En grej folk gärna säger när en skriver om det här med barnuppfostran, barns makt och så vidare är att föräldrar minsann älskar sina barn så himla mycket och vill sina barn väl och så vidare. Detta ska på något vis kompensera det faktum att barn i regel är helt utelämnade åt sina föräldrar ekonomiskt och socialt.
Detta är lite samma typ av mystik, eller romantik om en så vill, som omgärdar den patriarkala så kallade ”ridderligheten”, det vill säga män som ba ”men vi ääääälskar ju kvinnor så det spelar ingen roll att vi har full makt över dem, vi kommer vara så snälla”.
Faktum är att hur bra förälder du själv än är, eller hur snälla dina föräldrar än var, så är barn utelämnade till sina föräldrars godtycke och detta är ett problem. Det är inte hypotetiskt, det är ett faktiskt problem för de barn som blir utsatta för psykisk och fysisk misshandel, övergrepp och så vidare. Detta är inte ovanligt.
Vissa verkar ta de som en personlig förolämpning att en påpekar det generella problemet i denna maktlöshet barn kastas in i, ungefär som om det var deras personliga lämplighet som föräldrar jag ifrågasatte och inte en generellt struktur. Blotta misstanken om att föräldrar kanske inte alltid har perfekt omdöme eller ens goda intentioner är mycket upprörande i ett samhälle som bygger på en familjestruktur där barn är oerhört utelämnade.
Så viktigt och sant. Har själv ett barn och tänker ofta på det där.
Tack för alla texter. Det är alltid intressant att läsa det du skrivit.
Så himla bra skrivet. Just det här försöker jag alltid ha med mig i mitt föräldraskap, särskilt när jag blir kritiserad för att inte sätta ner foten och för att låta ungarna bestämma för mycket. Det är så många saker barn inte har möjlighet att påverka, och att låta dem bestämma så mycket som möjligt över grejer som inte äventyrar deras liv och hälsa känns extra viktigt då. Varför ska jag som förälder bestämma vad de ska på sig eller tvinga dem att äta mat de inte vill ha eller säga nej till saker av ren princip när de ändå måste anpassa sig till så mycket utan att kunna välja själva? Blir fan provocerad av folk som tycker att man ska neka sina barn saker eller tvinga dem till grejer bara för att man kan, eller för att bevisa något för omgivningen.
De flesta föräldrar vill säkert väl, på ett passivt generellt plan, men det kan ha väldigt lite att göra med föräldrarnas aktiva beteende ifråga om sina barn. Om våra intentioner och ideal vore samma sak som vårt beteende så skulle världen se bättre ut men så är det ju inte. Jag tänker på det du skrivit Fanny, om att göra feminism istället för att gå in i en passiv position som feminst. Det är ju beteendet och inte etiketten som avgör.
För att inte tala om att familjeformen vi lever i möjliggör övergrepp och våld. Vi isolerar oss från insyn.
Min far hade fri lejd till min kropp när jag var alldeles för ung. Även om min mor alltid älskat mig och gett mig frihet kunde hpn inte stoppa det, hpn visste ju inte om det. Maktlösheten som barn är livsfarlig för många..