Ibland så gråter så kallade ”omvända” feminister ut om att feminismen satte dem i en offerroll. För dessa kan jag enbart beklaga, att de inte har lyckats hantera insikter om hur världen är strukturerad efter kön bättre.
För mig har feminismen verkligen inte satt mig i någon ”offerroll”. Snarare har feminism hjälpt mig att ta mig ur en massa pissiga och destruktiva mönster. Jag har bland annat feminismen att tacka för att jag slutat vara ätstörd och slutat lägga sjukt mycket tid på saker som typ utseende, som jag inte har intresse av i den utsträckningen. Feminism har också fått mig att bli bättre på att välja mitt umgänge utefter vad som får mig att må bra och inte vad som förväntas av mig. Feminism har fått mig att ta mer makt över mitt eget liv och sluta sträva efter en massa ideal jag ändå inte kan uppnå. Det har också fått mig att bättre kunna hantera när mina vänner har problem i sina liv som är relaterade till patriarkalt förtryck.
Att se de strukturer som styr mig tillvaro har gjort att jag har kunnat bryta mig fri från deras makt, och för mig är det långt ifrån att iklä sig någon offerkofta. Att inta en offerroll är att vara passiv, men feminismen har inte gjort mig passiv utan snarare aktiv. Den har gjort att jag aktivt kan kämpa emot de strukturer jag lyckas identifiera med hjälp av feminism.
Jag har väldigt svårt att se alla de feminister som engagerar sig för att nå politisk förändring som några offer. Det är snarare ofta personer som aktivt försöker förändra sin tillvaro och samhället i stort. För mig är detta inte en offerroll, det är att se de strukturer och det förtryck som finns i samhället och försöka göra det bästa av situationen, det vill säga förändra den.
Sedan kan jag också tycka att det är lite märkligt att basera sin syn på samhället av vad en mår bra av att tycka och tänka. Personligen brukar jag tänka att det är viktigare att se saker för vad de är istället för att förneka sakernas tillstånd för att det eventuellt får mig att må bättre. Jag struntar inte i att förstå rasistiska strukturer för att det får mig att känna skuld över min vithet, på samma sätt struntar jag inte i patriarkala strukturer bara för att det kan få mig att må dåligt att tänka på dem.
Sedan kan en givetvis använda alla teorier på ett konstigt vis, och det kan vara så att vissa söker sig till feminismen för att hitta något slags legitimt skäl att tycka synd m sig själva. Om det är så så är det tråkigt, men det är inte ett problem i feminismen som sådan, det är ett problem i hur vissa väljer att applicera feminism på sitt liv. Att använda sitt eget misslyckande mot en hel ideologi är kanske inte helt rimligt. Jag känner bara: trist för dig att du inte har kunnat ta till dig dessa insikter på ett konstruktivt sätt, men försök inte få det till att det gäller oss andra. De flesta feminister har nämligen inga problem med att båda ha en feministisk övertygelse och se sig själva som subjekt som kan skapa förändring, både i sina egna liv och i samhället.
Om något är en offerroll så är det väl att agera som om saker liksom bara händer en eller samhället och att en inte kan göra något för att förutse eller förhindra det. Att betrakta alla skeenden som inte ”passar” som typ naturfenomen och inte resultat av en struktur som gå att förändra politiskt är ju verkligen att sätta sig själv i en jävligt passiv roll, en offerroll.
Tycker ofta folk brukar reagera inte på att feminister sätter sig själva i offerroll, utan att dom typ ”beskyller” andra kvinnor för att vara offer för patriarkatet. Som om dom tyckte att andra kvinnor inte va lika bra som feministiska kvinnor som vägrar smink och klackar typ (detta är ju förstås en myt men upplever att många tjejer känner att feminister skambelägger deras femininitet och sätter den i likhetstecken med offerskap).
Jag instämmer! Så otroligt löjlig retorik att påstå att feminister GÖR kvinnor till offer. Faktum är, för det första, att kvinnor som grupp ÄR offer för män i världen, både i nutid och dåtid. Det är MÄN som gör och alltid har gjort kvinnor till offer. Skulle det dessutom vara lite ”fult” att påtala att verkligheten faktiskt ser ut så? Sen när är det ”fult” att vara offer för förtryck och diskriminering, ekonomisk diskriminering, strukturer, sexuellt och fysiskt våld? Om det är fult att vara offer, vad är det då att vara förövare?
Håller med! Människor som tycker att feminismen skulle göra kvinnor till offer stöts av detta eftersom det – förskräckliga tanke – ju visar att det måste finnas förövare och det vill väl ingen identifiera sig med? Så mycket smidigare om de där arga kvinnorna kunde ta eget ansvar som individer istället för att tjata om strukturer som får andra att känna sig illa till mods.
Jag känner mig faktiskt mer utsatt sen jag blev ’mer’ feminist, upplyst, elr nåt i den stilen… Jag identifierade mig nog inte så starkt som kvinna innan, hängde mkt med killar, jag tävlar i boxning så det var kort hår och träna träna träna, man blir sedd som en av grabbarna när man tävlar på min klubb etc. Nu läser jag mer om kvinnors utsatthet i olika situationer och identifierar mig mer som kvinna.. och är faktiskt lite oroligare, mer försiktig i relation till män och funderar lite mer när jag går ensam på kvällen… antar att det är en av fällorna med identity politics, att man blir mer fäst vid sin egen utsatthet och historia av förtryck. Någon som kännt lika men kommit över det?
Det låter jobbigt. Jag har inte upplevt samma sak, men jag tror det viktiga är att tänka på att skulden inte är din om något skulle hända. Det är iaf vad feminismen gjort för mig.
Men alltsa, skulle inte alla form av ideologiskt engagemang bottna i en offerroll da? Borde ju I sa fall kunna appliceras pa fler an feminister. Men jag haller med dig helt och fullt! Det haller verkligen inte.
Kanner ocksa igen mig i Hannas kommentar men kan samtidigt kanna ett stod i att det finns andra som tanker som jag. Innan jag blev feminist kande jag san skuld for valdigt mycket saker som jag inte riktigt kunde satta fingret pa. idag ar jag ledsen och arg over att varlden ser ut som den gor men kanner ingen skuld. Oerhort befriande. Forsoker ocksa tanka som att kunskap ar makt och nu har jag allafall kunskapen att undvika destruktiva situationer pa ett annat satt.
Vatten på vår kvarn: http://www.nck.uu.se/NCK_press/Pressmeddelanden/v-ldsutsatta-har-s-mre-h-lsa-senare-i-livet/
”Drygt en av tio kvinnor och en av hundra män hade efter sin 18-årsdag utsatts för allvarligt sexuellt våld i bemärkelsen med fysiskt våld påtvingat samlag eller liknande, inklusive försök och inklusive övergrepp då den utsatta befunnit sig i ett tillstånd utan möjlighet att försvara sig.” ”I den gruppen var det flera gånger vanligare att uppge symtom som kan tyda på posttraumatiskt stressyndrom.” Bland 10 000 tillfrågade kvinnor och lika många män.
Länge leve korrekt genomförda undersökningar med statistisk tyngd.
Kan du skriva lite om din tid som nyliberal? Intressant vore det.
Feminismen har inte gjort mig till ett offer, men den har fått mig att förstå att jag är det. Visst är det en jobbig insikt och visst ”ser” jag mycket jobbiga saker som feminist som jag inte såg innan. Men den enorma skuld som feminismen har befriat mig ifrån gör det helt klart värt det. Det var en så otroligt befrielse och lättnad att se att mycket av det jobbiga som har hänt mig faktiskt inte var mitt eget fel.
Alla former av aktivism ger ju inte omedelbar utdelning, tyvärr. När det gäller min dotter är det jättesvårt för mig (lever i Tyskland). Det finns ingen genuspedagogik att tala om på förskolorna. Dottern får spel och böcker i present som får mig att vilja kräkas … Jo, det skulle ibland kännas lite skönt att inte behöva bli upprörd – och det blir definitivt värre när jag sysslar mer med ämnet, eftersom strukturerna återfinns i allt precis överallt och jag ser fler och fler. Vilket inte är feminismens fel, felet är ju att det inte funnits tillräckligt med feminism. Men jag blir deppig, det blir jag.
Feminismen har verkligen inte gjort mig till ett offer, bara för att den har hjälpt mig att inse att jag är det. Precis som antirasismen inte har gjort mig till ett offer. Hela retoriken påminner mig om hur en får veta att en skapar Dålig Stämning om en påtalar ett problem (mobbning, trakasserier, opassande skämt etc) – försök sen få folk att fatta att nej, det var inte påtalandet av problemet som skapade problemet, det fanns redan där men ni ville bara inte se eller erkänna det.
Så tröttsamt löjligt påstående. I sådana fall borde alla människor som arbetat mot rasism också satt sig i en offerroll. Eller vilken annan kamp som helst för den delen.
Feminism har blivit ett av mina verktyg för analys och vissa av analysredskapen kan appliceras i andra sammanhang. Inser nu att jag blir illa behandlad på olika sätt bland annat på grund av ålder och kön. Det är inte att jag gör mig själv till ett offer. Jag inser att jag är ett offer för strukturer.