”Känsliga killar” och att blanda ihop känslomässigt ansvar med självfixerat gnäll.

När det kommer till det här med män och känslor finns det en mycket vanlig uppfattning att känslomässigt kompetens handlar om att kunna ”prata” om sina känslor eller ”uttrycka” dem. Det ligger förvisso viss sanning i detta, men det är inte hela bilden. Många män är fullt kapabla till att uttrycka sina känslor men fortfarande helt inkompetenta när det kommer till att göra något av denna information. Typ ”jag känner såhär, då säger jag det” istället för att fundera lite på varför en känner som en gör, om det är legitimt och vad som kan göras åt saken.

Det finns en idé i samhället om att män inte ”får” snacka om känslor, vilket är skitsnack. Män ”får” visst snacka om känslor. När män uttrycker känslor så brukar de i regel tas på mycket stort allvar, till skillnad från när kvinnor snackar om känslor då de brukar häcklas för att de ”ältar” eller liknande.

Däremot har män ofta bristande förståelse för sitt eget känsloliv. De fattar helt enkelt inte vad deras känslor betyder. Typ om jag är lite grinig och lättirriterad en dag så brukar jag fundera lite på varför det är så. Har jag sovit dåligt? Har jag ätit dåligt? Finns det någon jobbig underliggande stress? Jag söker helt enkelt orsaken i mig själv först och främst, och i min omgivning sedan. Min upplevelse är att män sällan gör den här grejen, utan att de snarare går omkring och letar efter någon eller något som de ska kunna utleva sina jobbiga känslor på, någon de ska kunna projicera dem på. Jag tänker att detta hänger ihop med den generella synen på att män blir arga på grund av orsaker och kvinnor blir arga på grund av att de ”är” på ett visst sätt (hysteriska, överkänsliga och så vidare). Mäns ilska ses som en legitim reaktion på omgivningen, kvinnors ilska ses som något som blommar ut inifrån de själva. Även i de fall då det faktiskt finns i samhällets ögon legitima skäl för en kvinna att bli arg så anses till exempel hennes reaktion vara för stark och så vidare.

Ofta utmålas kvinnor som känslofixerade för att det finns en idé om att de talar mycket om känslor med sina kvinnliga vänner. Detta ligger det ju viss sanning i, och det har sin enkla förklaring i att en som kvinna i en heterorelation inte bara måste avhandla sitt eget känsloliv utan även sin partners, till skillnad från mannen som avlastar sig känslomässigt i relationen och låter kvinnan hantera det. Den erfarenhet jag har av att ”prata känslor” med mina vänner är inte att jag gör det för att det är så jävla kul utan för att lösa olika slags problem jag upplever i till exempel min relation. Det är alltså ett känslomässigt arbete jag bedriver när jag gör detta, inte någon jävla hobby. Men eftersom män i regel är väldigt omedvetna om behovet att lösa känslomässiga problem så tycker de väl att det är roligt att häckla den som gör det för att vara navelskådande. Och visst, det blir ju en del ältande, men det beror på att en för det mesta saknar en mycket viktig pusselbit, nämligen mannens sida av det hela. Eftersom det är väldigt svårt att ensam lösa ett problem där två personer är inblandade så blir det jävligt mycket mer snack än vad som är nödvändigt. Tänk vad bra det vore om män var lite mer delaktiga så en slapp älta!

Många män creddar sig själva för att de är så kallat ”känsliga killar” vilket i praktiken ofta innebär att de helt saknar distans till sitt eget känsloliv. De ”känner” en massa saker som de känner sig nödgade att reagera på utan att fundera särskilt mycket innan. Detta beteende vill de ska upphöjas eftersom det inte är ”macho”, det vill säga inte bygger på totalt förnekande av det egna känslolivet. Vad de missar är att det finns gott om sätt att utöva maskulinitet på som inte är att vara helt kall och hård i alla situationer. Bland annat är ett väldigt typiskt sätt att sätta sitt eget beteende i relation till en tänkt mer förtryckande manlighet, och höja upp sin egen. I en sådan situation så åtnjuter mannen manliga privilegium när hans känslor tas på allvar och ses som fina och bra just för att han är man.

Att ta känslomässigt ansvar är inte att bara häva ut sig sina känslor så fort en känner dem. En kan känna en massa olika saker som inte har någon som helst relevans. Om en blir ifrågasatt för sitt vidriga beteende kan en till exempel känna sig kränkt, det betyder inte att det är en känsla som är värd att ta i beaktning när en ser över relationen, utan det kanske är något en måste hantera på egen hand. En kan också ha problem med att bli arg så fort en känner sig det minsta hotad, att besvara varje ifrågasättande med aggressioner och så vidare. Att en i de här lägena känner vissa känslor som en också kan känna när en blir utsatt för förtryck innebär inte att en faktiskt blir det. Däremot brukar män ofta tro att så fort de känner en känsla så är den helt rimlig och legitim, och därför uttrycker de den.

Samma sak gäller män som är ”kära”. Ofta när män upplever något slags sexuellt/romantiskt intresse för någon så säger de helt sonika det. Jag har hört många historier om män som har sagt till vänner och/eller kollegor att de är kära i dem trots att de är inne i en annan relation som de inte planerar att avsluta. Utan någon som helst tanke på att sådan information kanske kan vara jobbig att förhålla sig till så uttrycker de den. Visst är det bra att vara ärlig med vad en känner, men det innebär inte att en kan säga vad som helst bara för att en känner det. Erkänn inte romantiskt intresse som du inte är beredd att ta ansvar för det. Samma sak gäller män som tvångsmässigt ”säger sin åsikt” så fort de tycker någon är snygg/sexig/ful/äcklig. Bara för att en ska vara ”ärlig” så behöver en inte säga allt som flyger genom ens skalle!

Detta är en sån grej jag verkligen önskar att fler män kunde greppa. Känslomässigt ansvar innebär inte att gå helt upp i sina känslor och kräva att alla ska anpassa sig efter dem, utan det innebär att försöka förstå sig själv som en kännande varelse i den kontext en befinner sig i, att förstå vilka känslor som uppstår varför och lära sig att hantera dem på ett passande sätt som går ut över andra i så liten utsträckning som möjligt.