En typ av förälder som man stöter på ca dagligen är den så kallade ”föräldern till det begåvade barnet” som alltid ska informera mig om hur otroligt före deras barn är. Hur otroligt smarta intelligenta och begåvade dem är.
Då känner jag såhär: herregud, jag märker väl för helvete vilken nivå barnen i min klass ligger på. Om jag måste hjälpa dem med allt så är de väl helt enkelt inte sådär överdrivet begåvade, och om dem är klarar med allt så försöker jag utmana dem. Inga konstigheter där.
Hur smart min unge än blir så ska jag fan i mig aldrig säga till lärare, eller någon annan heller, hur begåvad hen är. Om det nu skulle vara så så kan de väl bevisa det själva kan man tycka.
Åh, hah, jag tänker precis bli en sån förälder. Skryta om min unge för alla som lyssnar OCH trycka in i ansiktet på ungen hur jävla smart, begåvad och världbäst han eller hon är. OM ungen blir begåvad och smart, dvs. Man vet aldrig, kanske blir den värsta medelmåttan, då finns det inte så mycket att skryta om haha… Kan däremot hålla med dig om att det är onödigt att skryta om sånt för lärare som träffar barnen åtta timmar om dagen! Men för vänner & bekanta däremot, klart som tusan 🙂
Det en vanlig missuppfattning att prata om sitt barn är att skryta. Jag känner några sådana, eller rättelse, är bekant med några sådana – som skryter om sina barn dvs. På ytan är den stolta föräldern nästan identisk med den skrytande föräldern, det enda som egentligen skiljer dem åt är att den stolta föräldern är genuint intresserad av sitt barn och dess utveckling medan den skrytande till varje pris vill få sitt barn att framstå som om det är bättre än andra, även när barnet inte är det.
En väninna var ledsen över att mamma-träffarna alltid var en tävling om vilket barn som var duktigast/tidigast på att krypa/gå/prata/leka och hon (väninnan) kände sig värdelös eftersom hennes dotter alltid låg sist i utvecklingen. När jag berättade att jag mött kyla för att jag inte deltog i tävlingshetsen men ändå så var min dotter först med att gå/krypa/sitta insåg vi att det är en ganska galen värld det här. Barn är inte narcassistiska verktyg som talar om för oss hur bra vi är. De är små människor som inte behöver sjuka krav och ideal från sina föräldrar så att de utvecklar prestationsångest och duktig-komplex.
För övrigt så visade det sig att väninnan vars dotter låg lite efter hade en lätt cp-skada och när det kom ut i mammagruppen skärpte de sig en hel del, man kan ju älska sitt barn även om det har en sjukdom/störning/handikapp och kan man inte det utan måste ha ett barn att skryta om kanske man ska fundera på att sterilisera sig.
Jag avskyr föräldrar till det begåvade barnet. Tro mig jag stöter på dem ofta. Jag kan lova dig att skulle jag vara det minsta intresserad av någon annans unges utvecklingsfas då skulle jag fråga om det.