Länge försökte jag hantera min ångest genom att hänge mig åt illusioner. Jag tänkte: om jag bara blir smal, skaffar en partner, blir framgångsrik och så vidare så kommer jag att bli lycklig. Detta ledde till många tillstånd av eufori, men också en ständig strävan efter mål som ändå inte gjorde mig särskilt mycket gladare i slutänden. Jag hatade ofta mig själv för att jag inte förmådde att må bra, för det var ju liksom det en skulle göra. Jag skyllde dessa tillkortakommanden på att jag var fel, gjorde fel och så vidare.
Nu har jag en annan idé om vad det är som får mig att må dåligt, en idé som inte bygger på att jag bara behöver fixa till någon grej så kommer allt att bli bra. Denna idé är på många sätt sundare, för den tvingar inte in mig i att ständigt gå omkring och kritisera mig själv, mitt utseende, min personlighet och så vidare, men den ger också mindre lättnad i stunden. Innan kunde jag alltid tänka att det bara var någon detalj som stod mellan mig och lyckan. Så kan jag inte tänka längre.
Jag vet nu att det jag tänkte skulle göra mig lycklig innan var lögner och illusioner, och det är en smärtsam insikt att hantera. Det finns inte längre några tillflyktsvägar. Ibland ger det mig panik, jag känner mig instängd, jag önskar att jag kunde vinna tillbaka de där illusionerna och hänga upp mitt liv på dem igen, för jag vet inte vad jag ska hänga upp mitt liv på utan dem. Friheten som jag har nu när jag gjort mig fri från dem är skrämmande, för det är ingen positiv frihet, det är som att falla fritt utan att veta vad en ska ta tag i.
Men gud vad jag kanner igen det dar. Hade oxa atstorningar i flera ar, ibland langtar jag nastan tillbaka in i den dimman for vad mkt ansvar jag slapp. Ditt inlagg fick mig att reflektera, hur hanterar jag saker nu utan dagdrommar och eskapism? Och jag inser med ett stilla leende att jag lever i det har och nu. Att just nu ar det var utanfor fonstret, ikvall ska jag pa bio, och jag ar ju faktiskt himla harlig trots alla mina neuroser och krisande sinne. Jag ar 31 ar gammal nu, min mamma sa alltid att aren mellan 20 och 30 ar dom roligaste pa ett satt, men oxa dom varsta, for man vet ingenting och har ingen aning om vart man ar pa vag. Efter 30 blir det battre. Och sa kanner jag, att jag har landat i migh sjalv pa ngt satt. Men det var ju en jefvla bergodalbana att ta sig hit!
Ar jag helt fel ute nu nar jag sager att kanske prova mindfulness? Menar inte att vara belitteling pa ngt satt, bara ngt jag onskar att jag hade provat pa mer nar jag var yngre. Att lara sig att vara i har och nu, och att lara sig hantera kanslor som sliter genom kroppen som en storm. Har fortfarande angest for nastan allt (vilket ibland har varit en styrka, allt och alla gor mig radd och angestfylld, da kan man lika garna gora stora saker som att flytta lamd hux flux och bli lyckligare an ngnsin for det ar ungefar lika laskigt som att borja nytt jobb i kvartersbutiken, men mkt roligare), men det gor inte langre lika ont.
Och du, forlat, jag vet ju att du ar/har varit utbrand, forsoker inte saga, ryck upp dig! for det vet jag sa val att man inte bara kan. Tankte att jag kanske kunde ge iaf lite inspiration eller hopp?
känner igen mig så mycket i detta, vet inte vad jag ska ta mig till när jag inte bryr mig om att gå ner i vikt som jag gjorde när jag var ätstörd.
Fin text, som alltid.
Angående att inte längre kunna tro att ”bara jag gör det här blir allt bra”…så kan väl det också hjälpa en att stanna kvar i nuet och fokusera på det en mår bra av att göra just nu? Jag tänker lite så i alla fall och tycker det ger både mindre stress och ångest, att lokalisera det som känns meningsfullt och till och mer ger mig glädje just, precis nu och försöka göra så mycket som möjligt av det (ja lite får jag väl försöka begränsa mig ibland för att inte ta ut mig) istället för att tråna efter något ”sen” och ”om bara”.
Känner igen det! När man gick på damtidningarnas problemformuleringar om vad som var problemet med ens liv så handlade det i alla fall bara om att behöva banta/köpa dyra kläder och makeup. Om det hade varit lösningen hade det ju i praktiken varit möjligt att uppnå -*lycka*-.
När en inser att en är olycklig för att en är fast i ett kapitalistiskt och patriarkalt helvetessystem känns det ju bara som en vill gå och dö. För om ”lösningen” är att krossa det så inser en ju rätt snart att det kommer inte hända under ens livstid.
Jag finner i alla fall lite tröst i att det andra är sant och det första är det inte. Även om det kommer ta lång tid att krossa patriarkat och ojämlikhet med aktivism kommer det i varje fall att gå snabbare än att försöka krossa det med bantning och märkeskläder.
Och som du skrev så känns det faktiskt lite bättre att inse att problemet ligger i systemet och inte i min oförmåga att banta.
Samma här, det är obeskrivligt tungt att trä på sig glasögonen och veta att de aldrig någonsin går att ta av. Det enda en har är att börja jobba på nya förhållningssätt till sig själv och omgivningen. Jag går på samma krokiga väg men då och då faller jag dit, faller till föga för gamla beskrivningar. Känner även igen paniken, fast för min del har det tagit sig uttryck snarare i en väldig tomhet som brett ut sig över min tillvaro med våld nästan. Som du säger, inget att hänga upp sitt liv på. Inga livlinor, endast ett stort tomt utrymme att börja fästa upp nya linor i, utifrån en ny syn så att säga. Lyckligtvis märker jag att dessa återfall blir färre och mindre långvariga med tiden. Alla skapade behov där ute är bara opium för det dåsande folket.
Fint formulerat. ”Inga livlinor, endast ett stort tomt utrymme att börja fästa upp nya linor i, utifrån en ny syn så att säga.”
Vad duktig du var i Trolljägarna igår kväll. Modigt att prata om det i tv och starkt att gå igenom själva trakasserierna med vettet i behåll.
Hej,
Jag visste inte vem du var förens i går då jag såg dig på Trolljägarna. WOW vilken modig brud tänkte jag.. you og girl! Skit i alla hatare.. försök 🙂 och om dom går över gränsen som han den där duden så gör du en anmälan, jag fattar verkligen inte hur folk kan vara så elaka men kom ihåg att det finns både ”himel och helvete” i alla människor.
ang jakten på lycka.. lycka är ju för fan bara en känsla, känslor är som vädret, dom kommer och går.. ingen känsla är evigvarande.. det man ska sträva efter är att va nöjd ;¨) nöjd med det man har, inte jämföra sig med andra… ju mer man jämför sig med andra dessto olyckligare blir man eftersom det alltid finns någon snyggare, rikare, framgångsrikare person..
Jag tycker att du är hur cool som helst!
Kram
Visste inte att du var med i Trolljägarna men såg på programmet nu efter ovanstående tips. Vore intressant att läsa om du vill kommentera programmet och allt runtomkring.
Mycket intressant och fin blogg, fortsätt så 🙂
Känner det du skriver!
Enligt existentiell psykologi så kallas den där ångesten som uppstår när trygghetsbubblan briserar att leva ett autentiskt liv. Den existentiella ångesten kommer vi aldrig ifrån, den är djupt rotad i mänskligheten. Men att trycka hål på illusionerna är ett första steg till att leva ett liv som är sant mot en själv som individ, ett liv som känns meningsfullt. Enligt den existentiella psykologin är nästa steg att finna sina egna riktlinjer i livet och att inse sin egen polaritet. Vi människor innehåller ett helt spektrum att personlighetsdrag och känslor. Jag är relativt fördomsfri, men det händer att jag dömer folk. Jag är modig och feg på samma gång. Att acceptera sin egen polaritet är inte bara svårt, utan också plågsamt. Men i slutändan leder det till att vi kan vara lite mer sanna mot oss själva. Och på så vis må bättre.
Låter spännande. Har du något tips på var en kan läsa mer om det?