Katrin har skrivit ett inlägg om Suri Cruise, ni vet barnet till Katie Holmes och Tom Cruise. Tydligen så vägrar Suri lämna hemmet utan att ha sminkat sig. Detta tycker Katrin inte är ett så stort problem, eftersom ”det inte skadar någon” att Suri sminkar sig.
Hon nämner att barn tycker att det är kul med färg och klet och att de då borde få kladda ner sig. Det kan jag absolut hålla med om i sak, jag tycker att hela vuxenstämpeln på smink är ganska fånig. Jag läste en gång ett inlägg av Benjamin Rask som jag tyvärr inte hittar nu. Han framförde testen att smink för barn kunde vara positivt eftersom barnet får en mer lekfull upplevelse av sitt eget utseende. Det blir inte så statiskt eller viktigt utan något man kan förändra och använda på olika sätt.
På sätt och vis är smink något som avdramatiserar utseendet även för vuxna. Det flesta kan vara snygga med smink om de bara lägger tid på det, till skillnad från naturlig skönhet som alla inte innehar. Kanske tänker man även mer på vad som är spektakulärt eller uttrycksfullt än vad som får en att se mest attraktiv ut.
För mig är smink en lättnad. Jag använder det sällan men det är skönt att veta att det finns där, att jag bara är några penseldrag ifrån att se annorlunda och för det mesta mer attraktiv ut. Men jag behöver inte vara snygg varje dag, det räcker med att veta att jag kan vara det.
Men när det går till den gränsen att man måste sminka sig varje dag, att man får panik om man måste lämna huset utan smink, när man sminkar sig även för att springa ner till till närlivsen i mjukisbyxor för att handla mjölk, då går det för långt.
Man kan tjata i evigheter om fria val och att det är upp till var och en vad man vill ha i ansiktet, men det är destruktivt att inte kunna slappna av utan det. Jag ser det lite på samma sätt som alkohol: det får gärna vara något extra, något som ”piffar till” då och då, men om det är en daglig ingrediens i ens liv som man mår dåligt av att vara utan så är det en begränsning. Och jag tycker inte att någon ska begränsas av smink, speciellt inte om man är fem år gammal.
Det är om att barn gillar olika starka färger och smink och nagellack och glitter och vad det nu är. Det är något som jag får säga ibland till vuxna som har barn och typ ”nej men min son ska inte ha smink, det är bara för tjejer!” när dom är typ 5 år eller nått och barnet till prova nagellack eller något sådant. Det är bara löjligt i mitt tycke att begränsa det efter kön.
Sen håller jag med om att det bara begränsar åt andra hållet när en 5-åring inte ens kan lämna hemmet utan smink. Snacka om att använda vuxenvärldens förväntan, press och stress angående utseende som tjejer och kvinnor blir utsatta för och känner av i sin vardag. Jag erkänner att jag själv har vid flera tillfällen känt samma sak, jag har känt att jag ”behöver” ha smink för att gå ut… Fast jag försöker gå ut ändå och vifta bort tanken men det är inte alltid bara sådär jättelätt. Det känns skämmigt att känna såhär med tanke på hur medveten jag känner mig om just könsuttryck och kläder och smink, och den förväntan och press många känner.
Väl talat. Klart att smink kan vara kul & det går väl inte att komma ifrån att de flesta delvis sminkar sig även för andras skull, exempelvis könet de attraheras av (problemet i det ser jag dock inte- vi vill naturligt attrahera andra & reproducera oss, alltså vill vi se bra ut. att det sedan enligt vissa bara går att se bra ut om man sminkar sig är förstås sorgligt, dock.), men om det går så långt att man inte ens kan lämna huset utan har det verkligen gått alldeles för långt.
Sen är det ju ganska tråkigt att smink ofta anses vara bara för tjejer. Varför ska inte killar kunna använda foundation, eyeliner, ögonskugga o.s.v. utan att det anses bögigt & fel? Personligen attraheras jag inte av sminkade killar, men det är ju liksom inget argument mot att killar inte ska sminka sig- vilket vissa emellertid tycks vilja använda som argument. Typ: ”jamen, JAG tänder inte på sminkade killar, killar ska fan inte hålla på med sånt klet!” Lite som när man diskuterar kvinnors kroppsbehåring & det alltid ska komma män som gnäller om att det är äckligt med hår alternativt ser barnsligt ut med rakad fitta & de vill minsann ha en mogen kvinna, yada yada…
Jag har hur som helst haft det problemet att jag inte kunnat lämna huset osminkad (faktum är att jag inte ens kunde se mig själv i spegeln utan smink, så jag var sminkad hemma också) då jag hade BDD, men nu är det som tur är oerhört mycket bättre med det & jag går nästan jämt & ständigt osminkad eller VÄLDIGT lätt sminkad, t.ex. bara lite foundation (men oftast låter jag huden andas fullt ut). Det är bara om jag ska på fest eller liknande som jag sminkar mig, fast ibland inte ens då. Det är en befrielse att inte känna att jag ser hiskelig ut utan smink & att jag inte kan gå någonstans utan det, men samtidigt är det precis som du skriver skönt att det finns till hands.
När jag skrev ett inlägg liknande ditt för ett par år sedan fick jag emellertid en massa ilskna kommentarer från tjejer som ansåg att min pojkvän måste vara sjukt ful eller blind som valde mig, alternativt tyckte de att det var ju himla lätt för mig att säga att det har gått för långt då blablabla… när det enda jag egentligen ville ha sagt var att smink kan vara spännande & kul, men om man inte kan lämna huset utan det har det gått för långt & eftersom jag själv haft det problemet & lidit enormt av det hoppas jag att de med liknande problematik vågar prata med någon om det. Suck…
Jag har haft väldigt mycket besvär med utseendekomplex. Sedan högstadiet har jag knappt kunnat gå ut utan smink, det är först det senaste året jag faktiskt har börjat komma ifrån det (svårt att jämt vara sminkad ute i Kenyas bush – och då har jag ändå alltid ansträngt mig med fickspegel och medtagen foundation). Det är absolut inget jag är stolt över och som feminist försöker jag aktivt arbeta bort detta beteende (förstår ju att det beror på könsnormer och jag tycker inte om att känna mig begränsad). Svårare än man tror dock, jag känner mig så himla naken utan sminket. Så jag instämmer i det du säger: Smink är bra när det är kul, inte när det är ett tvång.
Alltså det här med smink är ju verkligen kul. Jag smetar på och det tar väl 1 – 2 minuter sen äre klart! Jag har aldrig varit den som stiger upp en timme extra för att hinna sminka sig…och jag sminkar mig inte alltid heller. Jag sminkar mig när jag har lust, för att smink är som sagt var väldigt roligt. Jag gillar ju att rita och måla så varför inte sminka? 😉
Men det är inte bra när sminket tar över ens liv. När man knappt kan gå ut med soporna utan smink. Då är det sminket som har kontrollen…