Ibland får jag frågor om hur en hanterar sexism i vardagen. Jag kan först säga att jag själv tycker att det är sjukt svårt att hantera sexism, det är liksom inget som är lätt att hantera. Sexism handlar ju liksom om att bli nedtryckt, objektifierad, förolämpad och så vidare och är såklart något som tar på en mycket, det är ingenting konstigt med det. En ska inte kunna ”hantera” sexism, utan en ska helt enkelt slippa bli utsatt för det.
En viktig del i att hantera sexism är ju såklart att påpeka det. Dels inför personen som ägnar sig åt det, dels inför andra. Ibland kan det kännas jobbigt att påtala det direkt, vilket är helt naturligt. När jag blir utsatt för sexism i en grupp av människor så brukar jag påtala det inför andra i gruppen jag anser vettiga, vilket en ofta kan hämta styrka ur. Personer som utsätter andra för sexism kan vara mer eller mindre benägna att lägga ner med det, i de fall där de är mindre benägna kan det ändå vara skönt att påtala det för sin egen del. Sedan sker det såklart också att folk faktiskt tänker efter lite.
Men, en sak jag tycker är himla viktig att påpeka är att det relevanta inte är att du får in en snärtig comeback eller att du får personen som beter sig sexistiskt att ändra sig. Det viktiga är att du respekterar dig själv i handling. Väldigt ofta sitter folk och tar emot och sväljer sexism eftersom det ändå inte ”spelar roll” om en gör motstånd, eftersom personen som ägnar sig åt sexism ändå inte skulle sluta. Min erfarenhet av sådant beteende är att det bara får mig att må ännu sämre.
Ett exempel från mitt eget liv är en vän till familjen som jag brukade spela wordfeud med innan och som kunde häva ur sig väldigt sexistiska saker, tydligt med syftet att provocera mig. Först försökte jag hantera detta genom att tydligt förklara att jag inte tycker att det är acceptabelt och att det inte är okej med ett sådant agerande. Jag försökte inte omvända hen eller något, utan bara får hen att i mina närvaro respektera var mina gränser går. När personen ifråga inte lyssnade så slutade jag helt enkelt spela med hen, och har även undvikit att tala med hen i sammanhang vi har träffats. Personen vet varför jag har valt att göra såhär och har alla möjligheter att be om ursäkt för sitt agerande. På samma sätt så kan jag lämna ett sammanhang om jag uttryckt att ett visst agerande inte är okej men folk ändå fortsätter med det.
För mig är det inte viktigt att bevisa att jag har rätt eller liknande för människor som är sexistiska, därför brukar jag inte fortsätta ta diskussionen om människor inte vill agera respektfullt. Många som är sexistiska har inte särskilt stor lust att ändra sitt agerande, och det är inte min uppgift att omvända dem. Däremot kan de glömma att jag ska vara artig, sitta ner med dem och konversera och liknande om de inte respekterar mina gränser. Detta är något som verkar uppröra vissa personer som agerar sexistiskt, att deras agerande kan komma att få konsekvenser.
Jag tror att detta i längden är den mest konstruktiva strategin, ofta när en bara diskuterar sexism så blir de som agerar sexistiskt mest lite uppspelta och tycker det är ”kul med diskussion” eller något annat trams. Då tycker jag att det är viktigt att markera att det inte handlar om typ ”olika åsikter” utan om att det är ett kränkande sätt att agera gentemot andra, och att jag inte har någon lust att befinna mig i sammanhang där jag blir kränkt. Att en är beredd att lämna visar att det är på allvar.
Sedan finns det såklart människor som flabbar bort även detta, och det är tråkigt för dem att de är finkänsliga som bufflar ungefär. Men då har en i alla fall lämnat ett sammanhang en ändå bara mår dåligt av. En behöver inte omvända varje sexist i världen, det viktigaste är att en respekterar sig själv och inte utsätter sig för situationer som får en att må dåligt. Detta har jag gjort, både förebyggande genom att inte söka mig till vissa sammanhang men också i de stunder som det väl dyker upp. En behöver faktiskt inte ”svälja” sexism eller ”ta debatten” utan en kan också välja bort sammanhang som den förekommer i helt utan att motivera det inför någon annan än sig själv.
Ofta uttalar sig ju människor sexistiskt utan att ens va medvetna om att det kan uppfattas som kränkande. Det tycker jag är svårast att hantera nästan, människor som verkligen inte menar nåt illa för då funkar det liksom inte att bara säga till.
Eller när det är människor som jag har ett ”maktövertag” över (typ spelare i mitt fotbollslag) för vill ju inte att dom ska känna sig censurerade eller obekväma med att prata bara för att jag är där. Vet ju själv hur det va att inte fatta liksom, va inte alltför länge sen jag tyckte ”en inte skulle va så lättkränkt” typ.
”Ofta uttalar sig ju människor sexistiskt utan att ens va medvetna om att det kan uppfattas som kränkande.”
Det är nog lättare tycker iaf jag för då är det nog större chans att de respekterar när man säger ifrån eftersom de inte var deras mening att kränka. De som säger sånt för att de tycker att det är roligt att reta upp folk däremot är nästan omöjliga att nå fram till för de blir ju bara glada om man blir förbannad = success.
Ungefär som när vuxna säger åt barn att säga till sina mobbare att de ska säga att de blir ledsna när de mobbas. Det är ju liksom det som är poängen med mobbing..
”Ungefär som när vuxna säger åt barn att säga till sina mobbare att de blir ledsna när de mobbas.”
Ska det ju såklart stå.
Fast jag tror ändå att många som har syfte att provocera ändå inte vill vara så elaka som de ofta blir. De flesta inser nog inte allvaret, men tycker det är lite skoj när folk bli upprörda typ. Därför jag tycker att en ska visa tydligt att det är allvar.
Du har mitt stöd! Helt rätt att du inte konverserar med människor, är artig osv. när de inte respekterar dina gränser. De får ta uti med sina känslor på egen hand om de nu tar illa upp vid att du struntar i de för att du respekterar dig själv. Heja Fanny! =)
Det är en gåta hur människor lyckas bli sura för att en sätter gränser i social interaktion.
Du har ju så himla rätt. Jag har alltid tänkt att antingen sitter man tyst och accepterar eller så måste man ”ta debatten”. Skönt att få upp ögonen för att man inte behöver göra något av det. För jag hatar verkligen att ”ta debatten”.
Bra skrivet. Jag stör mig på när folk tycker att man inte ska bli arg när nån är sexistisk för att man då gör ”som de vill”, det vill säga, de vill retas, du blir förnärmad, de vinner. Att man istället ska ha en dräpande replik på lager. Jag ser det inte som en tävling om vem som ska äga den andra och skrika ”in your face!”, jag ser det som att man måste, som du säger, respektera sig själv och inte ta en massa skit. Sen om den sexistiska personen tycker det är kul att jag blir arg får den väl tycka det då. Det är hens sak och inte min.
Jamen precis, det blir ju bara en tävling på deras villkor. Vägra spela det cyniska jävla spelet. Låt dem ”vinna” om det nu är så att de upplever sig ”vinna” när de kränker en annan människa.
Bra tips och bra synvinkel.
Jag tror att vi är många som tycker det är jobbigt att ”ta debatten” och vara ”surfittan”, ”lättkränkt” och partypooper i ett annars kanske trevligt sammanhang.
Frågade en gång en vän vad hen tyckte att jag skulle göra när en bekant drog ”negerskämt”. Hennes förslag var att helt enkelt inte skratta. Väldigt enkelt. Okej, de flesta kanske inte heller skrattar om ett skämt inte är kul, men det kanske kan kännas svagt att inte våga säga ifrån. Men att helt enkelt inte röra en min, vara stoneface, visar liksom ändå med tydlighet att ”det där kanske du tyckte var kul, men det tyckte inte jag”. Att inte falla efter och låtsasskratta för stämningens skull är ändå ett litet statement i sig.
Det gjorde jag en gång när en kompis kompis drog ett kvinnoskämt. Stirrade bara på honom med stonefacemin. Det blev riktigt dålig stämning, det tyckte jag var ganska kul! (Tyckte lite synd om den gemensamma kompisen dock, som blev smått illa berörd.)
Det kan betyda mycket att bara inte spela med faktiskt. Bra jobbat!
Mina föräldrar är väldigt ”bra” på att vara sexistiska (& ibland rasistiska). Jag är väldigt bra på att säga att det inte är okej.
Jag försöker dock låta den första kommentaren ligga från mitt håll okommenterad (om det sexistiska som sagts är av det ”mildare” slaget) för följande är vad som händer varje gång:
Trots att jag förklarar konstruktivt (för 782354745 gången på exakt samma sexistiska uttalande & varför det är kränkande & elakt osv) & med lugn (men såklart allvarlig) stämma blir jag alltid utmålad som bråkstake ”du hugger på det första man säger” & ”man kommer ju inte våga säga nånting i fortsättningen när du är i närheten” (ba, för det är så livnödvändigt & svårt att inte uttala dig sexistiskt eller rasistiskt? Haha, så jävla sjukt) & ”du måste sluta vara så arg (?) vad ska människor tänka om dig, du är så pinsam!” & ”DET VAR JU BARA SKÄMT!” eller skrattande ”Jajajajjaja, hehehe, gumman, du behöver inte blir så arrrrrrg”. Jag får föräldern/föräldrarna emot mig som ska tillrätavisa mig om min bitskhet & jag säger emot &sv, situationen blir bråkig & obehaglig & min bror (om han är närvarande) klarar inte av sånt & går iväg & skyller på mig för det var ju jag som var bråkstaken, om inte jag funnits på plats hade ju sexismen & rasismen sprayats förbi fritt & ingen hade gjort uppror, antingen för att dom inte bryr sig, som mina flräldrar, eller för att dom är passiva & konflikträdda (min moster, tex).
Mången släktsammankomst där mamma eller pappa fräst till åt mig att sluta vara arg (återigen: ?) & att jag alltid bara är ute efter att ”leta efter bråk”/”gör allt för att provocera fram bråk” dom som är närmst omkring hör & jag bir stämplad som bråkmakare.
Haha, känns lite som jag använder kommentarsfältet som ett shrinkbesök. Men jag tror du/andra kan känna igen ovanstående fenomen. Jag känner mig dock falsk, passiv & typ light-stå-på-&-kolla-när-nån-blir-våldtagen eller äh-palla-ta-ställning-i-slavfrågan om jag inte säger ifrån. Plus det här om jag i framtiden får barn som kommer behövas utsättas för samma beteende från föräldrar & släkt (nämnde i ätstörda språket-blogginlägget).
Känner igen det där till viss del och då menar jag framför allt det rasistiska och de konflikter det skapar. När det kommer till sexism har jag inte reflekterat lika mycket över det, men det kanske beror på att jag inte är så insatt (läs ännu inte uppvaknad) i när något är sexistiskt och inte. Därför undrar jag lite hur man vet det, även om det kanske är världens dummaste fråga, men hur vet man när någon säger något som inte är okej? I vilka situationer förekommer detta och vilken typ av ”skämt” och uttalanden är det som förekommer och man således bör reagera på?
Det handlar ju mycket om att träna upp sitt eget omdöme, det finns inga speciella grejer ej ska märka sådär utan det handlar mer om att dra slutsatser utifrån en grundläggande analys som kan ta tid att skaffa. Generellt kan en dock säga att när folk snackar om hur män och kvinnor är så bör en reagera, det är nästan alltid sexistisk dynga speciellt om de beskrivs som skämt.
Det låter jättejobbigt. Har lite samma situation i en del av min släkt, men mina egna föräldrar är som tur är inte så. Men det är verkligen jobbigt att ha sådana problem i sammanhang en inte kan välja på samma sätt som vänner.
En kommentar som kanske inte ar den varsta formen av sexism precis, men som jag anda irriterar mig sa javligtmycket pa ar kommentarer om naglar som jag fatt ett flertal ganger. Namligen kommentarer fran man/killar i stil med ” du som ar tjej har ju langa naglar, du kan val fa upp den har knuten/fixa den har tejpen etc…” Okej jag ar tjej, men jag HAR INTE LANGA NAGLAR, vilket du hade sett om du bara tagit en titt pa mina hander och inte antagit sa javla mnycket. Ursakta att bryta din norm om att alla tjejer har langa fixade naglar, men jag ar kronisk nagelbitare och det ar nastan sa jag blir sa provocerad att jag inte vill sluta vara nagelbitare bara for att javlas. Kan latas fanigt, men jag har blivit sa provocerad av dessa slags kommentarer, da det ringar in precis det har med konsroller och forvantningar pa vad jag borde vara och ha som tjej…..
Nagon som kanner igen sig???
(ursakta avsaknaden av svenska bokstaver, hoppas det gar att lasa anda. Ar i kapstaden namligen (jakligt ofeministisk stad, men vacker).