I mitt liv finns just nu en människa som jag inte skulle klara mig utan, min pojkvän sen ett och ett halvt år tillbaka är en otroligt viktigt del av mitt liv. Om det skulle ta slut mellan oss nu skulle jag nog inte riktigt fixa det, jag skulle bli helt förstörd.
Min kompis Hilda tycker detta är dåligt, hon tycker inte att man ska vara för beroende av en person. Det är kanske sant att det gör en sårbar, men samtidigt tycker jag att man ska kunna öppna sig själv och våga ge sig hän åt kärleken. Man faller väl kanske hårdare när det händer, men hårda fall är en del av livet och något man måste våga utsätta sig för. Jag tror att det farligaste man kan göra är att aldrig utsätta sig själv för risker.
”Ensam är stark” var mitt motto tills jag träffade Emanuel, då blev plötsligt allt i mitt liv beroende av att vi var två, mina veckor planeras delvis efter när han kan ses, om han behöver mig lägger jag ifrån mig allt annat för det. Visserligen kan jag göra detsamma för en vän, men aldrig i samma utsträckning. För Emanuel kan jag göra saker jag aldrig hade gjort för vänskaps skull.
Att erkänna för mig själv att jag är beroende, att min lycka är beroende av honom, det var svårt. Dittills hade jag alltid betraktat mig själv som en stark och självständig kvinna, en person som inte behöver hjälp. Men sen insåg jag: jag är, lika mycket som alla andra, beroende av samhället, den kontext jag befinner mig i och andra personer. Jag behöver sällskap, jag behöver kärlek, jag behöver en person att skapa en framtid tillsammans med, göra upp planer med, bli hjälpt av och även hjälpa.
Så för att svara på frågan: kärlek är att erkänna att man kan vara svag, att man behöver en annan människa i sitt liv. Kärlek är att lägga sina idéer om den ensamma och starka människan på hyllan och lägga sitt liv i någon annans händer.
Jag skulle kunna skriva något om att man inte ska vara beroende men det är fint att vara svag och jag är bara avundsjuk 😉
Kärlek = kollektivism
Heja!
Åh så fint, Fanny. Jag känner igen mig. Jag kämpade länge med insikten att jag inte klarar mig utan min E. Att han är min akilleshäl men också min största styrka.
Det är så fint när man älskar någon annan mer än något annat, tycker jag. Det är en sådan… nobel känsla!
fast jag kommer aldrig glömma när jag som 17-åring för första gången kände i hela kroppen ”fan va skönt det är att va singel” efter att ha varit hjärtekrossad i flera månader. Sedan dess har jag alltid varit en singelbrud. Och det har varit så kul! Jag har dejtat så många olika killar, fått bli ”förälskad” och ”nykär” hundratals gånger, haft lösa förbindelser utan en massa bråk och tyglar och ångest, har kunnat flytta utomlands utan att behöva ångra mig över att lämna någon, och jag har verkligen fått vara så himla självständig och självisk som jag bara kunnat! men ibland saknar jag att ha någon att dela allt det fina i livet med. Vänner i all ära men det är inte samma sak. Men jag njuter av min singeltid nu, med vetskapen att jag en dag ska slå mig ner med någon och ”leva lyckligt i resten av våra dagar”
Hade väl vart skoj att vara singel längre, men ibland kan man inte välja.
Jag tror du valde rätt Fanny.
Det tror jag med.