra hjärnor blir trötta av för lite sömn eller mat? Att även vår tankeförmåga är utmattad efter en heldag fysiskt arbete? Hur kommer det sig att vi mår så otroligt bra av beröring från någon vi tycker om eller att vi mår bra när vi tränat?

Man kan önska bittert att kroppen och själen vore åtskilda, att vi kunde leva endast i våra sinnen och bara kunna uppleva direkt utan att vara beroende av denna kropp. Men det är inte en möjlighet, för vi är våra kroppar. Kanske har vi en odödlig själ som får leva i frihet från kroppens fängelse när vi dör, men det är i alla fall inte en hypotes jag har lust att pröva innan det är dags. Tills döden är vi tvungna att leva i våra kroppar, hur mycket man än tror på en odödlig själ.

Jag tror att det är denna kropp-själ-dualism som ligger bakom många av de problem människor har med kroppslighet idag. Vi ser våra kroppar inte som en del av oss själv, som ska vårdas och älskas och som vi kan känna av, utan som något externt, något i grunden skilt från vad som är oss. Att lyckas ställa sig över kroppens signaler anses hedervärt, som en seger för den mycket finare och renare psyket. Vi får lära oss att vi, för att gå ner i vikt, ska härda ut, härda igenom hungern. Vi uppmanas ständigt till att inte lyssna på kroppens signaler utan tvärtom ställa oss över dem för att forma kroppen till en för psyket tillfredsställande form.

Dessa tankar har även jag gått i år ut och år in tills jag insåg att jag är min kropp, att mitt mående beror på min kropp och att jag måste ta hand om den. Jag insåg att för att mitt psyke ska kunna utvecklas i den riktning jag vill så måste även kroppen följa med, jag kan inte lämna den bakom mig utan jag måste ta den med mig. Eller tja, inte ta den med mig som i att mitt psyke släpar med sin kroppen, utan som i att jag, en människa som är en kropp, inte kan försumma min fysiska hälsa om jag ska nå välmående.

Vi måste överge dualismen och hamra in i våra högst kroppsliga hjärnor att våra kroppar och våra psyken är ett och att det ena inte kan finnas utan det andra. Att jaget inte äger kroppen utan att jaget är kroppen. Vi måste acceptera vår kroppslighet och sluta se den som något fult.

Ofta talas det om att kroppen måste ses som något som är till för en själv och inte för någon annan. Men jag tycker att vi måste dra det längre, vi måste sluta se kroppen som något som är till för oss själva utan istället som något som är oss själva. Om vi inte slutar se våra kroppar som något som ska användas för att uppnå något högre så kommer en sund inställning till kroppen att förbli omöjlig. Människan är en fysisk varelse och inga vetenskapliga framsteg kan förändra det.