Jag var på en föreläsning som Zolfagary, grundaren bakom Vita Kränkta Män, höll i Uppsala. I slutet av föreläsningen, under frågestunden, så reste sig en kvinna upp och berättade om sin pojkvän och hens sexism, och frågade vad hen skulle göra. Det var fruktansvärt jobbigt att lyssna på, inte för att det verkade som direkt misshandel eller så, utan för att jag kom att tänka på all den sexism som jag själv och andra kvinnor fått och får utstå dagligen. Moderatorn för samtalet svarade på frågan, och berättade att hen själv hade varit i en relation med en sexistisk man mycket länge och uppmanade helt enkelt frågeställaren till att dumpa sin pojkvän, för det är inte värt det. Frågeställaren började då tala om att hen skulle kunna förändra sin pojkvän till det bättre, att hen egentligen var en ”jättefin kille” och så vidare och så vidare och jag kände verkligen att jag ville skaka om hen och säga ”du är värd så mycket bättre, du ska inte ta den skiten”.
Senare så twittrade jag om detta och skrev helt enkelt att kvinnor som har samröre med sviniga män bör dumpa dem och inte hoppas på att de kan förändra dem eftersom det faktum att de stannar fast männen beter sig svinigt i sig gör att svinigheterna fortsätter. En del personer blev upprörda på grund av detta och menade att jag lägger skuld på kvinnorna och att det inte alls är så lätt att lämna alla gånger. Andra menade att jag inte ska skylla på männen eftersom det är ”strukturer” och inte deras fel personligen. Så nu ska jag förklara lite hur jag ser på det här.
Detta att män beter sig som svin är ett strukturellt problem, men också ett personligt hos dessa män. De måste helt enkelt förändra sig för att samhället ska kunna förändras. Oavsett om något är en struktur så är det människor som upprätthåller strukturerna och människor som har makt att bryta strukturerna. En människa är aldrig helt utelämnad åt samhällsstrukturerna, utan kan fatta egna beslut. Det finns faktiskt män som inte beter sig som svin.
En annan viktig del av denna struktur är kvinnorna. Även om det inte är kvinnornas fel att männen beter sig illa så bidrar kvinnor som stannar hos män som beter sig som svin till att de ska kunna fortsätta att bete sig som svin. Om en aldrig får negativa konsekvenser för sitt agerande så är det klart som fan att en inte känner sig peppad på att lägga ner.
Om jag ska dra en analogi till samhället i stort så är det inte troligt att de som sitter på makten gör reformer som de som är underordnade vill ha om det inte finns ett bakomliggande hot om revolution. Det finns ingen anledning att tro att den som sitter på makten i en relation kommer att förändra sitt beteende om det inte finns en reell risk för att relationen tar slut annars. Nå, nu är det klart att det kan ske förändringar ändå, men jag tror ändå att för att förändra de övergripande maktstrukturerna i en relation så krävs det att en är beredd att lämna personen om hen inte är beredd att göra detta.
Trots att två personer älskar varandra så är jämställdhet i ett förhållande delvis en kamp mellan olika intressen. Män han generellt något att förlora på äkta jämställdhet; de kommer att behöva göra mer hushållsarbete och mer känslomässigt arbete, de kommer att förlora sitt tolkningsföreträde i relationen och så vidare. De kommer såklart även att vinna något i termer av ett mer känslomässigt givande förhållande, men de kommer att förlora i termer av makt. Om en som kvinna vill skapa en jämställd relation så måste en ha ett bakomliggande hot att kunna ställa dessa krav emot, och detta borde rimligtvis vara att en helt enkelt inte vill vara ihop med någon som inte är intresserad av att skapa sann jämställdhet i förhållandet.
Att kvinnor är förtryckta betyder inte att vi saknar makt. En makt vi har i detta samhälle är att vi kan välja att ingå eller inte ingå i relationer. Denna makt kan vi använda för att tillvarata våra intressen. Vi kan ställa krav på att våra förhållanden ska vara jämställda om vi över huvud taget ska vara intresserade av att ingå i dem. Vi behöver inte gå in i ojämställda relationer och hoppas på att kunna förändra ”inifrån” utan vi kan välja att bara skita i dessa relationer. Jag säger inte att det är enkelt på något sätt, men jag säger att det är möjligt. Det kräver dock kunskap om hur ojämställdhet tar sig uttryck i relationer och det kräver självkänsla nog att vara redo att tacka nej.
De två möjliga reaktionerna en man kan ge på att du ställer honom inför ultimatumet jämställdhet eller uppbrott är att hen väljer att göra slut eller att hen väljer att gå med på jämställdhet. Om hen väljer uppbrott så betyder det egentligen bara att hen inte älskade dig tillräckligt mycket för att vara beredd att kasta sitt privilegium åt sidan. Det kan givetvis vara otroligt smärtsamt med uppbrott, men i längden är det nog för det bästa att slippa bygga en relation med en person som aldrig skulle kunna vara på riktigt jämställd. Uppbrott suger, men vad som suger ännu mer är att spendera år i en relation som dränerar en på känslomässig energi och självkänsla. Det andra alternativet är att hen böjer sig inför ditt krav och strävar efter jämlikhet.
Ultimatum är obehagliga på det sättet att en är tvungen att följa konsekvenserna av den andra personens val. Samtidigt tror jag att det är den enda vägen för att nå en på riktigt jämställd relation: att vara beredd att lämna den man som inte är intresserad av att bygga jämställdhet.
Det är en hårfin linje mellan att påpeka att någon har kraft att förändra och att skuldbelägga någon. Jag tycker på intet sätt att felat ligger hos kvinnor som lever i ojämställda relationer. Däremot så vill jag påpeka att det är hos dessa kvinnor som det finns en potential till förändring. Alternativet, att inte påpeka detta, skulle vara att förneka den makt som kvinnor faktiskt har. Jag tror att det är viktigt att förstå att en faktiskt har makt att förändra och inte är helt utelämnad åt strukturerna, annars ser jag inte hur någon slags förändring skulle kunna ske över huvud taget.
Det finns en massa strukturer i detta samhälle och de styr oss. Det är inte ditt fel att det är så, det är inte du som bär skulden för det förtryck du blir utsatt för. Däremot har du, mitt i ditt förtryck, också en möjlighet att slå dig fri. Detta kräver att du dekonstruerar dina känslor, dina relationer och så vidare. Det kräver att du synar och omvärderar stora delar av ditt liv och din person. Det kräver att du är redo att lämna det som åter och åter igen drar ner dig i detta förtryck. Denna process kan vara smärtsam och jobbig, men den kommer att leda till frihet. Och tro mig, det är värt det.
Spontant håller jag helt med. Måste påpeka att jag också är mycket skeptisk till tanken att man kan förändra människor. Givetvis genomgår alla kompromisser, men det är inte sunt att bli tillsammans med en person och sedan tillbringa resten av förhållandet med att försöka förändra sin partner eftersom man faktiskt inte står ut med henom som hen är.
Får ont i magen varje gång mina vänner beklagar sig över hur de ”ställer upp” på oskönt sex (”att komma är ju inte så viktigt”) trots att de egentligen är för trötta efter att ha lagat all mat, diskat, tvättat och städat. Tjugoåriga tjejer i denna dag och tid som berättar skräckhistorier som hör hemma i en svunnen tid…
Vissa tycker ju faktiskt inte att det är särskilt jobbigt att ibland ’take one for the team’ oavsett om det handlar om skogspromenader eller oskönt sex (om det är rent plågsamt eller om fittan är torr & liknande så liter det ju inte så bra däremot). Men att ställa upp & att känna sig tvungen tycker jag är vitt skilda saker.
Så sant, så sant.
Åh så bra! Tycker precis likadant. Har flera i min omgivning (vänner och familj) som jag anser står ut med för mycket svineri från män. De borde läsa den här texten men tror inte de skulle fatta eller kunna ta in det just nu. Förhoppningsvis nån gång…
Jag önskar att alla de tjejer/kvinnor som lever i ett ojämställt förhållande slutar lägga skuld på sig själv och känner sig maktlösa. Du har ingen skult och du är inte maktlös! Sen är jag tudelad till att killen/mannen i en ojämställd relation kan ändra sig. Om han spontant inte inser problemen finns risken för att hans partner blir den gnälliga och ändå får dra tyngsta lasset i ”jämställdhetsarbetet” vilket ju kan leda till att hon lägger ännu mer skuld på sig själv för att det inte funkar. Av egen erfarenhet har det i varje fall inte fungerat i mina relationer eller för någon jag känner. Visserligen kan exet ha ändrat sig efter uppbrottet och velat försöka igen, men då har jag bara inte orkat. Det var nån slags grundläggande förståelse och respekt som helt enkelt inte fanns i hans världsbild.
Så, att slita ut sig för att få någon annan att ändra sig ger sällan resultat anser jag.
Däremot är det fullt möjligt att en träffar någon som en kommer överens med och som vill ha ett ömsesidigt respektfullt förhållande.
Enligt mitt sätt att se på saken är nästan alla relationer ojämställda, vissa är det nog dock mer av gammal vana och okunskap medan andra är det för att mannen motsätter sig jämställdhet aktivt.
Som tur är finns det män som själva utgår från att ha en jämställd relation. Tror ätt det även är viktigt att man som feminist verkligen är tydlig med detta innan man inleder en relation, förhoppningsvis skrämmer man bort de som har något emot jämställdhet i en relation. Vad jag däremot har märkt, som jag tycker är tråkigt men samtidigt ganska förståeligt, är att heterosexuella män, oavsätt om de är för jämställdhet eller inte, inte till fullo kan sätta sig in i hur det är att vara kvinna, vad man får utstå genom livet pga sitt kön. Men det får man väl ta, jag som vit t.ex. kan ju aldrig helt förstå hur det är att avvika från vithetsnormen eftersom jag aldrig blir utsatt för det i vardagen. Inte helt säker på vad jag ville ha sagt med detta, men för fan, ingen förtjänar att vara ihop med en sexist. Dessa män kan aldrig respektera en till fullo, och ett förhållande tycker jag måste bygga på ömsesidig respekt, annars kan det bli jävligt dåligt i längden.
Även om en vill ha en jämställd relation så är det ett omfattande jobb att skapa en sådan, och jag tror att många män inte inser exakt hur mycket privilegium de har pga sin könsroll.
En fråga: Tror du att ett ojämlikt förhållande måste vara dåligt? Nu menar jag inte ett förhållande där kvinnan mår dåligt, utan ett helt vanligt enkelt förhållande där kvinnan gör mer av det känslomässiga arbetet, osv.
Det kan säkert komma mycket bra ur det också, men jag ser det som ganska givet att kvinnan förlorar på det då hon blir dränerad på känslomässig energi och hindras från att göra annat i samma utsträckning om mannen. I vissa fall kan detta säkert vara okej, men som samhällsstruktur är det viktigt att kämpa emot. Jag tror att det alltid är bättre för kvinnan att ha en jämställd relation än att ha en ojämställd, men tror kanske att det kan vara bättre med en ojämställd relation än att vara ensam i viss utsträckning.
Alltså att påstå att det inte är dessa mäns fel personligen på grund av strukturer är så jävla fel, eller på ett sätt är det ju sant då mäns svinighet accepteras i större utsträckning vilket gör att fler snubbar blir sviniga än det hade varit annars men det är fel att använda det som en orsak till att stanna hos dessa män. Vi är alla uppvuxna med strukturer, men det är skillnad på män som är sexistiska svin och på män som är respektfulla men blinda för sexistiska strukturer och oinsatta i jämställdhet. Det är skillnad på en man som är en sexist och vägrar erkänna att han gjort fel eller lyssna på sin kvinnliga partner när hon påpekar hans sexism och en man som lyssnar, respekterar sin partners känslor och är villig att förändras när partnern tar upp något viktigt.
De flesta män är ganska strukturblinda och säger halvsexistiska saker ibland (samma sak med de flesta kvinnor) men de flesta män är inte sexistiska svin som vägrar lyssna på sin partners åsikter och känslor, så har man hamnat med den andra typen kan man inte skylla på att de flesta ändå är av den första.
Så, ja. Givetvis ska man inte stanna med någon som beter sig som ett sexistiskt svin och som inte förändrar sig oavsett vad man säger eller gör (för jag antar att hon försökt prata med honom om det).
Tror inte de flesta vägrar lyssna, men tror att de flesta gärna undviker att skapa äkta jämställdhet i förhållandet helt enkelt för att det är att säga ifrån sig en stor del av sin personlighet.
Vanligt misstag det där, att tro att man kan förändra någon. Det kan man inte.
Håller med om början, men jag skulle vilja vidga begreppet, tjejer likväl som killar som behandlas illa i sina relationer förtjänar bättre. Det är inte bara killar som beter sig illa, långt därifrån.
Fast det är ju inte de situationerna som Fanny tar upp. Givetvis är tjejer hemska ibland, men nu talar Fanny speciellt om tjejer med sexistiska partners.
Ser ingen större skillnad på om man ska acceptera att bli illa behandlad av sexism eller andra anledningar. Att begränsa sig till enbart sexism är i mina ögon att sätta skygglappar på.
Fast man får faktiskt prata om speciella situationer ibland. En grej hände Fanny och nu bloggar hon om det hon tänkt angående den situationen. Det är inte att ha skygglappar.
Det handlar mycket om att kvinnor delvis är fostrade in i att acceptera sexism, därför krävs det ökad belysning av problemet, vilket jag ägnar mig åt här. Om du vill uppmärksamma folk som blir illa behandlade oavsett sexism så kan du starta en egen blogg och skriva om saken.
Väldigt vad du verkar vara på dåligt humör idag, skulle verkligen vilja veta varför. Förstår inte ens varför du är så på offensiven när jag håller med om att de tjejerna inte ska acceptera skit, tror inte heller att man kan förändra någon, det som kan lyckas är att få den andre att komma till egen insikt att den själv behöver och vill ändras. Förändringen måste komma inifrån.
Betackar mig för omdömen om mitt humör.
Detta stämmer. Jag tänker att skillnaden är att könsmaktsordningen går igen i så gott som alla heterorelationer vilket gör att en måste skapa en bredare medvetenhet kring det än att just en viss partner var ett svin. En ska inte vara med ngn som gör en illa, men när det är en bredare samhällsproblematik som ligger bakom så är det viktigt att belysa det även som kampmetod.
Mycket bra skriven! Det som du skriver är det som pågår i många många relationer… Får jag översätta din artikel till spanska för att publicera den på min Facebook sida? Jag känner några kvinnor som pratar spanska som behöver läsa din artikeln. Mycket att reflektera över. Tack!
Gör gärna det!
Att killar skulle ha tolknngsföreträde i relationen tror jag faktiskt inte speciellt många skulle hålla med om. I de flesta relationer är det tjejen som har mest att säga till om i allt från vem paret ska umgås med, var de ska bo, vad barnen ska heta, hur de ska fira jul till att vara i centrum för att må bra.
Det är helt okej om du tror det. Jag delar inte din uppfattning.
Stämmer mycket väl med min erfarenhet med, både från egna och andras relationer.
Jag håller faktiskt med dig helt och hållet. Att behålla en relation till någon som inte behandlar den andra med respekt är ju att acceptera det dåliga beteendet. Det går ju inte att klaga på dåliga män, och samtidigt föredra dessa framför andra. Det blir ju ett sätt att belöna beteendet och reproducera och förstärka strukturen.
Hej Fanny. Jag tycker att du skriver bra och klokt, men undrar lite över hur du definierar är en jämställd relation? Jag tycker själv att det är jättesvårt att veta ibland om jag gör saker för att jag vill det, eller för att jag är kvinna. T.ex. tycker jag att ekonomi och hantering av pengar är jättetråkigt och låter därför mannen ta hand om det. Samma med bilkörning, tekniska installationer, och ihopskruvanet av möbler. Däremot älskar jag att laga mat och inreda. Vi är snälla och respekterar varandra.
Tror du att man måste utmana sina intressen och vanor för att få ett mer jämställt förhållande? Prova om man kanske visst tycker om att byta ut glödlampor och bara aldrig gjort det för att man inte ”fick chansen”? Och må mycket bättre om man bryter normen? Eller handlar jämställdhet om mer grundläggande värderingar där fördelning av sysslor inte spelar någon roll så länge man mår bra i förhållandet?
Vore väldigt intressant att veta hur du ser på saken.
Regarding men, you wrote ”de kommer att behöva göra mer känslomässigt arbete” in order to create a jämställd relationship. I definitely believe and agree that in general the emotional needs of women are not being met by most men in relationships and this is a very big problem. I’m also quite sure that in the majority of relationships the men’s sexual needs are not being met by the women (not necessarily a problem for younger pairs but once over 30 or so the problems commonly arise). Should the same standard of responsibility apply? I.e. Does it follow that women will need to be more open to increased sexual activity in order to ensure a jämställd relationship?
Jag tycker inte riktigt att det är samma sak. Skillnaden är att det känslomässiga arbetet är något som behövs för att relationen inte ska braka samman, alla relationer behöver ”smörjas”, frågan är bara vem som gör det. Olika sexlust tycker jag är en helt annan sak. Däremot så tycker jag att det är ett gemensamt problem om en av partnerna alltid är otillfredsställd, vilket såklart måste lösas, men inte på samma premisser som detta.
All studies I’ve ever seen show that a healthy sex life is a requirement for a solid long term relationship. The scope, style, frequency, etc. varies greatly among couples but healthy pairs tend to have worked out a solution that works for them. A more basic question is whether the journey toward a jämställd relationship requires understanding the needs of both partners and also requiring both to change in order to more the pair forward. You seem to answer that with an affirmative in your comment but I’m not sure. How do you feel about it?
Vill bara säga tack för att det finns personer som du! Det finns alltid en osäkerhet när en ska lämna en relation, inte bara utav påtryckning från honom, utan från folk omkring sig, att det inte är bra osv. Därför är det extra viktigt att ha diskussioner med andra utsatta kvinnor av ojämställda förhållanden för att fatta att vi är värd bättre! <3