Hur göra för att skapa jämställdhet som man?

Fick denna fråga och tänkte att jag skulle blogga om saken:

Min fråga till dig är väl egentligen om du kan tänka dig ett sätt som jag som kille kan ta initiativ till att skapa ett förhållande där vi är jämställda. De gånger jag försökt ta upp det har det blivit lite awkward, eller så har hon blivit ledsen. Finns det något smidigt sätt tror du?

Jag tycker att det är jättebra att män försöker jobba för jämställdhet i sina relationer. Överlag så är det ofta kvinnor som tar initiativ till diskussioner kring jämställdhet i förhållandet, något som såklart är problematiskt eftersom det borde vara bådas ansvar.

Problemet med att som man försöka ta initiativ till att tala om jämställdhet är att det lätt blir att en tar tolkningsföreträdet, vilket ju per definition är ofeministiskt. Jämställdhet är ändå något en måste skapa på kvinnans villkor först och främst, och det är viktigt att vara medveten om. Detta är inte ditt projekt för att du ska känna dig bra, som en god feministisk man och så vidare, utan det handlar först och främst om att kvinnan du har en relation med ska slippa bli förtryckt.

En skulle väl hoppas att alla kvinnor skulle bli jätteglada om deras manliga partner försöker diskutera den här typen av frågor, tyvärr är det inte så. Även för kvinnor kan jämställdhet vara ett otroligt känsligt ämne, helt enkelt eftersom vi är såpass fastnaglade i våra könsroller att det är svårt att särskilja från vilka vi är. För många så uppfattas kritik mot patriarkala strukturer i förhållanden som kritik mot dem själva, och detta gäller såväl män som kvinnor. Jämställdhet kräver alltid förändring från båda sidor.

Jag tror dock att en som man kan jobba mycket för jämställdhet utan att för den sakens skull ta upp det med sin partner, om hon nu inte känner sig bekväm med det. De mekanismer som jag tycker en ska vara mest uppmärksam på är:

1. Skapande av distans. Ofta är det så att män söker distans och kvinnor söker närhet, vilket gör att män bekräftas ständigt medan kvinnorna hålls i ett ständigt stadium av att vara känslomässigt undernärda, något som inte behöver handla om att mannen faktiskt älskar kvinnan mindre. Som man kan en undvika detta genom att markera att en är där, att en älskar personen och så vidare, utan att för den sakens skull agera som om hon måste vara tacksam för det. Det är ofta en väldigt svår balansgång mellan att vara känslomässigt otillgänglig och att kräva för mycket, och det är okej att trampa fel ibland, bara en är medveten om det och försöker hitta balansen.
2. Tolkningsföreträde. Detta är något som jag skulle hävda att i princip alla män sysslar med, ofta omedvetet. Kvinnor anpassar i högre grad sin världsbild för att få den att ”passa” med andras världsbild, vilket leder till att kvinnan, när det råder meningsskiljaktigheter, i högre grad tenderar att anta mannens åsikt än tvärt om. Kvinnor måste i högre grad ställa till konflikt för att få igenom sin världsbild, vilket leder till att kvinnor uppfattas som ”bråkiga” när det egentligen handlar om vad de ofta är tvungna till.
3. Kontrollbehov och svartsjuka. Försök inte att kontrollera din partner, helt enkelt. Det är klart att en måste ha en bra och ärlig kommunikation med varandra, men detta sker sällan genom kontroll utan gnom ömsesidig tillit. Jag har så mycket lättare att vara ärlig med en partner som jag inte upplever försöker styra mig. Det kan vara väldigt svårt att komma över sina känslor av kontrollbehov och svartsjuka, men jag tror mycket på ”fuska tills det funkar”, alltså att inte ge uttryck för det.
4. Planering. Detta gäller speciellt om en bor tillsammans. En apa kan göra ett städ- eller diskschema, att ta lika ansvar för hushållet är en annan sak. Fundera; vem är det som ser till att saker blir gjorda (alltså, vem är det som observerar att t.ex. disken ska bli diskad), vem är det som planerar dagen, vem är det som småplockar och pyntar, vem är det som stressar upp sig över det gemensamma livet. Se till att ansvaret blir jämnare fördelat genom att helt enkelt tänka på det mer.
5. Känslomässigt arbete. Vem är det som ser till att relationen fungerar, tar upp relationsdiskussioner och så vidare? Försök att ta ett lika ansvar för detta.
6. Anpassning. Detta är också en form av känslomässigt arbete. Ofta är det kvinnan som anpassar sig mer efter mannen. Det behöver inte handla om att mannen öppet har krävt en förändring, utan snarare att kvinnor i högre grad anstränger sig för att vara till lags. Mycket av kommunikationen oss emellan sker ju ordlöst, och många kommer undan med att de inte har sagt rakt ut att de vill ha en viss förändring utan att det istället har kommunicerats genom kroppsspråk, känslostämningar och så vidare. Var uppmärksam på detta, fundera på vad du förmedlar. Fundera också på hur mycket energi du lägger på att tolka hennes signaler.

Sedan är det såklart alltid så att det krävs lyhördhet och ödmjukhet. Kärleksrelationer är knepiga saker och det finns extremt mycket idéer och förväntningar kring hur människor ska ordna dessa. Att frigöra sig från dessa förväntningar och krav är otroligt svårt, men ändock ett arbete som jag tror behöver göras om en vill leva i mer lyckliga förhållanden. Att frigöra sig från olika illusioner kring kärlek tror jag är nödvändigt för att kunna möta sin partner på riktigt.

Kärlek ska handla om att se den andra personen, bekräfta den andra personen och samtidigt respektera dennes gränser. Jag tror att det en bör göra är att sträva efter en genuin kommunikation, där en kan vara trygg med att säga vad en tänker och känner kring olika saker utan att såra den andra. Detta är såklart något som måste se olika ut beroende på vem en är ihop med, det går inte att applicera något färdigt ramverk för jämställdhet.

Jag tror också att det kan vara bra att läsa något som berör ämnet gemensamt, till exempel Det kallas kärlek, och diskutera utifrån det. Även om en inte diskuterar just den egna relationen så kan det leda till en större medvetenhet på sikt. Jag tror också att det är lättare att diskutera sin egen relation utifrån en text som berör problemet på en strukturell nivå, eftersom det blir mindre personligt.

Till slut vill jag säga; lycka till alla män som jobbar för jämställdhet i era relationer. Enligt mig är det något av det bästa en kan göra som feministisk man. Kämpa!