Män tycker om att känna sig fria, men på vems bekostnad kan denna frihet äga rum? Det är såklart de kvinnor som ger män det de behöver för att kunna leva ut denna frihet.
När kvinnor bekräftar män och ger dem kärlek så ger kvinnor män möjligheten att verkar friare i det etablerade samhället. Män kan genom den kraft de tillgodogör sig på detta sätt helt enkelt ta mer plats i det offentliga rummet. Samtidigt blir kvinnas kraft mindre, hon kan inte hävda sig på lika villkor. Detta är en utsugning som sker i den privata sfären, men som sedan får efterverkningar i det offentliga. Därför anser jag att den privata sfären är det grundläggande. Sedan kan såklart efterverkningarna i det offentliga förstärka det som sker i det privata, vill exempel genom att kvinnor jobbar mindre då de får lägre lön, och därmed också ägnar mer tid åt hemmet. Jag menar dock att grunden ligger i det privata, även om problemet kan åtgärdas i båda sfärerna.
I heterorelationer är det ofta så att kvinna gör sig mindre, hon rör sig inte lika mycket i offentligheten utan hon intar sin plats i hemmet. Mannen däremot utökar sin sfär, han får mer kraft att röra sig utanför. När förhållandet tar slut blir förhållandet det motsatta. Vem har inte hört om dessa stackars ensamma män som inte kunnat ta hand om sina personliga relationer sedan deras exfru slutat ta ansvar för födelsedagar och allt vad det är? Män som har lämpat över så mycket av ansvaret på kvinnor att de inte vet hur en gör längre, eller kanske helt enkelt aldrig lärt sig.
Det kvinnor offrar för denna frihet är mycket, och jag tror att den totala summan blir mindre än om en hade haft ett jämlikt utbyte. Männen förmår inte utnyttja sin frihet effektivt, eftersom de är omedvetna om den, och det faktum att en har behövt offra mycket för denna frihet gör att en som kvinna blir ännu mer urlakad. Det finns helt enkelt en viss skam i att vara den som ger, som tar mer kraft än själva givandet i sig.