Frihet i det borgerliga patriarkatet: att själv få välja sin förtryckare.

Ofta när så kallat ”hedersvåld” diskuteras så förfasar sig folk över att de utsatta kvinnorna inte får välja vilka män de ska inleda relationer med själva. Så skulle vi minsann aldrig göra i vååår fina kultur, hindra en man och en kvinna som älskar varandra från att ingå i en heteromonogam relation med varandra.

Jag tycker givetvis att det är väldigt viktigt att kvinnor själva får välja sin partner, men jag tycker att det är ganska konstigt hur det ses som typ höjden av frigörelse, att själv få välja sin förtryckare. För det är vad det handlar om. Oavsett vilken man du ingår i en heteromonogam relation med så kommer där att utövas förtryck. Ja, det finns såklart relationer där det utövas mindre förtryck än i andra, men förtryck förekommer i alla.

Jag önskar att vi i det här samhället hade lite mer frihet att välja att inte ingå i heteromonogama relationer, mer tyvärr ser det dåligt ut med den. Det finns i allra högsta grad en hederskultur kring att kvinnor ska leva med män under äktenskapsliknande förhållanden, och även att de ska skaffa barn med dessa män. Kvinnor som av olika skäl väljer bort hela eller delar av detta kärnfamiljsprojekt får ofta bannor från såväl samhället i stort som från sin egen familj, vänner och så vidare. Det är inte heller ovanligt att människor som inte ingår i heteromonogama relationer utesluts från gemenskaper, antingen direkt genom att inte bjudas in eller indirekt genom att aldrig inkluderas i samtalsämnena. Detta brukar annars vara något som sägs känneteckna just hederskultur, den sociala isolering som ett brytande med familjens normer leder till.

Även om många i detta samhälle har en formell frihet att ingå i vilka relationer eller helt avstå från relationer de vill så är det fortfarande den heteromonogama relationen som är alltings utgångspunkt och som alla förväntas ingå i. Det finns en omfattande ideologisk bearbetning av kvinnor för att de ska ingå i just dessa heteromonogama relationer. Det är även en sanning med modifikation att kvinnor i regel skulle vara fria att vara ihop med vilka män de vill, i regel så bemöts nog män från ”fel” social bakgrund också med en hel del skepsis när de ska introduceras inför familjen.

Bara för att ens föräldrar inte pekar ut en man åt en och arrangerar ett äktenskap är en inte fri från förväntningar och heder kring hur ens relationer ska se ut, och det är viktigt att förstå. Inte heller är en fri från det patriarkala förtryck som sker i heteromonogama relationer bara för att en själv får välja sin förtryckare. Detta är ingen verklig kvinnofrigörelse, bara en liten utökning av kvinnors rörelsefrihet i ett genompatriarkalt samhälle, en illusion av frihet villkorad med att en förr eller senare tar sig i kragen och skaffar sig en man som kan förtrycka en. Annars blir det bannor.

Det krävs sällan direkt våld eller hot om våld för att patriarkatet ska upprätthållas, för det mesta räcker det gott och väl med den ideologiska bearbetning kvinnor utsätts för, den bearbetning som från en mycket mycket tidig ålder tvingar in dem i en underordnad kvinnoroll. Denna bearbetning är också en slags hederskultur, den bygger på att kvinnan ska bli ”respektabel” och ägna sig åt ett respektabelt livsprojekt, alltså att ingå i en heteromonogam relation med en man och skaffa barn med denna. Kvinnor som inte gör detta bli effektivt exkluderade från samhället. Även män förväntas leva under dessa förhållanden, men det är betydligt mycket mer accepterat att som man avstå.