Ingen är fri förrän alla är fria.

Som feminist inbillar en sig ofta att en kan bli fri från patriarkatet på egen hand. Att en liksom kan skapa så mycket jämställdhet i relationer, ta så mycket avstånd från förtryckande män, göra så många individuella val kring sin kropp, vara så självständig och stark att patriarkatets verkan försvinner. Jag har själv tänkt dessa tankar så många gånger, för jag önskar ju verkligen att det vore så. När jag upplever att jag förstår patriarkatet bättre, att jag har lättare att sätta mig upp emot det och säga nej till det, så blandar jag ofta ihop det med att jag blir fri från det. Som om alla kvinnor gick omkring med ett privat litet patriarkat som de skulle bekämpa individuellt.

Men patriarkatet sitter inte i dig, det sitter i samhället. Det finns till viss del internaliserat i dig, men hur mycket du än bearbetar detta internaliserade patriarkat så kommer du ändå stå där med resten av det patriarkala skitsamhället i knät. För det är så det fungerar. Hur mycket du än kämpar mot patriarkatet i dig själv så kommer du inte att komma fram, för det är inte främst där det sitter.

När jag tänker på feministiska praktiker tänker jag på dem som strategier, inte som lösningar. Jag tänker inte att mitt val att sluta raka benen gör mig fri från patriarkatet, jag tänker att det handlar om att jag använder min inställning till min kropp som ett vapen i kampen mot patriarkatet. Att jag slutat bry mig om sådant gör del att jag får mer tid över till att kämpa, dels att jag visar på att det finns alternativ, både för mig själv och andra. Att välja bort män är också en strategi, dels för att kunna ställa högre krav på män men också för ens eget psykiska välbefinnandes skull (jag är så mycket gladare sedan jag började bli mer selektiv med männen i mitt liv och började värdera mina kvinnliga vänner högre), men det är inte en lösning. Min vision om det postpatriarkala samhället är inte en värld utan män utan en värld där män och kvinnor lever tillsammans, utan förtryck. Jag tror inte att vi kommer dit genom att alla kvinnor väljer bort män, men jag tror att det är en av många gångbara strategier att göra det vid vissa tillfällen.

Det går inte att fly kvinnoförtrycket. Hur du än gör så kommer det att finnas omkring dig, det kommer att påverka dig. Om du flyr till ett samhälle utan några män över huvud taget så kommer du fortfarande ha anpassat ditt liv efter deras jävla förtryck, om du väljer bort män så kommer du att begränsa dina sociala relationer på grund av patriarkatet. Det går helt enkelt inte. Däremot går det att möta förtrycket i sitt eget liv, att lära sig hantera förtrycket, att sluta böja sig under förtrycket. Det går att bekämpa förtrycket politiskt, det går att ställa sig i ledet av alla kvinnor som fört kampen innan en själv. Men det går aldrig att på egen hand vandra till vägs ände, det går aldrig att komma hela vägen fram själv, utan det är en vandring som måste ske med resten av världens kvinnor.

Att lägga fokuset på hur kvinnor ska vara som om det vore ett självändamål är problematiskt, för det är så kvinnor alltid har uppmanats till att lösa problem. Hur mycket feministisk analys en än har bakom en förändring så kan det aldrig någonsin vara förändringen av kvinnor som är ändamålet, förändringen av kvinnor kan bara vara en strategi för att ändra männen, för att ändra samhället. Det är så vi måste se på oss själva och vårt agerande, vår kamp, inte som en färdig lösning utan som et vapen, som en del i en ännu inte avslutad process.

Att tro att en kan komma till vägs ände på egen hand kan kännas hoppfullt och enkelt, men det kommer att lämna dig med en evig känsla av skuld. Det kommer att få dig att tro att det är ditt eget fel att du blir förtryckt, att du hade kunnat undvika det genom att vara annorlunda, genom att vara en bättre feminist. Det kommer att sluta i ett evigt skuldbeläggande av dig själv, när orsaken till sin olycka egentligen finns utanför. Och ja, det kan kännas hopplöst att inse att en kanske aldrig kommer att bli fri från förtrycket, men samtidigt är det vad som behövs för att bli fri från skulden, den där skulden över att vara förtryckt som så många kvinnor bär omkring på.

Det handlar om att aldrig glömma; skulden är inte min. Det handlar om att se att det inte är din privata kamp, utan att det är alla kvinnors kamp, om att se deltagandet i den som en solidaritetshandling och inte som något en gör för att personligen befria sig. Feminismen är inte en individuell bana, inte ett sätt att personligen klättra i ett patriarkalt samhälle, utan det är ett sätt att störta det patriarkala samhället och bygga ett nytt från ruinerna. Och innan detta är gjort så kommer du aldrig aldrig att vara fri. Du kommer att lära dig att se förtrycket, att hantera det, att inse att du inte har någon skuld i det, men du kommer aldrig att bli kvitt det. Ingen kvinna kommer att vara fri förrän alla är fria.