Framgångspropagandan.

Ofta när en öppnar tidningen så kommer det upp olika solskenshistorier om människor som har Lyckats I Livet. Någon driven jävel som började jobba vid 16 och sen bara arbetat sig uppåt parallellt med studier och bla bla och som det till slut har gått riktigt bra för. Kul för dem!

Frågan är: vad fyller dess historier för funktion i vårt samhälle? Varför finns det ett så stort intresse för människor som lyckats med saker och ting? Varför läser vi så sällan om alla de som försöker och kämpar men misslyckas (de allra flesta företag läggs ju ner eller går i konkurs ganska snabbt)?

Det handlar såklart om att befästa idén att en är sin egen lyckas smed och att hårt slit lönar sig. När vi läser om människor som kämpat sig till framgång så tänker vi ”om jag kämpar lika hårt så kommer jag också att komma dit”.

Jag tänker på personen på bilden, och på all information som inte står i artikeln. Vad har hen för bakgrund? Vad fick hen för möjligheter? Och dessutom: hur mådde hen under tiden hen kämpade för att nå framgång? Jag tycker att det låter väldigt mycket att studera och praktisera samtidigt, det är stressigt. Den här personen kanske klarade det bra, men det är det absolut inte alla som gör. Det är också troligt att personen under den här tiden kände mycket stress och press, men att det fungerade eftersom det var under en begränsad period och att det i slutändan ändå visade sig vara värt det. En undrar ju hur personen hade tänkt kring sina livsval om de inte fallit så lyckosamt ut.

Jag tycker bara det är viktigt att reflektera över detta när en blir uppmanad till att vara driven, kämpa hårdare och så vidare. Vad finns det för garantier för att det faktiskt lönar sig, och hur mycket uppoffring är chansen till framgång egentligen värd. Ska vi bara kämpa och kämpa tills det fungerar eller vi går under, eller ska vi göra någon slags avvägning. I den här typen av framgångspropaganda så lyser de realistiska kalkylerna med sin frånvaro. Vi ska liksom tro så himla himla mycket på oss själva och att vårt slit kommer ge utdelning i slutänden, att fundera på vad en förlorar på vägen presenteras inte som ett alternativ. Varför är det så, och vem tjänar på en kultur som går ut på att vi ska slita för någon annan i hopp om att nå framgång?