Igår kände jag verkligen för att fly in i något slags Niotillfem-universum där allt är gulligt och fluffigt. Jag var så jävla deppig och trött och matt på precis allt i hela världen. Jag ville bara sitta och lyssna på någon deppig pop och romantisera min ångest. Det verkar så jävla enkelt att leva så ibland, att göra om allt som sker en till romantiska historier.
Jag känner igen det som händer med mig nu. Det har hänt innan och då ägnade jag flera månader åt att sitta hemma och grotta ner mig i min ångest. Jag orkar inte ha det så nu, inte igen. Jag måste hitta ett sätt att hantera det på nu, för jag vet att annars kommer det bara hända igen och igen.
Det är okej att gömma sig för världen en vecka eller två men inte mer. Och även om det kan vara jävligt skönt så vill jag inte ha det så längre.
Jag skriver nog det här dels för att jag vill ha stöd men också för att jag vill ha råd. Hur fan gör man när man inte känner att man orkar något längre?
Men skärp dig för fan, ryck upp dig:-)
Läser din blogg då och då och tycker den är jättebra.
Det är ok att vara lite deppig ibland, men det får inte bli en ond cirkel. Om du märker att det börjar bli en ond cirkel så se i alla fall till att ha några rutiner: Gå en jävla morgonpromenad eller spring ett varv varje morgon, se till att ha kontakt med några personer varje dag, helst i verkliga livet men i alla fall över mail eller telefon, äta är viktigt också, och börja inte spela några datorspel…
Tack så mycket 🙂
Jag håller med föregående talare, det är viktigt med rutiner. Träna, äta, träffa kompisar/prata med kompis/familj i telefon, läsa, gå promenad etc. Sen kan ett tips vara att prata med någon. T ex en psykolog eller terapeut. Präster har tystnadsplikt och finns tillgängliga för samtal kostnadsfritt, det kan vara ett bra alternativ.
Sen om man ser på det här långsiktigt och det visar sig att du kommer ha återkommande perioder av deppighet så kan det ju finnas en poäng i att få mer ordentlig hjälp så att du kan få verktygen att tackla det när det sker igen.
Hoppas du mår bättre snart!
Hatar när det blir så. Jag blir lätt sån när jag t ex är arbetslös och inte har nåt att göra om dagarna. Tips är rutiner, som folk har sagt, se till att träffa folk så du får lite input, och gå ut nån gång under dagen när det är ljust. Försök att bryta dåliga vanor. Men få inte dåligt samvete om du inte fixar det, jag är själv helt värdelös på att följa de här råden.
Sug åt dig av allt det goda i livet och sök tröst. Tänk och reflektera över dig själv. Och försök släppa skuld. Mår du bättre av att ta dig an saker och uppgifte r eller att spänna av och ta det lugnt? Att vara i sällskap med andra tycker jag också brukar hjälpa. Där du kan vara någon annan ett tag än ditt ångest-jag.
Underskatta inte de fysiska delarna av hur man mår; det där med mat sömn och träning. Och för mig fungerar det att hålla sig sysselsatt med rätt simpla grejer hela tiden. Att inte tillåta sig att göra ingenting, bara för att inget känns roligt, utan gör vad som helst. Typ, hitta på lite enkla ärenden. Eller spendera lite tid med ytliga bekanskaper där du inte kan prata om hur du mår utan måste använda all din koncentation till dem (låter kanske knäppt men ett sätt att distrahera sig själv)
Har haft en bunt lättare depressioner och två svängar som var riktigt jobbiga. Nu för tiden känner jag igen det snabbt för det börjar alltid med att jag blir osocial, folkskygg och drar mig för att svara i telefon eller ringa samtal. (Steg nr 2 är att jag får svårt att sova men så långt låter jag det inte gå). Då ser jag till att bli översocial istället. Tvingar ut mig på en massa grejer som jag egentligen inte har nån lust med. Det spelar ingen roll om jag har roligt eller inte när jag väl är där, det hjälper ändå.
Det finns så många slagord om positivt tänkande och andra klyschor som bara känns som dravel men en som jag tror på är: motion is emotion. Det kan absolut innefatta fysisk träning men även att bara sätta sig på bussen eller i bilen och åka nånstans. Det kan vara så simpelt som att handla på en annan ICA eller låna böcker på något bibliotek man inte varit på förr eller hälsa på nån i en annan stad. Vet inte varför men det funkar i alla fall för mig.
Styrkekram!
Då använder man sin ångest och gör något produktivt med den. Vänder den utåt. Fota mer, skriv mer, sjung, dansa, prova något nytt? Prova att skiv något skönliterärt. Rör på dig, tänk på att ALLA känner som du då och då, vissa mer och andra mindre. Du bor ju hemifrån nu, långt ifrån familj och nära vänner, inte konstigt att du inte mår 100% hela tiden. Det gjorde inte jag heller när jag hade bott i london mindre än ett år. Och jag vet att du hatar detta, men: Det kommer bli bra. Jag lovar. Du får slå mig annars. Hårt!
Var ute mer. Gå långpromenad, inte ”jävla”, utan promenad rätt och slätt, gärna i samband med att sitta på fik och titta på folk eller läsa bok, men inte så att fikhänget blir huvudsaken. Rörelsen stimulerar hjärncellerna, och du får nya tankar.
Ja, what everyone else said I guess.
1) se till att få in träning eller rörelse på något sätt, även om det bara är typ promenad efter maten eller ut på stan.
2) även om du inte orkar hitta på nya grejer eller hänga med nya människor, påminn dig själv om vilka som du mår bäst av att umgås med och när du som vanligtvis är mest lycklig (vad gör du då?), isolera dig inte (mer än någon enstaka dag här och där)
3) försök hålla koll på maten så du inte ex. skiter i att äta lunch eller middag. Då blir man verkligen extremt deppig men kopplar inte alltid ihop det.
4) håll inte emot gråten om du känner för att grina. Cry it off. Kanske låter töntigt, men för mig är det iaf jätteviktigt.
Och en sak till: människor är ofta mycket mer förstående än man först tror. Att berätta för en del folk omkring en som inte vet om hur man mår kan vara jätteskönt. Då får man ofta stöttning från oväntat håll och det känns väldigt bra efter man att man öppnat sig.
Kram!