Det finns vissa feminister som tror att de är mer framgångsrika för att de lyckas snacka med män och att män lyssnar på dem. Stärkta av detta går de ut i världen och berättar för andra feminister att det minsann finns män som vill lyssna och lära av feminismen bara en talar med dem på Rätt Sätt, det vill säga lugnt och sansat. De är Feministen Som Kunde Tala Med Män, den Vettiga Feministen som inte skrämmer bort män med sin manshatarretorik. Räddningen!
Generellt för detta sätt att tala brukar vara att söka kompromisser. Typ att ge med sig lite, vara lite snäll, för att få den en snackar med att gå med på vissa andra grejer. Jag vet, för jag har gjort det många gånger. Det handlar alltid om att fila ner kanterna, tona ner den värsta radikalismen, tills det att mannen bestämmer sig för att gå med på det hela.
Att söka kompromisser med män är i mina ögon djupt problematiskt. I ett samhälle där män har makt över kvinnor kommer dessa kompromisser alltid att vara till mäns fördel, eftersom det är på deras spelplan som de görs upp och eftersom det är de som har makten att ”acceptera” analysen eller inte. Till sist är det mannen som bestämmer om han ska låta sig övertygas eller inte, och att samtala med män blir därför ett väldigt osäkert projekt som mest handlar om att vädja till mäns goda vilja och/eller förnuft. Eftersom det finns en maktobalans så kan en inte ”ge och ta” på samma sätt som i en situation där parterna är lika, ett sådant givande och tagande kommer alltid att vara till nackdel för den förtryckta.
Om en gör detta relativt sällan så kan det såklart fungera, men om en gör det för ofta eller rentav bygger hela sin feministiska aktivitet på denna praktik så kommer troligen ens syn på feminism formas efter dessa kompromisser en ständigt tvingas ingå. Detta är ett skäl till att jag väljer att i allmänhet inte diskutera feminism med män på detta sätt, söka samtal eller medgivande. Jag vet att en sådan praktik kommer färga min analys, och det är ingenting jag finner eftersträvansvärt då jag anser att feministisk analys ska utgå från ickemän och ickemäns situation och behov och inte män.
Det handlar nämligen inte bara om hur vi lägger fram våra åsikter, utan det handlar om åsikterna som sådana. Det är inte en fråga om bara retorik, utan vissa åsikter går inte att uttrycka på ett ”snällt” sätt. Om min åsikt är att alla män förtrycker, då är det det jag tycker om det kan liksom inte lindas in i ”retorik”. Sedan kan en såklart uttrycka sig mer eller mindre tydligt och så vidare, men det är ändå så att åsikter i sig provocerar, inte bara ”retorik”. Feminism provocerar inte för att det heter på ett visst sätt eller för att feminister är elaka utan för att feminismen handlar om att beröva män deras makt över andra människor.
Det säger sig självt att en feminist som har en mindre radikal analys har lättare att samsas med män om denna, jag tycker inte direkt att det är något större mysterium att det är så. Om en har en syn på frigörelse som inte kräver så mycket från män som kommer en att bli mer omtyckt av män som grupp. Det har att göra med att män har ett intresse i att patriarkatet bevaras något så när intakt. Problemet är att det automatiskt ses som något fint och eftersträvansvärt att lyckas ”tala till mannen”, att det skulle vara mer värdefullt än att lyckas tala till ickemän.
Jag tycker att det är konstigt, eftersom jag vet hur mycket andra feministers texter har betytt för mig, hur mycket de har fått mig att se och inse, hur mycket kämpaglöd de har bidragit med. Jag tycker att det är beklagligt när sådant anses mindre viktigt än att lyckas tala med män, för det säger mig att jag är mindre viktig än en man. Därför vill jag inte vara manstillvänd i mitt tilltal, för att jag tycker att det är viktigare att tala till de som är förtryckta i patriarkatet.
Skulle du säga att det här med att ”ge och ta” ändå fungerar bättre om det gäller en manlig feminist som talar med en manlig icke-feminist? Att ”maktobalansen” då försvinner något?
Det är inte min upplevelse i alla fall.
De finns så många män som kallar sig feminister men ändå väljer att fortsätta agera som vanligt. Om man påpekar eller diskuterar något särskilt fall, särskilt då personen i fråga själv är involverad i diskuterad situation stöter man ofta på ilska, förnekelse eller deflektion ändå.
Då heter det ”INTE JAG” eller ”jag gjorde så FÖR ATT..” eller ”men DEN ANDRA DÅ, HEN BA….” ibland finns det bara små markörer som visar att de ändå inte ser sig själva som en del av problemet. Som sagt, det är ju ändå en del av deras privilegium att få välja att erkänna dem eller inte.
Ett sunt förnuft och en god vilja är ju inte konstanter heller, utan varierar från situation till situation. Kan inte komma på en enda man jag känner eller har känt som skulle reagera mottagligt på personlig kritik vare sig den är feministiskt eller personligt riktad, till en feminist eller inte.
Ja, vi manliga feminister är väl kanske inte så bra på praktik alltid. Jag tycker ju ändå att jag förstår vad Fanny skriver om oftast och att det verkar vettigt, men att omsätta allt i praktiken och ta kritik blir ändå inte alltid lätt. Jag tänker då kanske att det svider lite mindre (och därmed blir lite lättare att ta till sig, åtminsonte för vissa män; andra kanske tar åt sig lättare med om man är hård) för en man om det är en annan man (vår manlige feminist alltså) som försöker förklara. Min strategi är ju alltid att göra det så mjukt som möjligt. Jag hoppas åtminstone att det ”fungerar” på vissa män.
Skrev svar till dig men hamnade som ny kommentar. Ursäktar.
Sjukt bra text. Tänker på ett inlägg (eller om det var ett svar på någon kommentar) som Lady Dahmer skrev för ett tag sedan där hon förklarade att en ”aggressiv” retorik inte heller skrämmer bort män som egentligen vill bli feminister, som vissa försöker göra gällande. Detta med att ”säg inte dumma saker eller var elak mot män för du skrämmer bort män från feminismen och vi behöver faktiskt männen” håller liksom inte. De män (och andra) som vill bli/vara feminister kommer liksom vara det oavsett, och feminismen är ingen gullgullig mysklubb som en behöver en trevlig guldkantad inbjudan till. Och jag håller DEFINITIVT med om att en inte kan vända sig till männen i sin feminism hela tiden, det blir ju helt bakvänt.
<3
Åh vilken bra text! Den formulerade så mycket jag gått och tänkt på. Tack! Delade LDs grymma text om vad män faktiskt kan göra om de vill stödja den feministiska kampen, och oj vad mycket upprörda män och kvinnor som tycker att ”vi måste inkludera alla” som kommenterade. Nej, det är ingen självklarhet att alla ska inkluderas. Tack!
Min reaktion på din kommentar är att det är oroväckande att du känner att du inte är så bra på praktiken. Ändå ser du också att du lättare tar till dig kritik från en man. Jag tycker det pekar på att du verkligen inte har förstått det här med tolkningsföreträde, och att lyssna respektfullt på icke-män och ta dem på allvar. Att verkligen omsätta iden om att icke-mäns perspektiv, observationer, känslor, synpunkter och åsikter väger lika tungt som en mans. Trodde det var DET som var en av de stora grundstenarna i ett jämlikt samhälle, och det största målet med feminismen öht. Varför kallar du dig feminist om du inte vill omsätta den iden i praktik, undrar jag.
Men, han försökte i alla fall vara ödmjuk och erkänna att det inte alltid är lätt osv., inte ursäktande utan mer ”ja, det är rätt att vi faktiskt suger på att göra praktik av det teoretiska vi tycker oss förstå”. Han skriver ingenstans att han inte vill omsätta det i praktik eller att det är han som lättare tar till sig saker från en man än en icke-man, utan pratar generell. Men det funkar inte heller eller? Å ena sidan kan män aldrig vara tillräckligt bra feminister, å andra sidan får de inte vara medvetna om detta?
Jag ser det såhär: En fattar ett beslut om hur mycket energi man lägger ner på en viss grej i ens liv.
Om en nu vill vara feminist, och en säger att en vill utföra feministiska handlingar, dvs omsätta teoretisk feminism i handling, och en har dessutom identifierat ett specifikt område som en är dålig på, då ska en väl göra en ansträngning för att ändra på det?!
Jämför: Du blir oerhört dålig i magen varje gång du äter en viss grej. Det blir socialt obehagligt om du gör det ute bland folk och du lider av det och ditt sociala samspel blir haltande. Du går till läkaren, får reda på att jo, du är allergisk mot tomater. Du har ett problem, det är identifierat. Du och dina vänner lider av det, det är uppenbart. Vad gör du? Fortsätter du äta tomater ändå, eller? Det vill du säkert göra, för tomater är kanske det godaste du vet! En quick fix, eller en hel kväll utan magknip och rännskit? Det är ditt val.
Ovan är Eriks val. Det handlar om val. När man proklamerat sitt val anser jag att det är god praxis att agera utefter sitt val också. Annars kan en ju hålla tyst om sitt val, om det inte kommer inverka på ens handlingar, så behöver inte arga människor komma och ställa en till svars för att en inte lever upp till de målsättningar en själv har satt upp.
Jämför: Ät dina tomater hemma ifred, så slipper vi andra städa upp dina nerbajsade toaletter.
Det är väl i och för sig inte automatiskt så att man känner att man är bra på något, eller lyckas med något, för att man har ambitionen att göra det? Och ärligt talat, hur många tycker att det alltid är trevligt och lätt att ta kritik? Om kravet att man skall tycka att det är trevligt att ta den kritik man får, är det inte många som får kalla sig feminister.
(Jag tror f.ö. även jag att manliga ickefeminister hanterar kritik eller info överhuvudtaget från manliga feminister på ett helt annat sätt än kritik/info från kvinnliga feminister. Det ligger ju s.a.s. i själva ickefeministgrejen att värdera det som sägs av män på ett annat sätt – läs högre – än det som sägs av kvinnor. Det suger, förstås, men att jag tycker att det suger gör ju inte att det slutar finnas.)