För vi vet att vi är rättslösa.

Jag tänker på rädslan en kan känna som kvinna för att bli utsatt för något. Våldtäkt, misshandel i hemmet, sexuella trakasserier och så vidare. Det som skrämmer mig mest med dessa scenarier är egentligen inte handlingarna i sig, utan det som kommer följa efteråt. Att behöva förklara vad som har hänt. Att behöva avgöra vem en litar på och inte. Att behöva lyssna på folks reaktioner. Att behöva ta ställning till huruvida en ska anmäla eller inte. Att bli misstänkliggjord om en inte anmäler, för då kan det ju inte ha varit så farligt, och om en anmäler eftersom det liksom är så det går till.

Som kvinna vet en att en är rättslös. Vi vet att vi är lovligt byte för den som råkar känna för det. Och vi vet att möjligheterna till upprättelse är väldigt små om vi utsätts för något.

Denna insikt gör det så mycket mer angeläget att anpassa sitt levnadsmönster efter en tänkt förövare. Insikten om allting som skulle ske efteråt, om hur hopplöst det skulle vara att försöka få till en dom eller kanske att ens få människor att tro på det som inträffat. Kanske är förövaren någon i vår närhet, då är risken stor att andra kommer hålla honom om ryggen.

Detta är vad jag tänker på när jag tänker på misshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier. Jag tror att alla kvinnor har någon slags plan, en idé om hur de skulle agera om de behövde. Jag brukar tänka att jag nog inte skulle bry mig om att anmäla, jag skulle inte orka stå upp för mig själv på det sättet.